attvarabob

Det blev en premiärtur med nya barnvagnen, vi tog ur ena sitsen och pyret fick åka solo. Tack vare att jag vaggar runt som en halt anka med absurd ölmage så kändes det befogat att gå runt med en syskonvagn fast det bara satt ett barn i den. Det lilla monstret verkade trivas i den men jag misstänker att det mest är nyhetens behag och att protester mot att sitta fastspänd och bara framåtvänd kommer. Speciellt eftersom hon har ägnat dagen åt att protestera mot allt annat, som mot att äta något annat än ost till lunch. Trots den uppenbara minimala faktiska skillnaden i bredd, 4 fjuttiga centimetrar, så kändes det som att manövrera en traktor och jag fick påminna mig själv om att vi inte har något val. Vi måste frakta runt två barn snart. Det kommer bli otympligare, krångligare och svettigt oavsett vilken vagn vi hade valt. Med det i beaktande får jag väl säga att jag är nöjd. Sån liten skillnad.

Igår sådär mitt på dagen någon gång så tänkte jag att polarn hade rört sig väldigt lite. Någon gång på eftermiddagen så tänkte jag att jag inte hade haft några sammandragningar, trots att pyret var extra klängig och jag hade fått lyfta och bära mycket. Till kvällen när jag åt semla (tack E!!) och drack kaffe tänkte jag att det var konstigt att inte ens det gav upphov till den vanliga kalabaliken där inne. Då började jag bli lite orolig. Det har inte varit lugnt där inne sen vecka 15 typ och jag har inte varit utan värk i magen på evigheter. Jag har heller aldrig under hela pyrets graviditet, eller den här graviditeten, känt så som andra beskriver att jag fått lov att knuffa lite på magen för att kolla att allt varit okej. Det har liksom alltid varit tillräckligt med party för att jag aldrig behövt undra. Däremot har jag ibland knuffat lite för att retas, för att det är skoj att få en respons, som att vi snackar lite det lilla livet och jag. Men så tänkte jag att kanske har polarn b

Vagnen has arrived. En Mountain buggy duet. Den vann på sina få 63 cm och vettiga pris. Lägenhet, trånga hissar, trånga butiker kombinerat med en ovilja att betala lika mycket som för en begagnad bil (speciellt nu när man vet hur lite man får för vagnar när man ska sälja dom) gjorde valet, inte enkelt, men begränsat. När man har rattat de fjuttiga 63 centimetrarna här hemma och det känns som en gigantisk vagn så antar jag dessutom att 74 centimetrar skulle kännas rätt jobbiga. Sen är det väl som många barnvagns säljare verkar säga Den perfekta vagnen finns inte. Nu ska vi bara våga testköra detta vidunder.

Lagom tills att polarn ska komma så ska ju maken fylla år. Exakt samma dag som polarn ska komma så ska vi fira 15 årig bröllopsdag. Därför tänkte jag att det är lika bra att vara ute i god tid och ordna presenter å sånt. Maken fick så idag en Moccamaster. Dels för att han har tjatat sig blå om vilken överlägset förträfflig kaffebryggare det är, sen de fick en på jobbet. Dels för att han snart ska vara hemma från det jobbet samtidigt som han ska kliva in i tvåbarns-chocken. Kaffe kommer nog behövas. Kaffe som han tycker är mycket godare i nämnda apparat. Jag tycker att jag samlade god-hustru-poäng med det.

I morse fick pyret tag i en vatten-sprejflaska. Den blev genast hennes bästa vän. Några timmar hann passera innan mini-Houdini lyckades, i stor triumf, skruva av munstycket. Det lilla munstycket som hon garanterat skulle springa runt med i munnen. Jag klev in och sa tack och adjö till sprejflaskan på grund av den uppenbara dödsrisken, denna ytterst otacksamma uppgift som förälder. Tada! Epic utbrott. Det sparkades, vevades, skreks, gräts och kippades efter luft när såna onödigheter som andning glömdes bort i denna stora orättvisa. Jag blir liksom alltid lite handfallen och förvånad i några sekunder, inte över att just pyret är den typen som reagerar starkt varje gång hennes vilja motarbetas, jag känner henne nu, utan för att hon orkar. Det är lite beundransvärt att hon är beredd att gå ut i fullt krig för såna små saker. Just idag var det väl också beundransvärt att jag lyckades hålla, krama, trösta och lugna henne på bara några minuter. Hon kröp upp i famnen, tryckte in näsan i

