attvarabob

Så var det dags för nyår igen, även den här gången med bebis fast nu med bebis och barn. Att hålla sig vaken till midnatt känns som att bli ombedd att vinna ett triathlon. Dessutom började näsan ett nysmaraton vid 15 tiden, vilket omedelbart drog igång en dunderförkylning, för så från-noll-till-hundra bryter alltid mina förkylningar ut. Vi åt en middag bestående av helstekt rostbiff marinerad i glögg (löjligt gott) med potatisgratäng, sparris, kantareller och sås gjord på glöggskyn. Trots att det var Herrljunga cider från Coop till maten så blev jag så däst att jag lätt kunnat somna direkt. Och efter maten ville barnen leka jaga-varandra-krypandes-runt-matbordet-allihop. Jag är lite trött, lite mätt och har lite ont i knäna men är rätt nöjd med att vi förstod att det inte var någon idé att planera något för denna nyårsafton. Så Gott Nytt År allesammans, säger jag innan jag somnar till ljudet av grannar som spelar för hög musik och andra trötta som skjuter iväg sina raketer tidigt.

Allt blir bra till slut. Om det inte är bra, så är det inte slutet. Ett litet citat ur filmen Hotell Marigold . Det var ju ett skönt sätt att se på saken, en sådan inställning skulle jag också vilja ha. Varför kan man inte vara lite mer så där allt-löser-sig-inga-problem-är-värda-att-stressa-upp-sig-över?

Pyret är banne mig lite av en pussel mästare. Visst, alla päron häpnas över sina arvsmassors förmågor och jag är inte särskilt insatt i vad en tvååring ska klara av men här tror jag att den objektiva bedömningen också skulle bli pussel mästare. Hon fick nya pussel i födelsedagspresent, det tvådelade som är för 3-4 år lägger hon båda, utan hjälp, på ungefär 5 minuter när hon är i sitt esse. Jag blir grymt imponerad, även om jag är ytterst partisk.

Så var det de där prylarna man aldrig använder, som bara samlar damm, som inte kommer användas igen. De där bebisprylarna till exempel, för Oh no, detbliringaflerbarnkanallaslutatjata. Hej Blocket. Vis av erfarenhet slumpar jag bort prylarna den här gången för ingen vill ju köpa annars. Man vill ju att det ska gå fort, att sälja på Blocket är ju banne mig inte lätt, alla konstiga mejl och ännu konstigare frågor kombinerat med skamlösa bud på redan du-får-den-för-ingenting priser ger lätt känslan av att det är lättare att bara skänka bort saker till närmaste secondhand butik. Men jag tar ett djupt andetag och kör en runda innan jag ger upp. Idag ska det rensas, sorteras och slumpas bort babykläder. Wohoo.

M och jag for in till staden. Hon var förundrad över att det kunde vara så lite folk på tåget, pendlare som hon är, och jag övade mig i att vara ute bland folk i allmänhet. Förutom lite trevligt socialt umgänge så firade jag det stundande skiftbytet i blöjfabriken med lite shopping av kläder som inte är för stora och massor med socker. Det kändes ju passande att fika på Starbucks som öppnat i Mest gamla lokal. Då fest, nu fika. Som livet har skiftat liksom.

Jisses vilken skön brud hon visar sig vara nu när hon är redo att släppa fram sin personlighet, stackars lilla Polarn som levt i skuggan av sin färgstarka syster. Fast medan hon knappt har märkts, där hon har klängt sig skrikande fast vid min barm, så har en underbar liten människa utvecklats. Hon har börjat med stora charmoffensiven: Mmmmmma ! Mmmmaa ! som sägs ofta och med stort flin. Hon flirtar gärna genom att le och lägga huvudet på sned. Hon lägger sig på rygg och vrider sig från sida till sida som en liten kålmask och skrattar åt sitt eget upptåg. Hon blir ilsk som ett bi när maten är slut. Hon tycker om att bli jagad (att man kryper efter henne). Hon tycker om att sno Pyrets saker. Hon kastar saker omkring sig om hon blir arg. Hon har lyckats stå utan stöd i kort-korta stunder. Hon har börjat lyckas med att klappa händerna. Hon slutar med det hon gör om man säger: Polarn. Inte. Jag upprepar: Hon slutar med det hon gör när man ber henne. O h   M y   G o d! Jag får k

Jag hade en gång en chef som var ytterst talangfull i att få sina anställda att känna sig sämre på det de gjorde än vad de ens var i närheten av att vara. Det var jag medveten om när jag jobbade där och det var anledningen till att jag tog det stora, läskiga beslutet att säga upp mig och sätta mig i skolbänken. Fast det var först efter att jag slutat som jag insåg hur mycket den där talangen påverkade mig och hur skönt det var att få känna sig kompetent emellanåt. Jag lovade mig själv att aldrig igen hamna i sitsen att någon skulle få undervärdera mig, förminska mig, få mig att känna mig sämre än vad jag är. Sen fick jag barn. Snipp, snapp, snut så var den sagan slut. Som så många andra vittnar om så möter föräldrar ibland människor som tror att man inte kan, inte vet, skulle ha kunnat missat någon information när man går på bvc, prenumererar på Vi föräldrar och har tillgång till Google. Det gör mig rosenrasande. Då menar jag inte tips och väl menade råd, utan det där ifrågasättan

Hemmet är städat inför morgondagens race, klapparna är inslagna och maten inhandlad. Till kvällen, när barnen somnat, ska skinkan in i ugnen och granen kläs. Under granen hos alla andra hoppas jag att det finns uppfyllda önskningar och inslagna drömmar. Ät gott, mys och ta hand om varandra, men mest av allt ta hand om er själva. God Jul alla fina.

Just när man tänker att man saknar middagar vid levande ljus, pussar, kramar och hålla hand. Pyret levererar en morgon som börjar med "Jag älskar dig", kramar, en puss och sen vill hon hålla hand vid frukosten. Så där ja, "...det du önskar kan du få..."

