attvarabob

På jobbet togs vid ett personalmöte risken för sekundär traumatisering upp. Hur vårdpersonal som arbetar med att möta människor som mår dåligt, och tar del av deras svåra händelser och livsöden, själva riskerar att utveckla en känslomässig stress och sårbarhet. Vi diskuterade hur vi på bästa sätt ska minimera riskerna för det på arbetstid, men också hur viktigt det är att tillvaron utanför arbetet kan väga upp för det vi möts av i arbetet.  Eftersom man spenderar så mycket tid på sitt arbete så är det lätt hänt att om vi hela dagarna får höra om hur hemskt människor kan bete sig mot varandra, vilka öden människor kan drabbas av och hur tufft personer kan ha det, så blir det vår bild av livet. Så vi satt där på vårt personalmöte och diskuterade hur vi skulle göra vår fritid till en fristad, en motvikt, en fin plats. Några övade Mindfullness, några tränade, någon hade sin trädgård, någon spelade instrument, några av oss nämnde familjelivet (eftersom vi hade småbarn och då är de ens fri

Lagom i sista ansträngningen innan semestern som hägrar om en vecka, så börjar det fyllas på på jobbet. Man kan också säga att lagom till att jag inte var 100% avslagen när jag kom hem, utan kanske mer bara 98% avslagen, så ökar takten och jag blir helt slut igen. Idag var det patienter bokade hela dagen och varje lucka fylldes med inkommande och utgående telefonsamtal, skriva journaler, sammanställa protokoll, ge råd till kollegor och söka rätt på information. Jag hann preciiiiiis klart tills det var dags att gå hem. Men även om jag är slut, även om det är tunga ärenden, även om det är mycket att ta in så är det också himla kul när det börjar rulla på. Jag har alla gånger hellre fullt upp hela dagen än att sitta och leta efter saker att göra. Nu är det ändå skönt att det är helg. Inte för att jag kommer få vila egentligen, men jag får skifta fokus för en stund.

Som den här:

Greken och jag pratades vid idag. Jag försökte erbjuda något slags stöd i en sån där situation när det inte finns så mycket tröst att ge. Jag aktar mig för att beklaga sorgen, efter att en gång ha läst någon skriva om sorg och nämna att det väl är lite konstigt; att beklaga någons sorg. För sorg ska man väl känna? Man kanske beklagar att personen förlorat någon, man kanske beklagar att personen behöver känna sorg, men att beklaga själva sorgen så där rakt av kanske är lite slarvigt uttryckt. Sorg är bra, viktigt och helt naturligt, så den vill jag inte beklaga. I alla fall. Vi kom också in på det där med ansvar. Att kräva den och att ta den. Varför är det så himla svårt? Att kräva att någon tar sitt ansvar men den inte gör det är vansinnigt frustrerande. Att ta sitt ansvar men inte få en adekvat respons i retur är lika frustrerande det. Att behöva be om, förklara eller påminna om ansvar är både frustrerande och förödmjukande. Ansvar är väldigt viktigt för alla. Vi kräver att p

Trött som vanligt insåg jag att vi behövde avsluta hämtningen med att gå in på mataffären. Jag har sällan varit så nära gråten. Då frågar Pyret plötsligt, apropå ingenting alls (ämnet innan var tidningen Metro): " Mamma är du nöjd med din kropp? " " Ja , svarade jag, det är jag. " " På vilket sätt? " frågar hon som aldrig nöjer sig med ett svar. " Jo, för att den är stark, för att den hjälper mig varje dag, men mest för att den gjorde så jag kunde få er. " var mitt svar. " Så du tycker mest om din kropp för att den gjorde mig och Polarn? " fortsätter den frågvisa. " Ja ." svarade jag kort och gott. " Varför det? " (sa ju att hon inte nöjer sig med ett svar). " För att det är inte alldeles självklart att ens kropp kan göra barn, och därför blev jag väldigt glad att min kunde göra er. " " Jag är i alla fall väldigt glad för att jag fick en så mysig mamma! " drämmer ungen till med, halvvägs

Som om jag inte var trött så det räckte så visar det sig än en gång hur öppet människor sprider hat, rasism och lögner. Är det inte politiker som uttalar sig rasistiskt, så drivs det näthat som får en att baxna. På sociala medier tycker människor att det så här i valtider är roligt med skämt som går ut på att politiker ska dö, att politiska meningsmotståndare kan kallas för vad som helst, och att den egna politiska åsikten är den enda sanna. I idrottens värld får man kalla människor för vad som helst, hota, slåss och hata för att idrottare inte presterar tillräckligt eller för att människor inte hejar på samma lag. Det är också helt legitimt att sprida rena lögner som fakta, för att driva sin egen ståndpunkt och bekräfta sin egen rädsla och otrygghet. Varför är det så svårt att försöka tänka ett varv till innan man skriver eller sprider ord? Är jag säker på att det jag påstår är sant? Vad skulle jag känna om någon sa så till min vän? Skulle det här skämtet vara roligt om det handl

Vi har den typen av barn som vaknar extra tidigt om de har haft en inaktiv, ledig dag. Det finns många listor att läsa om hur mycket barn behöver sova i olika åldrar, för till skillnad från vuxna så är de tydligen alla våra stöpta i exakt samma form och har därmed exakt samma behov. * håller mig för pannan och suckar över dålig logik * Våra barn har kanske inte så stort sömnbehov, men är dock väldigt inprogrammerade på att somna vid samma tid på kvällen, oavsett hur aktiva de varit. Det störs bara något av om de faktiskt tagit en ovanlig sovmorgon. Det är väl något att vara tacksam för i och för sig. I alla fall. Igår var en relativ inaktiv dag, därför blev vi väckta i ottan denna väldigt lediga dag (förklaring till varför jag undviker att vara vaken senare på lediga dagar, allt hänger ihop). Målet för dagen var därmed att arvsmassorna skulle aktiveras, för möjligheten att få i alla fall någon timma sovmorgon imorgon. Jag och herr B.o.B. tog på oss träningskläder, och arvsmassornas