Det var ju det där med kniiipet. Att det ska vara så jäkla svårt!? Nu ska ju alla knipa, även de som inte fött barn, ja även män, för att muskler liksom inte samarbetar lika väl när åren går. Fast preggon och post-preggon uppmuntras och uppmanas lite extra att kniiipa. Det är inte svårt, det tar inte lång tid, man kan göra det i soffan, i kön i mataffären, vid middagsbordet, i duschen, på jobbet. Men gör man det? Ähhhh? Njaaaääääeeee. Jag blir så trött på mig själv. Efter pyrets ankomst fick jag höra från en barnmorska att jag hade väldigt bra muskler i berörda området vilket jag har tagit som någon ursäkt för att undvika att göra dessa ytterst enkla övningar. Som om det skulle straffa någon annan än mig själv i slutändan. Vad krävs? Ska jag behöva ställa dagligt larm på mobilen kanske? Är jag så slö? Skäms och bättring. Så länge som jag kommer ihåg det, vill säga.

När jag vilar på soffan på eftermiddagen kommer pyret fram till mig ibland, klappar mig på axeln och ger mig en puss, innan hon springer vidare. Jag smälter.

En spillfri mugg. För bara 40 kronor blev livet så himla mycket lättare att leva. Jag känner mig fortfarande som en rookie i föräldraskap som inte har koll på såna där nödvändigheter.

Håret som föll av efter förlossningen och som slets av med pyrets små nävar, har återvänt. Det har faktiskt kommit en bra bit. Lagom till att vårsolen skiner så där obarmhärtigt så att hyn visar varenda brist på pigment, så kan jag också visa upp en tjusig gloria runt hela skallen. Det är ju dessutom snart dags att gå igenom nästa fällning. Jag kommer se ut som en vandrande svinto-reklam lagom till nästa sommar.

Idag har det känts som att magen ska sprängas. På riktigt. Det spänner något överj@fligt, drar i huden så det ibland känns som att den spricker, värker, molar, bultar, sticks, bränns och allt däremellan. Dessutom är det plötsligt väldigt tungt att andas, så där så att det spänner i såväl bröstkorg som rygg och jag blir lite yr, får huvudvärk och blir illamående. En mindre bra preggo-dag.

Så där. Nu har jag gjort en bläckfisk. En sån som miss Luleå tyckte jag skulle ägna väntan åt och som mamma var snäll och hittade mönster till.

Jag ser reklamen för Kpa-pension, den där lilla Vera visar sin förskollärare myrorna hon har tagit med sig. Det får mig att tänka på alla människor som pyret kommer ha i sitt liv i framtiden. Jag väljer att ignorera klumpen i magen över risken att lämna henne hos oengagerade, olämpliga eller bara trötta människor i olika instanser. Istället minns jag mina egna hjältar. På lekis (så hette det då) hade jag två fröknar, jag minns att jag var vanvettigt förtjust i den ena. Som något sånt där svagt eko, mer än ett tydlig minne, av känslan. I lågstadiet minns jag att vi hade vad som måste ha varit en lärarkandidat i vår klass under en längre tid. En ung tjej som liksom såg mig, då när jag redan hade börjat bli mobbad och utanför. Hon brukade ha en stickad tröja som stack mig i kinden när hon kramade mig på rasterna. Jag älskade henne. Det måste vara det som får förskollärarna och lärarna att orka med, att det ingår i jobbet att lite då och då bli någons stora hjälte. Jag hoppas att pyr