Man har ju hört talas om det, den där besattheten och vi har fått försmak med Babblarna, Bamse och andra kompisar. Fast nu verkar den vara här på riktigt. Minnemojjer! Ja titta Minnemojjer nu! Då menar hon minionerna i Dumma mej . Alltså jag gillar den rullen, tycker den är riktigt skön, men på en vecka har jag blivit så galet less på den. Pyret kan redan handlingen och sitter och föregår den heeela tiden, från Han komma vinka nu (innan filmen börjar är det en minion som kommer och vinkar när det är reklamskylt för Illumination, hon vinkar entusiastiskt tillbaka), till Inte ha sönder, äta äpple istället (direktören på banken), Nu dom gå sova (flickorna på barnhemmet) och allt där minionerna är med och tusen andra scener. Jag försöker hålla mig engagerad och ser så länge med förväntan och oro fram emot julafton, då får hon Dumma mej 2 och Bamse och tjuvstaden (Bamse inköptes som julklapp, sen lades D2 till när the obsession began) Antingen betyder den 24:e att vi får variation,

Vi har tagit ett kliv mot att återta vårt sovrum; Polarn har fått flytta in till sin syster. Kanske kommer hon sova sämre när vi inte finns ett andetag bort, kanske kommer Pyret väcka henne, kanske får vi sämre sömn av att springa benen av oss in i barnrummet hela natten. Men. Kanske sover hon bättre när vårt vridande och snarkande inte stör, kanske är Pyret och hon vana vid varandras ljud nu, kanske får vi sova mer. Samtidigt, i en annan del av barnrummet har Pyrets säng fått en makeover, ena spjälsidan är borta. Kanske kommer hon trilla ur och bli jätterädd, kanske kommer hon upptäcka att hon kan gå in till oss och därför göra det tusen gånger per natt, kanske kommer hon störa livet ur sin syster. Men. Kanske kommer hon tycka att det känns tryggare att kunna kontrollera sin sömn och därför sova bättre. Time will tell. Fast lite tumhållning skulle uppskattas, bara för säkerhets skull.

Att ha lyckats komma in på en av de populäraste utbildningarna när de är fler sökande än tidigare år känns ju skönt. Något ska man väl få vara bra på.

Så när jag har en stund över ställer jag mig självklart och vevar ihop två olika maträtter till Polarn, puréar och paketerar. Inget halvfabrikat här inte.... Hahahahahaha Nä, det är bara av ren nödvändighet som det blir till att dra fram mixern och vara lite kreativ med matresterna. Hon äter oss ju ur huset! Den lilla arvsmassan drar lätt i sig en hel barnmatsburk till lunch och ytterligare en till middag. Inte bara blir det fasligt dyrt att shoppa 14 burkar per vecka, det blir tradigt att få hem det. Men som för att kompensera för sin glupskhet  så äter hon ju i stort sett vad som helst så det är bara att veva ihop kolhydrat, protein och grönsak med lite fett och krydda och hon blir nöjd. Visst både låter och ser det aptitligt ut?! Till vänster: potatis, morötter, kokt skinka, grädde, vatten, oregano och basilika. Till höger: ris, broccoli, kokt skinka, grädde, vatten och curry.  Mmmmmmums...? Not. Men om hon diggar det så.

Men du kan ju se slutet, eller vad man ska kalla det. Sa en annan trött långtids föräldraledig mamma vid hämtning idag och menade att jag därför borde fått en drös med energi. Det trodde jag med sa jag ärligt. Fast sanningen är att så snart jag fick antagningsbeskedet och adrenalinet i lyckoruset släppt så blev jag tröttare än jag någonsin har varit sen i slutet av 2012. Som om alla dessa slitsamma månader har varit mer slitsamma än jag trott. Som om jag har lyckats hålla ihop mig mer än vad jag anat. Som om jag bara trott att jag har varit trött och sliten men egentligen hållit det värsta borta och nu får känna var ribban är lagd. Att-bli-sjuk-samma-sekund-som-man-går-på-semester syndromet. Det känns lite stressigt. Jag vill ju inte starta mina studier med att köra huvudet i väggen. Å andra sidan så har jag drygt två års hem- och barnansvar att plocka ut, så jag kanske hinner komma på benen till sista studieåret. Det är inte dags för lite egentid, jag är lite allergisk mot begre

Julen är väl ganska känd för att vara fylld av traditioner. Inte för att jag har varit någon nostalgi knarkare tidigare men ålder och arvsmassa börjar ta ut sin rätt tror jag. När päronen börjat ledsna på inredning jag växte upp med så slänger jag mig över det med andan i halsen och utbrister Det vill jag ha -stort utropstecken- innan de hinner fullfölja orden skänka eller kasta och så här års blir jag fylld av någon romantisk önskan om att ungarna ska se tillbaka på hemmet och minnas att den där adventsljusstaken stod alltid på köksbordet och den där stjärnan hängde alltid i fönstret. På så sätt att de kommer minnas saker som de slänger sig över om 30 år.    Nu medför ju detta ett visst ansvar, jag känner tyngden på mina axlar, vad ska man stå ut med för prylar de närmsta 20-30 åren? Därtill ska vi väl skapa våra traditioner. Ska vi klä granen den 23:e eller till lucia? Ska vi ha en-ny-sak-i-granen-varje-år? Ska vi ge en liten julklapp på morgonen, sådär "något att pyssla med

Pyret fick nytt Duplo i present. Hon skapade detta konstverk helt själv,  med att jag höll Polarn borta som enda assistans, och döpte det till Alla äter . Jag blir lite impad av hennes kreativitet. 

Trouble with the sweet stuff sjöng husguden Billy Idol och menade något helt annat än godis.  Jag är ju en notorisk sockerråtta som trycker i mig något sött i stort sett varje dag, är det inte godis så är det kakor eller bullar. Så bra karaktär har jag. Någon som har ärvt mitt sockerbegär såväl som min karaktär är Pyret, vilket känns mindre lyckat. Hon har fått smaka på fika även om vi har hållit hårt på att hon inte ska få godis än, för så mycket socker i så litet format känns överdrivet och onödigt, men vi har bestämt att det får vara slut med det. Den lilla damen har fått allt för bra minne, kombinerat med hennes vilja, envishet och temperament är det helt omöjligt. Igår stod hon vid skafferiet och skrek sig blå, med krokodiltårarna rinnande, och upprepade konstant att hon ville ha ömsom saft ömsom kaka. Jag sa nej. I nästan en timme. Nästan 60 minuter av: Jaaa vill hahah faaaft uhuhu jaaa vill hahahah den kakaaaa uhuhu. Jag stod vid spisen och upprepade: Jag vet att du vill