Vi gav oss ut i det härliga vädret för att gå kortast möjliga bit och möta upp pyrets bff och min mammakompis. Efter sjukledigt i båda läger såg jag fram emot att köra slut på vår chiliostbåge för första gången på några veckor. Slutresultat? Jag kom hem som dränkt, och halvblind (ingen nytta att ha på sig glasögon i snöblandat regn) katt. Båda barnen var på kinkigt humör. Jag slits mellan att försöka hålla min allt dimmigare preggo-hjärna koncentrerad på efterlängtad vuxen social tillvaro och att ta hand om/hålla koll på pyret. Efter att ha röjt, gnällt och lekt i timmar somnade pyret innan bff ens gått hem, medan jag, som har social kompetens, väntade med att somna på soffan tills efter att gästerna hade gått. Fredagsmys preggo-mamma-style alltså.

Pyret har uppenbarligen hamnat i någon ny fas . Igen. Vi som har haft det så trevligt. Från att glatt hämta overallen själv och lägga sig i den på golvet, till att totalvägra och mest bete sig som en kålmask på speed så fort påklädning kommer på tal. Bara över en natt. Jag är ju inte jättelämpad för att jaga runt en halvmeter avkomma just nu, så viss frustration och väntetid uppstår varje gång. Sen gillar ju damen att gå nu, ute som inne och hon går ju lite i samma takt och lika långt som jag gör, så vi utgör ett bra team. Eller utgjorde. Utomhus vill hon gå, inte sitta i vagnen, men hon vill allra helst gå åt andra hållet. Oavsett vilket håll det är, oavsett om jag anpassar mig och går dit hon går, hon blir skitförbannad efter några meter för att hon ska gå åt andra hållet . Så då får hon till sist sitta i vagnen. Vilket gör henne skitförbannad. Ilsken pyret i vagn startar med självmordsbenägenhet, då hon gärna kastar sig hejdlöst över ena kanten för att protestera, och övergår

Gammelfaster har varit farten igen, den här gången resulterade det i en ny kompis till pyret. Mina gener känner av pressen att lyckas gå från min "gris" till att prestera på den här nivån. Fast om handarbete ligger i den genetiska koden både på pappas och mammas sida så borde det väl inte vara omöjligt. Även om det känns så. Det är tur att jag har några år på mig tills jag behöver göra saker till barnbarnen.

Så här klockan fem på morgonen, när jag har vridit och vänt mig i en timme, så är jag rätt less på det här. Att ha ont i fogarna om jag ligger på sidan mer än en timme. Att ha ont i magen, få sura uppstötningar, må illa, bli yr och få svårt att andas om jag ligger på rygg. Att vakna av sammandragningar som gör ont och undra om det är värkar. Att få ont lite här och där när jag försöker vända mig i sängen. Att vara så här trött, inte bara av sömnbristen utan också av preggo-hormonerna. Att gå genom dagarna och försöka hitta någon balans mellan att inte kunna sitta still mer än en timme för då värker fogarna och att inte kunna röra mig utan att få ilskna, onda sammandragningar och ont av bråcket. Att dessutom ha nått den naturliga fasen i graviditeten när magen börjar spänna så att huden gör ont, barnet börjar få ont om plats och varje stretch-övning den gör är "jobbig ", kroppshyddan är ytterst dåligt anpassad till någon form av aktivitet, tempot ligger på snigelfart och vänt

How clean is your house heter ett program på tv 4. Det är helt galet. Min pedantiska sida går från "lätt" till "allvarlig" bara genom att titta på det och jag vill börja städa omkring mig trots att det är nystädat. Ryyys. Att se efter när allt är rent ; städat, fläckfritt, dammfritt, ordnat och organiserat är ren tillfredsställelse.

Hennes allra största intresse, utöver navlar, är skor. Eller skor, strumpor och socciplast. Allt man sätter på fötterna. Höjdpunkten med att gå ut är att sätta på sig kängorna och hemma letar hon snabbt fram ett par sandaler som hon vill knata runt med. Jag häpnas över hur länge hon kan sitta på golvet och försöka sätta på sig skorna på egen hand. Hon förstår principen men saknar lite av tekniken kan man väl säga. Själv sitter jag på händerna och biter mig i tungan för att inte hjälpa till. Hon säger till och kommer till mig när hon ger upp, först då hjälper jag henne att ta på skorna. Ett gigantiskt leende sprids över hela ansiktet när skorna väl är på, sen ägnar hon en stund åt att bara stampa omkring och titta på sina fötter. Lite roar småbarn brukar man säga. Fast det här roar mig med.

Största möjliga fascination tillägnar pyret naveln just nu. Hon går gärna fram till sina päron och rycker bryskt upp tröjor och drar ner mammabyxor för att skåda underverket, följt av en koll att hennes egna sitter där den ska. Idag hade vi dessutom en udda trekant där hon drog upp tröjan på sin docka, följt av mammas och sen sin egen, om och om igen, för att granska, peta och jämföra. Det är väl bara att hänge sig åt denna biologi/kroppskännedoms kurs, i alla fall så länge som den sker inför hemmets fyra väggar. Vi får däremot diskutera denna utbildnings fortsättning om hon får för sig att den ska ske på mer offentliga platser, för jag har trots allt någon gräns och stolthet kvar.

Den där jädra nattskräcken. Utan att vi märkte det har pyret nog haft en liten paus från det, man märker det först när det är tillbaka, att det nog var ett tag sen. Det börjar med lite gråt, som övergår i otröstlig, som övergår i ren och skär förtvivlan. Så märker man att hon inte är riktigt vaken, ögonen är glansiga, blicken inåtvänd och man når liksom inte fram. Hon gråter, hulkar, sparkar, slår och kränger fram och tillbaka. Vi försöker hålla, trösta, spela upp Babblarna, visa djur på tv, tänder lampan, gungar, spela speldosan, ge ugglan, nappen, sjunger favoriterna, stryker ryggen, visar katten och bönar och ber. Efter långa evigheter märker man hur hon vaknar till. Då går det fort att trösta och hon lägger sig tillrätta i famnen och somnar om. Kvar sitter två chockskadade och lätt uppjagade päron. Det är så läskigt, så frustrerande och så ledsamt att se henne så rädd och förtvivlad utan att kunna nå fram och erbjuda tröst. Inatt slog det mig dessutom att vi snart ska ha ett

I det senaste numret av Vi Föräldrar  (nr 3) får jag veta att jag har fel. Det finns en artikel om att kvinnor som beskriver sin förlossning som helt okej har fallit för "Duktighets-hetsen".  Att det har blivit något synonymt med att en "lyckad" förlossning är en som har genomförts med lite smärtlindring, på kort tid och utan komplikationer. Som exempel ges att Blondinbella (nope, inte min favvo "kändis") hade beskrivit smärtan som hanterbar och att hon tyckte sig styra förlossningen själv, det var tydligen taskigt och förolämpande mot de som spruckit eller tyckt att föda var pest och pina och ett försök att vara duktig . Okej. För det första så är väl en förlossning som går smidigt och utan komplikationer mer " lyckad " än en där komplikationer uppstår och mamman lider? Precis som en operation av blindtarmen som går enligt planen är mer " lyckad " än en där komplikationer uppstår och patienten drabbas ? Inte utefter någon prestige,

Om det hjälper mot halsbrännan? Nähähääää. Tvärtom. Men vissa saker är värda att lida för.

Halsbrännan har nått något slags all time high. Det svider och bränner på natten, på dagen, när jag är hungrig, när jag äter, när jag böjer mig, när jag sitter och när jag står. Aptiten blir lite lidande av den där ständiga blodsmaken och Susanne Lanefelt kniiipet i mellangärdet. Man kan säga att det står mig upp i halsen. ..... Höhöhö.

Även om jag inte orkar fira någon Alla hjärtans dag så kom maken hem med en bukett (inte rosor) och en ask praliner från Pralinhuset. Pyret fick också en present. Hon får inte äta upp den men den prasslar och är fin så hon kramar den intensivt och verkar nöjd ändå.

Vad vi leker? Fiske-pussel-matabebis-läsabok-lagamat-kastrulltrummor-städa-kramagosedjur-byggaduplo. Typ.