Det var en drömstart på morgonen; trots att vi vaknade lite sent så var Pyret på strålande humör. Hon åt sin frukost, hjälpte Polarn, bytte blöja och klädde på sig både inner- och ytterkläder. Vi promenerade till förskolan i ett vedervärdigt regnväder, hon med sitt paraply, utan minsta lilla gnäll och väl framme var det bara ett par maaamma innan hon ropade Där är Kicki och sprang och gav henne en kram. Jag fick en puss och kunde gå. Vid hämtning började hon med att springa fram till mig när hon såg mig, jag trodde jag skulle få en kram, jag fick en knuff och ett Inte komma, mamma gå! Sen började förhalningen, hon skulle måla, pyssla, plocka undan och allt annat än att gå och klä på sig. Till sist fick jag sätta ner Polarn, som blir lite skraj av alla barn som vill klappa, krama och pussa på henne, för att lyfta upp Pyret. Polarn börjar gråta och en fröken försöker hjälpa till men i slutändan fick jag bära iväg båda barnen, en på varsin arm. I kapprummet briserade hon. Jag fick klä

När jag packade in barnen i bilen för att åka och hämta herr B.o.B. satt Polarn och underhöll oss halva vägen med skönsång från baksätet innan hon slocknade. Efter det agerade Pyret Idol jury och krävde att jag skulle ta över Polarns skränande Mamma sjunga Tipp tapp! Okej. En halv vers senare kom omdömet: Mamma inte. En stund senare kom en suck och: Båda händer köra. Vad?! frågade jag förvirrat. Inte så. Båda händer köra. Fast lilla vännen, när man växlar får man släppa ratten. försökte jag förklara och fick ett skeptiskt Hmm till svar. Hon nöjde sig inte där utan deklarerade lite förnedrande att Åka hem pappa sitta där. Får inte mamma köra hem? frågade jag sårat. Inte. Mamma sitta där (baksätet). Med Polarn. Och eftersom hon är en dam som menar vad hon säger så fick hon ett mindre utbrott när jag en timme senare tog plats bakom ratten och hennes pappa satte sig i baksätet. För att klargöra; jag kör inte dåligt. Så här nära jul är det tur att hon bara någon timme tidi

                      Vår present till Pyret. Lite kul tyckte vi att det var att Bamses sång fanns med, det tyckte Pyret också som genast lärde sig att trycka fram den på repeat. Nu har vi hört Bamse ettusentvåhundrafemtioåtta gånger. Ungefär. De andra 38 sångerna? Inte så mycket. Å andra sidan var det räddningen vid morgonens tokutbrott. En ny sån där jäkla fas har tydligen inletts, som för många andra tvååringar, och vulkanen briserar på en hundradels sekund. Lovely.

Efter vårt första barnkalas ever, vi har inte ens varit på något som gäster vad vi minns, så ägnade Pyret halva kvällen åt att sjunga Ja må ho veva . Om hon var måttligt intresserad av presenter förra året så dröjde det inte många öppningar innan hon blev presenttokig i år. Eftersom hon fick så galet bra presenter med Duplo, böcker, pussel, målarstativ, ritsaker och kläder så blev meeja slagordet rätt fort. Att hon dessutom fick så mycket uppmärksamhet från vuxna och barn gjorde väl primadonnan än mer uppspelt. Så uppspelt att hon somnade lagom tills bff anlände, redo att lattja, och när Pyret vaknade var hon på sitt allra mysigaste tokspel humör. Men förutom att 30 bitars tårtan, som beställdes efter 19 vuxna och 6 barn, var stor nog för 50 pers så gick det bra. Imorgon blir det fullt upp att utöka Duplotornet, lägga pussel, läsa böckerna och rita och måla. Tack alla för en skön hyllning till vår lilla diva.

Ja, en dag för tidigt var det dags att fira Lucia på förskolan. Lilla damen skulle befinna sig innanför dörren senast 7.30, hon som blivit morgontrött och brukar vakna 7.00-7.30. Så. För det första bestämde vi oss för att fira hennes födelsedag imorgon, eftersom att vi A. inte kunde ha morgonmys och B. det är då vi ska ha kalas och hon fattar inte grejen så varför förvirra henne. För det andra anade jag att den tidiga timmen skulle ställa till det. Jag fick rätt. Från att hon väcktes till att vi sprang ut en timme senare protesterades det. Mot allt. Inte gå upp. Inte ha frukost. Inte borsta håret. Inte borsta tänder med den tandborsten. Inte ta av pyjamas. Inte ta på luciakläder. Inte gå till skolan. Inte sitta vagnen. Med protester menar jag skrika, gråta, hulka och spänna sig som en fjäder. Men vi fick iväg henne, även om vi fick storma över nejden och glömde ett ljus. Med stor förväntan tog vi plats på golvet och trängdes bland alla andra föräldrar och där var hon, vä

Barn nummer ett går just nu en intensivkurs i förhandling och retorik, hennes examensarbete verkar handla om hur man undviker läggdags. Barn nummer två går en kurs i akrobatik, främst inriktad på hur man håller sig fast i sin mamma i konkurrens med syster, mammas hunger och vid blöjbyte. Mamma går en utbildning i djupandning, en kurs i att bli certifierad "Använd ditt barn som kettlebell och övar på att hålla sig vaken. När det idag var en lägga-båda-barnen-själv-dag så undrar jag om det är Nobelpriset i fysik, fysiologi/medicin eller fredsarbete som jag kommer bli nominerad till.

Ibland bjuder livet på överraskningar som gör att man får tänka om och göra upp nya planer. Fast det kan ju bli riktigt bra det med. Jag känner mig sjukt stolt och nöjd över att ha kommit in. Lilla jag ska gå på Stockholms universitet liksom.

Varför det inte alltid är så trevligt med lösa katter i bostadsområde. Mvh Cat lover.

Jag älskar dig mamma. Det var orden jag vaknade till igår, medan Pyret pillade mig på örat och snusade mot min hals. Sisådär med jämna mellanrum har jag sen belönats med den guldfrasen tillsammans med en kram eller puss. Samtidigt är Polarn i en period när hon vill ha pussar. Hon lutar sig framåt, blundar och öppnar munnen så att jag kan ge henne en ljudlig smack mitt på den blöta munnen. Sen lutar hon sig bakåt, skrattar och börjar om. Jag får lön för min möda just nu.