Det har hänt att jag har hamnat framför tv:n och programmet Toddlers and tiaras . De kalla kårarna över socker-dopningen de små får, de motsägande uppgifterna från föräldrar som är mycket mer engagerade än barnen, pressen och stressen är obehagliga. Fast det som är hemskast är utseendet. Före är alltid bättre, finare, sötare, vackrare och gulligare än efter .

Idag är det Alla hjärtans dag. Och? Jag känner inte riktigt för att fira. När ens största önskemål ligger i kategorin: gå på toaletten själv, kunna göra något överhuvudtaget utan att få ont någonstans, äta utan att må illa, sova längre än en timme i taget, inte behöva sova mitt på dagen, kunna tänka obehindrat och ha sällskap av vuxna människor så känns romantiken rätt död. Och överskattad. Gulligull och pluttinutt har liksom ingen plats i den rena överlevnads fasen jag genomgår så här i vecka 34.

Från Äh, jag är ett trött och slitet preggo, vem orkar bry sig. Till Jag står inte ut en sekund till . När jag tittade på mina extremt skitiga fönster alltså. Fast som ett trött och slitet preggo så fanns det ju ingen chans att jag skulle orka tvätta 6 stycken 3-glas fönster och en balkongdörr. Lösning: en Kärcher fönstertvätt inhandlades, så nu är fönstren randiga men mycket, mycket renare. Att dom blev randiga beror nog mer på att våra fönster är så slitna att det lossnar ditt och datt från fönsterkarmarna, än på maskinen. För det var ett väldigt smidigt sätt att få utsikt. Väldigt smidigt. Nu är jag lite nöjdare, men börjar kika på andra städprojekt ett slitet preggo inte borde pyssla med. Någon mer som tänker boa-varning?

Det är ju en mindre hög med brudar som ska föda innan mig. Försten ut är redan här, det kom en liten Sixten, söt som socker. Plötsligt blev det verkligt, hela grejen med att vi också snart kommer sitta där med en till liten varelse i famnen. När jag såg den där nya människan så sköljde minnena över mig, jag riktigt kände hur det var att ligga där med pyret och pilla på fingrar och tår och försöka förstå att hon var vår. Efter ett helt år så kan jag fortfarande pilla på hennes fingrar och tår och försöka förstå att hon är vår. Det är en så mäktig känsla att jag undrar om den någonsin kommer gå att greppa. Nu ska vi alltså snart försöka förstå en gång till. Det känns svårt, läskigt och jag längtar. När pyret tar så mycket plats, tid och energi så känns det omöjligt att få plats för en till. När pyret väcker så ofantligt många och stora känslor så känns det skrämmande att lyckas ha så mycket känslor för två. Samtidigt så fick bilden på Sixten mig att vilja träffa den där som bråkar d

Vi kan med stolthet meddela att pyret idag har lärt sig att sparka boll. Det är, om man utgår från skrattsalvorna, jätteroligt. Okej, ibland trampar hon på bollen, ibland missar hon, ibland sätter hon sig på den, men hon sparkar faktiskt på den också. Nu ska införskaffas en lite större boll än den lilla skumboll hon övat på idag så har vi våren och sommarens fritidsaktivitet fixad.

När jag var preggo förra gången fick jag höra från en del kvinnor att det var så härligt att vara gravid. Jag hade ju verkligen världens smidigaste graviditet men härligt ? Nä. Den här graviditeten kan jag knappast säga har varit smidig heller men det är väldigt mycket samma saker som är mindre bekväma med att vara preggo. Som att bli täppt i näsan. Sjukt irriterande att med jämna mellanrum gå omkring och flåsa som en blodhund. Vilket jag gör mellan de fem förkylningarna som jag har fått för att preggon dessutom är lite nedsatta i immunförsvaret och därför blir täppta ändå. Eller att få lock för örat ibland. Meningslöst utöver irriterande. Att inte höra är en funktion man behöver efter att barnet är fött, inte innan. Torkan. The dry white season. Att vara törstig hela tiden när man utan extra vätska i kroppen behöver kissa konstant - bad combo. Hur mycket vätska som än går genom sodastreamern och sen genom mig så är hyn ändå som sandpapper, naglar spricker, hårbotten kliar och j

Det är dags för orkidé bonanza igen. Alla krukor har nya stänglar och/eller blommor. Jag känner mig så lyckad som människa.