När Polarn blir trött och vill sova, eller blir ledsen och får tröst, så vill hon sitta gränsle i famnen vänd mot mig och stoppa ner handen, eller båda nävarna, innanför min bh. Ja. Frågor på det?

Vårt lilla mirakel blir två år snart. Tiden har inte bara varit väldigt tuff utan rusat iväg och plötsligt har jag blivit ett under av dålig organisation. Vi kanske borde ha kalas? sa vi. Igår. Så schysst att bjuda in folk med en veckas varsel mitt i julruschen. Men nu känns det som att det är dags att ta sig i kragen och återgå till den sociala tillvaro som jag har gömt mig ifrån de senaste 10 åren eller så. Vansinnigt pinsamt. Dessutom blev det ju inget 1 års kalas, inget dop, inget dop för den andra trisslotten och vi har inte haft någon inflyttningsfest. Som sagt, min sociala tillvaro har varit lite... lagd på is. Så nu har vi kastat iväg sista minuten- inbjudningar och hoppas att några kan komma och svepa en kaffe och klappa lite på våra dna kopior. Pinsamt var ordet. Nu hoppas jag bara att jag inte har glömt att bjuda någon. Och om jag har det hoppas jag att de är fräcka nog att säga till.

Även om Pyret deklarerar så här lagom till födelsedagen och jul att hon vill ha en pojke så säger jag No way. Det blir ingen brorsa, även om vi redan fått frågan hundra gånger från alla möjliga. Svaret på fråga A är: Nej, jag vill inte ha en pojke också. Pojkbebisar är lika jobbiga som flickbebisar och att vara föräldraledig är lika pestigt oavsett kön. Det räcker gott och väl med två barn vare sig de har snopp eller snippa. Jag är nöjd, känner inte att jag skulle räcka till till ännu ett barn och har aldrig varit särskilt intresserad av kön. Svaret på kommentar B är: Nej, jag kommer inte komma och vara sugen om 5 år för att 1. Jag har fått så jag lär vara avskräckt till pension. 2. Om 5 år är det fullt möjligt att jag inte är fertil längre. 3. Du frågar någon som fick 2 barn vid en ålder av 37 respektive 39 år, inte en pigg 20 något eller dryga 30. Efter 12 år av Ska inte ni ta och skaffa barn? så levererar man två kids i expressfart och ändå ska folk fråga om barnalstrande

Pyret: Va ä de? Jag: Reklam. Pyret: Nä. Va ä de? Jag: Parfym . Pyret: Nääää ! Va ä de!? Jag: En pojke. Pyret: Ja vill åsså ha en pojke. Kategori: Det ska börjas i tid. Han ser ju ut att vara ungefär lika gammal.

Hår. Hur satan i gatan kan det vara så stor del av ens liv? Hade besök av Ellegulle idag som varit och fixat ny frippa och jag blev så avundsjuk att jag höll på att smälla av. Jag skulle inte kunna likadan dösnygg frisyr för att: - Jag har korkat hårfäste. - Jag passar inte i den färgen. - Jag skulle varken hinna eller orka fixa den varje dag. - Jag har en tjusig gloria av utväxt efter preggo-tiden. - Jag har inte tålamod för att gå så ofta till frisören som den kräver. Det jag blev avundsjuk på var att hon hade en frisyr som passade henne så där perfekt, och som var en frisyr . Jag har ju bara hår, fast jag vill också ha en frisyr . Så nu har jag haft en massa timmar av hårångest och därmed glömt mina andra bekymmer för en stund. Jag har dock inte kommit fram vad jag ska göra med det där skatboet jag har högst upp och kommer väl aldrig göra det heller. Vad gör man när håret bara hänger och hänger? Deppar.

Igår vid hämtning fick jag tag i den ansvarige förskolläraren på Pyrets avdelning och möjlighet att prata en stund. Dels fick jag förklara hur Pyret har betett sig och vad hon har sagt men också hur vi har funderat kring det här. Kan hon vara känslig för olika situationer? Kan det vara hennes järnvilja och temperament? Är det något som händer som inte har upptäckts? Den här gången togs det på allvar direkt, hon sa att de skulle iakttaga Pyret lite extra en period för att luska lite och att vi fick ta ett snack då och då framöver. Hon tänkte att det kanske kunde vara separationsångest, ett bakslag efter inskolningen eller en utvecklingsfas men det kunde ju röra sig om vad som helst så det här skulle vi ta tag i. Från deras håll uppfattade de henne som, för det mesta, glad, social och aktiv så att hon säger att hon inte ens vill prata om skolan var ju bekymmersamt. Redan imorse vid lämning kom hon fram och berättade att personalen hade pratat och bestämt att de ett tag framöver ska ta k

Den där känslan när man är ute och springer och man tar i lite extra, bara för att plötsligt vara tvungen att stanna för att benen viker sig och världen snurrar. Eller den där känslan av att sätta sig i en karusell som snurrar fortare och fortare tills det inte är roligt längre utan bara obehagligt men du inser att det inte är du som bestämmer när, eller om, du kan kliva av. Eller den där känslan när du drömmer av att du är jagad och du springer och springer utan att komma någon vart. Så känns det rätt ofta.

För att samla päron-poäng packade vi en väska med varm choklad och smörgåsar, barnen och oss själva, för en tur till skogen. Pyret hade en grejtans tid där hon knatade in och ut bland mossa och sten för att leta efter kaniner, troll och bra pinnar. Inte ens vid bron fanns det några troll men hon hittade en kanin som hon fick mata med ett äldre pars medhavda morötter. Hon fick dock inte fånga kaninen och ta med den hem, vissa önskemål tillgodoses inte hur många päron-poäng vi än vill ha. Polarn kanske inte tycker att det är skitkul att bara sitta i en vagn och titta på granar nu när hon hellre kryper runt och ställer sig upp överallt. Dessutom är hennes lite krassa mage stadigt lite sämre och förkylningen har gått från jobbig hosta till herregud lilla vän. -nytt samtal till bvc imorgon alltså - så hon hade inte en trevlig utflykt.  Hemma fixades det sista i adventspyntet och Pyret fick en egen gran av sin mormor och morfar.  Hennes reaktion var att hoppa jämfota, klappa händ

Det är advent i helgen. Sådeles "ska" lampor, stjärnor, ljusstakar och pynt upp, kanske lite gardiner och tjafs också. Tanken på att mecka med alla sladdar, tyger och pryttlar, som dessutom ska släpas ner från ett vi-har-just-flyttat-in-alltså-knökfullt-vindsförråd, gör mig mer än lite svettig och ilsk. Jag ser svordomar och besvikelsen över utebliven stämning tydligt framför mig. Brrr. Samtidigt så vill jag så gärna göra det sådär juligt och mysigt nu, även fast knoddarna är för små för att minnas det vill jag skapa den där julstämningen. Så planen är att vi svär och blir lite ilskna på lördagen och har mysig adventsstämning på söndagen. När man får barn blir man ju så bra på att planera saker.

Säg den lycka som varar. Polarn är tillbaka till att vråla som en djungelapa och gråta Lille Skutt tårar så snart jag sätter ner henne.  Kombinerat med en nedstämd Pyret som vill sitta i famnen och kramas och en pajad axel är livet så där på topp igen.

Pyret säger plötsligt Jag läsa boka . - Jamenvisst hämta en bok då. - Pyret hämta boka, mamma vänta här. Stanna här mamma, Pyret komma snart. Sagt och gjort, Pyret hämtar böcker och kommer springande Jag kommer med boka nuuuuu. Vi läser böcker och sekunden efter de är slut, vilket inte tar så lång tid eftersom hon läser dom 10 sidor i taget, så springer hon för att hämta fler. Men de ska inte riktigt läsas, nu är det många boka och då måste hon ju sortera dom. Så klart. Med precision och största koncentration lägger hon dom i hög och blir sjukt nöjd med resultatet. Det är ordning och reda på den där.

Varje morgon sedan höstlovet, alltså är vi inne på den fjärde veckan nu, har Pyret protesterat mot att gå till förskolan. Inte skolan mamma, inte säger hon. Nu mer börjar gråten redan innan hon ser byggnaden och hon upprepar mmmaamma mmmaamma ända tills någon fröken har dragit henne ur min famn och jag lämnar stället. De säger att det går över efter ett tag men också att hon blir ledsen till och från under dagen. Alltså så här var hon ju en tid efter inskolningen, med den stora skillnaden att hon inte blev ledsen över att gå till skolan utan över att jag gick, hon var glad under hela dagen och hon var glad när jag hämtade. Nu gråter hon ibland när jag hämtar, vill att vi snabbt ska gå, eller sätter sig i vagnen och är tyst, nedstämd och fåordig i flera timmar. Hon vill inte ens prata om skolan, när jag försöker fråga om dagen, eller förbereda för nästa dag, händer det att hon säger till; Inte prata skola mamma . De i personalen jag har pratat med hittills har viftat bort det lite

Det tog ett tag, nästan åtta månader rättare sagt, men nu har hon anlänt: Polarn. Alltså hon har ju varit här ett tag, i fysiskt form, fast det känns som att det inte har varit så värst lätt att lära känna henne. Det där Beliber-fan på meet and greet med idolen stilen hon har kört med har liksom suttit lite i vägen för en bra relation. Det var så där över natten det hände, som det mesta verkar vara med ungarnas utveckling. Plötsligt ville hon sitta på golvet och pilla på en leksak medan jag var en halvmeter ifrån. Plötsligt skrattar, fnissar, flirtar och busar hon. Plötsligt kryper hon iväg bort från mig, frivilligt. Plötsligt kan jag lämna rummet utan att hon skriker sig fördärvad. Plötsligt kan någon annan hålla henne utan att hon ser ut som att hon håller på att avlida. Hon är rätt charmig den där ungen. Att hon igår dessutom yttrade mmmaamma för första gången kan vara det som avgjorde att jag nog behåller henne, trots allt.

Det var dags för ännu en premiär i päronskapet; kalas. Japp, vi skulle ta med oss båda arvsmassorna och vara sociala, på kvällstid dessutom. Kanske låter det lite märkligt att vi inte har varit i den situationen än men då får vi komma ihåg att jag har mest velat gömma mig under täcket sen december 2012, först med Skriklisa nummer ett och sen med Skriklisa version 2.0. Fröken 2.0 har ju väntat ända till förra veckan med färdigheter som att kunna vara på en meters avstånd från mamsen, skratta och leka, så ett större socialt umgänge har inte riktigt varit aktuellt. Förberedelserna fokuserades på det viktigaste; att få båda barnen att sova länge på dagen. Det misslyckades. Pyret sov en timme, Polarn i 30 minuter trots uppstigning kl 6.00. Att vara social med två arvsmassor under två år var exakt så knepigt som jag trodde. Det inbegrep svåra övningar som: Att hälsa på människor med en blyg Pyret, på gränsen till ett Eyjafjallajökull-utbrott, runt halsen. Det blev en mix av kramar, tjabat

Roligast i mötet med polisen? Att hon började skriva en 8 när hon frågade efter mitt personnummer, innan jag ens öppnat munnen. Sådär ja. Mitt i natten, småbarnsmamma, väckt av otäcka ljud och ser ut att vara minst 5 år yngre. Taaaack. Eller nu fånar jag mig. Med tanke på att vi ska på 50 års kalas i helgen så har väl tankarna dragit åt att jag blir 40 nästa år. Jag har ingenting emot att bli äldre, Nada, Nothing, Zillch, Inkentinken, tvärtom, jag gillar att bli ett år äldre. Det är fantastiskt att varje år får mer erfarenhet, kunskap och stadigare fötter att stå på. Men jag avskyr födelsedagen. Står inte ut. Gillart int. Det brukar vara svårt att få hörsammat i vanliga fall och jag är rädd för att inte alls bli tagen på allvar den här gången. Om då lagens långa arm inte tror att jag är i närheten av att fylla jämt så gör jag väl inte det helt enkelt? Däremot kan vi fira att herr B.o.B. blir 40, för jag tycker att det är skitkul att uppvakta andra på deras födelsedagar.

Hur ofta man är ute klockan 3 på natten nu för tiden? Aldrig. Om man inte ombeds komma ut till förhör för att man blivit vittne till ett brott. Man får tydligen fortfarande inte ta saker utan att betala för dom. Där ser man. Alla utom Pyret är klarvakna och vi lär väl inte somna om med polis och väktare som snackar utanför och någon försöker bomma igen en trasig butik.