Jag har en fäbless för knasiga genier. Hans Rosling är inte bara väldigt smart, lite knasig och underhållande, han är också väldigt bra på att förklara och lära ut saker som kan kännas lite tråkiga och ointressanta på ett sätt som gör detsamma roligt och intressant. I alla fall om man har den där lätt nördiga sidan som jag har.

Eftersom jag var totalt däckad av feber, hosta, snorig snok, sömnbrist och den där preggo-biten och maken behövde jobba, så fick vi låta pyret härja loss hos sin farmor i några dagar. Som en smygstart med dagis. Det lilla livet har dessutom blivit ompysslad av sin far i flera dagar innan dess och under kvällar och nätter de här dagarna och jag börjar bli sådär härligt slutet-på-graviditeten-disträ-och-innesluten. Slutresultat? Hon har blivit pappig. Jag går omkring här hemma som en osalig ande och saknar livet ur mig efter mitt monster bara för att bli bemött med ett mäh och ständigt papap när hon väl kommer hem. Alltså jag duger väl, för lite lek, lite sitta i knät, någon kram här och där men det är papap som är The man, The idol, The king. Med vad som väntar så är det ju toppen att hon vänder sig mer till sin far, de kommer ju få bli ett sammansvetsat team när jag ska ta hand om polarn. Men polarn är inte här än. Och jag vill ha mina pussar och kramar. Ett helt år med värl

På ostadiga ben gick jag till mödravården för ett läkarbesök angående den här struliga graviditeten. Jag gick därifrån med sjukskrivning på halvtid för att sammandragningarna med den här typen av värk skulle kunna medföra för tidig förlossning. Inte bra. Jag gick också hem lite fundersam över en kommentar från doktorn. Hon sa att det är ju skönt att det inte är så många veckor kvar (vecka 33+0 idag), varpå jag sa lite försiktigt att eftersom första barnet som " alltid " ska gå över tiden inte gjorde det så hoppas jag att jag slipper det även den här gången. Hon sa då att nä, inte om första kom vecka 40 och du har såna här sammandragningar nu, då gissar jag om sådär 3-4 veckor. Ääääähhhääääähhhhh? Det sjönk inte in riktigt förrän efteråt. 40 - 33 = 7, inte 3-4. Nåväl, det där med förlossning är ju en högst ovetenskaplig överraskning så det är ju inget som säger att hon har rätt, det ska väl mer ses som en kvalificerad gissning. Men lite skakis blev jag nog allt. Redan o

Att bo i en soffa och vänta på att känna sig levande igen kan ju bli rätt långtråkigt.  Så jag gjorde min första amigurumi, en gris. Sned, ojämn, knöglig, ful och alldeles, alldeles underbar. För det är det första jag virkat sen grundskolan ( hrm, host, harkel år sedan).

Men du och pyret fick hosta, det fick inte jag . sa maken. Men den är ju väldigt lindrig. sa jag. Puckot. Är den jobbig på natten? frågade han. Nä, jag hostar lite då med. sa jag. Jubelåsnan. Så korkat att utmana ödet. Resultatet av mitt högmod lät inte vänta på sig. Under natten försökte lungorna vandra ut genom ögonhålorna, vare sig jag satt eller låg ner. Den var så bestämd att jag fick en nästäppa som inget råder bot på, vilket gör att jag måste andas genom munnen, vilket ger mer hosta. Huvudet känns helt sprängfärdigt och bebismagen är satt att explodera strax därefter. Det vanliga dilemmat finns kvar; jag sitter för mycket och får ont i fogarna men, förutom sammandragningarna, blir jag karusell-snurrig om jag försöker göra något. Dagen har jag spenderat i soffan, precis som halva natten, där jag sover i 30-60 minuters pass innan jag kör ett host-pass till. Däremellan känner jag att det räcker nu men känner mig också tacksam för att pyret studsar tillbaka så lätt när ho