Att jag blir inbjuden till förhandspremiärer, utställningar och event  som jag inte kan gå på för att: det är sent på kvällen* man kan inte ta med barn det är sent på kvällen* det är för större barn än våra det är sent på kvällen* det är för två personer och jag skulle vilja gå med herr B.o.B. det är sent på kvällen* gör mig inte alls bitter. Jag vill helst sitta hemma och mysa** med mina barn. Absolut. Saknar inte alls att gå på bio, utställningar och event*** * Efter kl 20.00 ** Bråka om middag/bad/pyjamas/läggdags *** Ljug

Jag läser i Aftonbladet om hur de har skapat falska konton på chattsidor och utgett sig för att vara 12 och 14 åriga flickor. Svaren och kontakterna de fått får magen att knyta sig, frukosten att vandra uppåt och hjärtat att sluta slå. Hur i hela friden ska jag skydda mina flickor mot sånt? Män som beskriver sexuella handlingar, föreslår tjänster och gentjänster, hotar och manipulerar. Aldrig någonsin, inte en enda gång, ska väl en 12 åring behöva skriva på ett forum för barn och få en påhälsning av någon som börjar skriva grovt om sex och här hände det massor med gånger inom loppet av få veckor. Plötsligt känns skräcken för att ha fått barn och därmed riskera att i framtiden behöva ta hand om löss, springmask, kräksjuka och barnsjukdomar ganska löjlig. Polarn fick en tvångskram när hon vaknade och jag ville inte släppa henne.

Jag var ute på barnvagns promenad med mammakompisen idag. Nu sa jag till innan vi startade att jag var lite mör efter sjukdomshistorien och att ett par veckor på sofflocket hade krossat den lilla konditionen jag hade övat upp, så jag skulle nog vara lite långsam. Med det sagt; promenaden tog 3 timmar. Plus 30 minuter till vår mötesplats och 30 minuter hem. Eller hem och hem, jag fick ta en något tjurig Polarn på armen och gå direkt och hämta Pyret på förskolan. Om jag var mör innan så är jag förkrossad nu men trevligt har vi, så det är värt lite aj och utmattning.

När Pyret började äta mat skulle jag vara lite piffig och ge henne hemlagat . Det gick inte hem. Då var det lätt att känna sig lite kritiserad för sina matlagnings kunskaper. Sen har ju Pyret gått vidare till att vara en matkritiker av stor rang i många lägen så det är ju inte bara mammas mat hon ratar. Nu när Polarn äter mat kändes det dags att göra ett nytt försök. Den här gången gick det hem. Det gick hem mucho . Då är det lätt att känna sig nöjd med sina matlagnings kunskaper, när hon äter mer av middagen än vad Pyret gör. Fast när jag tänker efter lite så äter Polarn så glatt och friskt av allt att jag får känslan av att hur maten egentligen smakar är ganska oviktigt för henne. Summa summarum: mina konster i köket är irrelevanta för båda barnen. Grejt.

Polarn har börjat med att försöka krypa över allt, framförallt morsan sin. Hon bankar på allt . Hon har börjat leta upp saker på golvet som hon smakar på, så som grus och blad. Hon har börjat bli tokförbannad när man tar ifrån henne saker hon har hittat men inte får leka med, så som en hammare. Hon har börjat med glädjetjut i höga C klassen. Hon har börjat försöka förflytta sig när hon står upp, fast hon fortfarande är grymt ostadig, detta innebär klassikern att vända sig om och handlöst kasta sig mot målet. Hon verkar ha börjat med första ordet: " titta ". Hon gillar inte längre att byta blöja. Hon har börjat krypa över från spjälsängen till vår säng bredvid. Det känns bekant. Jag har inte riktigt köpt det där med att man är mycket coolare som päron med andra barnet, att man då skulle ha bättre koll och förstå vad som händer. Dels fick vi två olika barn, troligtvis för att de kommer bli två olika människor, dels för att man glömmer hur det var ungefär trehundrade

Vi tänkte att vi skulle aktivera våra avkommor lite grann, jag och M, så avkommor och bihang släpades med till Spårvagnsmuseet. När ungarna är så små att man aldrig vet vad de kommer gilla så känns en aktivitet där entrén kostar 50 pix som ett vettigt val. En något hajpad minitågs färd, smaklös lunch och många inte senare tog vi oss hemåt igen i snålblåsten. Men ungarna klättrade upp och hoppade ner, åkte det menlösa tåget och tittade på när leksakstågen åkte i vad som kändes som hundra varv, så jag tror faktiskt att de uppskattade det. Jag glömde bort min nuvarande lite crappy fysiska status och tänkte inte på att en promenad genom halva söder, knata runt och halva tiden bära och lyfta Pyret, för att sen promenera tillbaka genom halva söder kan kännas lite. Lite trött och mör är jag kanske nu. Fast vad fasen, att vi lyckade med konststycket att få med båda ungarna kommunalt, hålla den stora vaken vid rätt tid och få henne att somna enligt planerna, få den lilla att sova vid rätt ti

Pyret avslutade sitt morgon-röj med att visa ett häpnadsväckande tålamod och en enorm hängivenhet genom att bygga ett lego-torn.  Sååå hööööög! sa hon stolt och det kan man ju hålla med om.

Här sitter jag med en segdragen feber som stökar till kroppen och längtar efter att träna. Logiskt eller hur? Jag är trött så jag håller på att gå upp i atomer, har värk till och från och kommer mig inte ens för att gå in och duscha men jag drömmer om att ge mig ut på en joggingtur, göra utfall, död insekt, upphopp, plankan och ett eller annat pass på crosstrainern. Jag längtar efter lite ork antar jag. Just nu går orken åt till att få ihop dagen, aktivera mig själv och de små och hitta balans mellan vila och gott för själen men bara det här tjafset som pågår i kroppen går och dör så ska jag utnyttja Polarns nya relativt goda humör till att börja träna igen. Med vänner som Ellegulle och Greken så är det ju inte svårt att bli inspirerad, de tränar ju så man blir grön av avundsjuka. Dessutom kan årstiden inspirera till att få svettas och bli varm. 19.6 grader är det vid vår soffa, hur har ni det?

Febern är tillbaka. Igår och förrgår var den bara lite förhöjd men idag fick jag den där feber känslan i kroppen, den där tunga, frusna, mosiga känslan och en liten koll visade en temp på 37.9 istället för vanliga 36.1 eller 2. Va fan.

Äään tåååå tteeeee fura fääm sääks suuu åtta niijo tiijo äälva toooov tättonn foootonn följt av en massa ord som slutar med :tonn. Så mycket räknar hon nu, Pyret. Att lägga den lilla diktatorn nu när hon har kommit in i jag-gör-allt-för-att-förhala-läggdags-fasen är intressant. Hon använder just räkna som ett sätt att hålla sig vaken, så där i mörkret får man lyssna till den där ramsan om och om och om igen. Det tar typ en hundradels sekund efter att hon avslutar med en :tonn så börjar hon om. Igår bröt jag ihop i en skrattattack när hon började om för femte gången men räddade mig själv med att börja hosta så att hon inte märkte hur roligt det var. Årets morsa pris på det. Hade hon märkt att det var roligt hade jag aldrig fått henne att somna. Polarn kontrar med att ha lärt sig thhhhrrrr med tungan. Speciellt när hon äter. Måltiderna med henne blir lika intressanta som läggdags med Pyret. Vi har roligt här hemma.

Igår var det fars dag och herr B.o.B. fick en liten present från "barnen" på hans första fars dag med två avkommor. I övrigt fick han fira dagen på äkta pappa-vis; med ett besök på IKEA och att montera saker, typ som att min pappa fick spendera halva min barndom med att flytta på mina möbler för att jag ville göra om mitt rum hela tiden. Pappor liksom, underbart. På fars dag får pappor presenter och jag! Barnen gav mig den härliga gåvan av migrän serru. Under båda graviditeterna drogs jag med en skum huvudvärk och nu, efter Polarn, har jag haft tre episoder med en känsla av att skallen ska explodera, det är disco i bästa Alcazar stil bakom ögonlocken, nacken spänns som att någon kör ner järnrör från skallbenet och magen vänder sig som en berg- och dalbana. A.k.a.: maijgrän. Lovely. Nåväl, med tanke på allt som skuttar runt, byter plats, programmeras, höjs och sänks i kroppen under en graviditet så kanske man får räkna med att något blir lite knas. Det blir väl till att kö

När jag nämnde skolan (vad vi kallar förskolan) till Pyret i onsdags stannade hon upp och sa med allvarlig min Inte gå skolan , något som hon också upprepade på under morgonen på torsdagen. Vad nu? Hon hade varit kinkig vid lämning och hämtning under veckan men jag tänkte att det handlade om att hon varit hemma i mer än en vecka och att hon var lite extra mammig eftersom jag hade varit sjuk. Vid hämtning på torsdagen sa ena fröken att hon varit kinkig till och från på onsdagen och torsdagen, vilket var lite olikt henne men säkert berodde just på att hon varit hemma och att jag varit sjuk. Vi försökte prata med henne om att hon inte ville gå till skolan på torsdagen när vi åt och hon sa igen Inte gå skolan och la till Pyret ha ny skola . Idag kom det fram. Pyret hade ramlat när hon lekt på en stol på förskolan på tisdagen, vilket vi informerades om vid hämtning och jag inte la så mycket notis om, det hade gått bra och vi vet att hon är en liten kamakazipilot. Sånt händer. När vi satt

Pyret är på förskolan och Polarn sover. Själv sitter jag och tittar på den nyrenoverade lägenheten, eller den ny-tillstökade lägenheten kanske jag ska säga. Det är då jag tänker att jag skulle kunna sätta upp hyllor och tavlor för att göra barnens rum fint, tavlor och gardiner skulle äntligen kunna hitta sin plats i andra rum och prydnader skulle kunna tas fram men så känner jag att jag inte orkar. Istället fortsätter jag att titta på Hem till gården - inklusive lite googlande för att hålla reda på handlingen - och inser att jag nog inte mår så bra än. Det där som kommer ur mina lungor och det jag snyter ut för att få bort trycket från min annars rätt tomma skalle har gjort mig trött. Jättetrött. Så trött att jag inte ens orkar ta möjligheten att inreda. Då är det illa. Den "lilla" att-göra-listan med hushållsbestyr och annat skulle kanske också behöva tas itu med för att minska jag-borde-stressen. Jag brukar tycka att det är vansinnigt skönt att få att-göra-listor ur vär

Aaahhhhh! Polarn kommer!! hör jag Pyret ropa bakom min rygg, följt av ett glädjetjut från Polarn. När jag vänder mig om stapplar Polarn s a k t a framåt under köksbordet med siktet inställt på Pyret som "gömmer" sig bakom en stol. När Polarn har rusat fram fyra steg så studsar Pyret vidare till andra hörnan och fortsätter förskräckt ropa att Polarn kommer, varpå Polarn tjuter till och byter rikting. Det var ju inte på något sätt den minsta risk att någon fångades eller fångade men roligt hade de t i l l s a m m a n s. Jag fick en glimt av framtiden och anar att det ibland kommer vara riktigt bra att det blev två, att de kommer ha det bra som systrar, och det gjorde gott för trötta själen.

Mina bihålor har försökt tränga ut genom ögongloben idag, förkylningen dansar fram och -idag- tillbaka i otakt och barnen är... ...livliga. Årets morsa I am not. Jag vill så himla gärna ha tillbaka lite energi nu. Känns som länge sen. Istället får Årets ickemorsa nöja sig med att Pyret har fastnat för Nickelodeon Jr så att jag får titta på lite nya program medan jag hostar upp flubber och förbereder mig för att orka laga middag. Eller titta och titta, Pyret tittar i några minuter innan hon åker kana i soffan, hämtar allt hon äger, springer runt med dockvagnen och tigger mellis. Polarn studsar i knät, vill jaga sin syster, vill sno allt som Pyret släpar in till soffan och tigger allt ätbart hon får. Årets ickemorsa ger upp och förflyttar cirkusen till köket där Pyret istället vill dansa till Da bess (All About That Bass med Meghan Trainor). Ironin i att vår mini-planka gillar en låt som hyllar rediga kvinnokroppar med ordentlig bakdel gör att jag orkar stå på benen tills herr B.o.B