Har ni sett!? Osmakligt. Ofräscht. Typiskt dessa mänkampsmän och deras fjanterier. Hur kan dom!? Jag betackar mig för dessa orakade ansikten. Ja, självklart driver jag med att det ytterligare en gång har väckts intresse, debatt, ogillande och hyllande  angående en orakad (kvinno) armhåla, denna gång Nour el Refai i Melodifestivalen. Det är hår, som är hår, som är hår, som är hår, no more och vare sig det rakas bort eller inte så sitter det där på oss allihop. Tills det är någon SD politiker som upprörs över prinsens ovilja att avlägsna sin ansiktsbehåring känns "debatten" tämligen ojämn.

Samtidigt som nyheterna i Tv4  rapporterar om hur barn på ett barnhem i Filippinerna binds fast i sina sängar och mina ögon möter de tomma blickarna hos de små i sina spjälsängar så hör jag hur min snor-Fia piper från sin säng. Jag trotsar feber, hosta, yrsel och ont i bebismagen för att slippa se mer. Jag trotsar läggnings regeln om att inte ta upp henne i famnen och kramar henne hårt tills hon själv vill lägga sig i sin säng och kela med sin uggla. Det gör ju så ont att se såna hemskheter att jag bara vill hålla, hålla och hålla pyret tills jag tror att hon aldrig någonsin kommer känna sig ensam eller övergiven ens för en kort sekund. Eller bli Angelina Jolie och adoptera halva världen.

Om jag lyckades slippa att bli smittad? Så klart inte.

Vi pratade om att göra vad man kan för att undvika att barnen blir sjuka, vännen och jag. Hur man tar till knep som man egentligen vet kanske inte hjälper så mycket och hur man lätt desperat vill minimera det som inte går att undvika. Den där känslan av att hålla andan när man kan ana att någon sjuka är på gång. Så ologiskt. Sjukdomar hör ju till livet. Det går ju inte att leva tills man är hundra utan att bli sjuk ibland. Dessutom, några förkylningar, influensor och magsjukor vad gör väl det? Så länge man slipper riktigt vidriga, handikappande, livshotande saker. Men. När hon ligger där, febrig med glansiga ögon, hostar upp slem, nyser ut snor och börjar gråta så där förtvivlat, så där så man vet att hon säger det här är bara för jobbigt, jag vill inte må så här . Desperationen tenderar att vilja triumfera över logiken. Jag vet ju att det bara är att vänta ut, trösta och lindra så gott det går. Men jag vill ha en specialistläkare vid hennes sida 24 timmar om dygnet. Jag vill ha

Det finns ju de som bestämt hävdar att man inte får äta sånt som knastrar när man tittar på Melodifestivalen. Då hööör man ju inte , säger dom. Nehe, det är väl liksom det som är meningen med vissa låtar. Precis som att man måste ha en skämskudde redo för att skona ögonen från de där riktigt piniga ögonblicken. Med tanke på all chipsförsäljning till de här kvällarna och den ökade inredningstrenden, som sammanfaller med införandet av många del-finaler, så misstänker jag att det är fler som känner likadant. Därmed har jag inte sagt att man inte bara måste titta.

Äntligen helg! Äntligen fyra händer, armar, ben och ögon som kan jaga pyret. Jag tänkte att maken fick ignorera sin förkylning, göra som oss preggon och bita ihop . Klockan mitt i natten tycker jag att jag hör maken trösta pyret som låter hostig. Klockan det är ju i princip morgon och inte natt hör jag maken trösta ett pyre som definitivt inte mår grejtans. Jodå, feber och hosta. Så äntligen helg innebär förkyld make, sjuk pyret, katt som troligtvis fått tillbaka urinstenar och behöver få sitt specialfoder igen och lilla jag, som... ja, ni vet. Om jag går och får den där förkylningen jag med så slänger jag helt klart in handduken, ger upp, abdikerar, avsäger mig fortsatt ansvar, drar mig ur leken och säger tack och hej. Om jag hade haft det valet vill säga.