Polarn ställde sig upp på egen hand för första gången idag. Ta-da ! sa hon inte men borde ha gjort. Lite nonchalant satt hon och pillade på Pyrets badrumspall, som jag höll en fot på för att hon inte skulle tippa den, och så bestämde hon sig för att kolla utsikten från toppen och hävde sig upp. Jag spottade ut tandkrämen och jublade tillräckligt lågt för att inte skrämma vår sköra lilla blomma men tillräckligt högt för att glädja henne. För att visa att det inte var en slump gjorde hon om prestationen senare på dagen. Det är inte annat än att jag blir imponerad en sådan här dag. Att rodda dubbelvagn i uppförsbacke till förskolan, var väl ungefär vad jag orkade prestera idag. Annars har jag mest försökt hosta upp en lunga, snyta ut hjärnan och lindra vidrig huvudvärk. Eller, det är inte riktigt sant, jag har skött mig som urmoder också, barnen har fått mat, blivit roade och badade. Fast inte hade jag orkat med att prestera på Polarns nivå, även om jag svajade lika tjusigt som hon gjor

Pyret har hamnat i det efterlängtade " Va ä dä ? " fasen och i runda slängar kommer frågan tvåhundrafemtioelva gånger per dag. Vi har sååååå sett fram emot den och tycker att det är lika charmigt varje gång hon frågar... Polarn kryper nu. Hon missade sin systers deadline (6 månader och 3 veckor) med en vecka och började inte lika abrupt som Pyret. Polarn har liksom smugit in det lite, några stapplande tag här och där, men nu tar sig en bit, i alla fall om hon ser något hon vill ha och det är oftast något som tillhör Pyret. När hon väl får tag i det hon ansträngt sig för att nå, lika graciöst som en överförfriskad bargäst på jakt efter ett femitre-ragg, så är hon mest en Ferdinand som sitter under korkeken och tuggar på sin vinst. Jösses vad hon tuggar på allt. Undertecknad började få ont igår kväll och vaknade imorse med vad jag antar är bihåleinflammation. Värk runt ögat? Check. Ont i käken? Check. Tjockt äckligt snor? Check. Känner mig som att jag blivit överkörd av tåget

De där virusen som barnen generöst delar med sig av är rent dödligt skit. Herregud. Pyret fick ju feber i förra veckan, det gjorde henne lite tjurig och så småningom lite förkyld, vilket matchade hostan Polarn hade roat oss med på nätterna, men det var allt. Hon dundrade på som en ekorre på Red Bull precis som vanligt, bara lite utsmyckad med grönt slime under nästippen. Men när jag sen uppenbarligen åker på samma sak får jag någon slags ninja variant. Två dagar med över 39 grader, hostar upp onämnbara saker och snyter mig tills hjärnan är på bristningsgränsen. Jag har legat nerbäddad under täcket, med tjock filt över och värmefilt under det, iklädd sockor, pyjamas och kofta eller svettats så att jag skulle kunna fylla en swimmingpool. Halva tisdagen och hela onsdag och torsdag är som en dimma jag har snubblat mig igenom och idag var första dagen jag vågade mig ut utanför dörren. Handla lite däckade mig totalt. De där dagis-virusen är inte att leka med, eller rättare sagt; de där d

Och eftersom jag värmer mig med 39 graders feber så ain't momma happy. 

Så kommer man hem till vardagen. Den där förkylningen som legat på lut under helgen bröt ut på tåget hem. Den där mamma ligger på sjukhus med kraftig lunginflammation. Den där barnen också är dunderförkylda. Den där allt som ska fixas fortfarande ska fixas fast på några dagar mindre. Den där känslan som gnagde under helgen om att det kanske skulle hoppa upp och bita en i röven att jag åkte iväg, blev sann. Den där känslan av att jag är bortskämd och har för höga önskemål som tar ledigt en helg, efter allt , blir lite starkare. Varför dras mammor med detta eviga dåliga samvete och känslan av att man inte är värd att " unna sig "? Varför tar vi på oss den där jädra projektledar rollen när det bara slutar i att man blir häcklad för att vara fröken duktig ? Varför kan jag inte bara lägga smutstvätten på golvet, ta disken sen, låta dammet samlas i barnens nävar, ta tag i saker om en stund och invänta order? Helgen var underbar men priset var högt.

Jag drog iväg med min hemlige älskare över helgen. Vi laddade upp med för att överleva den långa tågresan. När vi kom fram till Malmö på kvällen checkade vi in här och drog ut på stan för att få i oss lite mat. Servitören rekommenderade en oxfilépasta som var totalt smaklös och intetsägande men vi blev mätta. Krispiga, svala, vita lakan höll mig sovande heeela vägen fram till klockan 6, fast jag kom på att det var Ellegulles semester också så jag somnade om efter mycket dividerande med John Blund och väckte henne inte förrän klockan 8.  DÅ VAR DET HOTELLFRUKOST!  Bacon, prinskorv, äggröra, färskt bröd, brieost,  kalkon och nygräddade våfflor. Åh men hallå. Som jag fick äta utan avbrott. Helleluljamoment.  Med välfyllda magar tog vi oss över sundet för att trava runt i dejlige Köpenhamn. Jag blev välkomnad   men vädret var lite ruggigt så vi värmde oss Jag handlade mammafårdåligtsamvete - present till barnen Sen skippade jag det dåliga samvetet och vi valde att uppl

Exakt hur många gånger jag har tänkt ordet hotellfrukost idag vet jag inte, jag gissar på många . Ja, barnen är sjuka så att de gnäller, gråter och får utbrott är för att de mår dåligt och ja, jag tycker synd om dom. Men. Jag mår också dåligt, jag har ont i: fingrar, händer, axlar, huvud, ögon, svanken, höfterna, knäna och fötterna. Dessutom är jag sömnig, konstant hungrig och alltid kissnödig utan att få något behov tillfredsställt. Det är pyttelite synd om mig med (okej jag får också utbrott för att jag mår dåligt men jag får dom inte inne på Clas Ohlson). Så, under dagens alla utbrott och gråtattacker -från barnen, inte från mig- tänkte jag hotellfrukost . När jag kom hem till renoveringskaoset tänkte jag också hotellfrukost . När jag såg det fortsatt usla arbetet målarna gjort med ospacklade hål i snickerier, spacklade men oslipade och övermålade hål i snickerier, rinnande färg på snickerier, ospacklade hål i väggar, till exempel, då tänkte jag hotellfrukost . Imorgon jobbar