Jag fick sovmorgon, ända till klockan 7. Helt otroligt. Eftersom vädret inte lockade till att gå på något midsommarfirande utomhus, så bjöd vi in mina föräldrar och brorsan till oss istället. Färskpotatis, sallad, fläsk (halloumi till mig) grillad på spisen och maräng- och bärtårta. Vi kryssade i några obligatoriska midsommarsaker ändå. Till kvällen såg vi en hel film; Thor: Ragnarok . Jag höll mig vaken och koncentrerad. En lagom putslustig actionrulle med  okomplicerad handling var perfekt att vila hjärnan med. Åh vad jag behöver det här livet nu, att vara ledig på riktigt när jag är ledig. När andra pratade om midsommar i stora sällskap hela dagen eller helgen kände jag mig inte alls lockad. Studenttiden med dess egenstudier har gjort övergången till heltidsarbete med intensiv kontakt med andra, lite påfrestande. Att jag är introvert har jag förstått länge, även om jag har arbetat upp förmågan att vara social när det behövs. Men nu förstår jag att jag kanske är mer introvert än j

Så kom äntligen resultatet på sista tentan. Adrenalinpåslaget var totalt, resultatet inte helt lätt att hitta och Internet på datorn svajade. Men lättnaden när jag insåg att det var klart, herrejösses. Det var att jämföra med ruschen man får efter en förlossning. Helt jäkla osannolikt att det faktiskt är klart. Jag var så hög på den kicken att jag tryckte lite för snabbt på ansökan om examensbevis. När jag sedan skulle skicka ett " Oops , my bad, kan jag redan nu informera om att ni kommer vilja komplettera min ansökan? " (med ansökningstid på mer än två månader är det ju knappast ett problem...), så strulade Internet och det gick inte att skicka. Kicken, ruschen och Internet kraschade lite grann samtidigt. Men mejlet gick iväg, allt löser sig, och adrenalinet i kombination med en intensiv och produktiv arbetsdag tar ut sin rätt. Jag får fira imorgon. För jag är klar, på riktigt!

Ibland är de ju de sötaste av vänner. Eller, jag ska inte klaga, de är sams oftare än de är osams. Och om de är osams så surar de, eller som värst så höjer de rösten mot varann utan att kalla varandra fula saker. Vi vet att de är osams för att någon börjar säga " Näääeeee !! " ganska högt, medan någon annan svarar " Jooooo ! " lika högt. Det får man väl vara nöjd med. Allt oftare är de så här; varandras bästisar.   Så gulligt att man bara dör.

Jag kryper i säng innan klockan 21, snoozar för första gången i mitt liv, dricker kaffe som om det var rent syre, försöker stå upp och röra på mig, äter regelbundet och dricker 3 liter bubbelvatten per dag. Ändå är jag fortfarande så trött att hjärnan slocknar med jämna mellanrum. Det tar all kraft att hålla mig fokuserad och engagerad på jobbet, så fort jag stämplar ut tar det stopp. Jag vet inte om jag gör rätt som tvingar mig att ta promenader hem, om jag borde träna mer eller vila mer. Jag vet inte om jag borde unna mig lite godis eller bli striktare i vad jag äter. Jag vet inte om jag borde gå och lägga mig ännu tidigare eller tvinga mig själv att vara vaken mer. Det är i alla fall skönt med kort vecka och lång helg och ett snäpp närmare semester, för jag börjar känna mig gråtfärdig över den här tröttheten. 

Vi kom iväg på Bamseloppet även i år och konstaterade att det var många fler som upptäckt det den här gången. Arvsmassorna hade fått samma starttid i år, jag tänkte att det skulle kunna bli ett bekymmer åt tävlingsinstinkt-hållet. Jag hade väl både rätt och fel. De startade med att hålla varandra i handen, gulligt värre, sen kom Polarn före Pyret i mål. Ingen överraskning egentligen, hon springer bättre, har mer uthållighet och är starkare än sin storasyster. Jag kan tänka mig att Pyret kom i mål så pass nära inpå enbart för att hon inte vill vara sämre än sin syster. I efterhand ville hon inte riktigt kännas vid att hon kommit i mål efter lillasyster, hon började till och med försöka retas lite. Inte lika gulligt. Stockholms barnidrottsförening bjöd även på ansiktsmålning (som höll max en timme), barndans och en uppbyggd hinderbana inomhus. Pyret drog igenom hinderbanan en gång innan loppet och tre gånger efter, och ville gärna fortsätta. Polarn gjorde den en gång innan och två gång

Jag fick nys om att en trollkarl skulle ha en föreställning för barn i en folkpark och tänkte att det skulle vara lite lagom aktivitet för dagen.  Trollkarlen Dozzie fick arvsmassorna att skrattat så de kiknade och prata resten av dagen om plånboken som brann, kalsongerna som trollades fram och de röda bollarna han åt upp. Pyret skröt om att hon såg hur han gjorde vissa trick, medan Polarn bara tyckte han var så himla rolig.  Jodå, det var lite skoj för oss vuxna också, inte bara för att man blir så himla nöjd när ens avkommor blir så genuint roade. Efter en sväng till Aspuddsparken där vi klappade hästar och klättrade runt så gjorde vi den obligatoriska färden till lördagsgodis-affären. Men när vi kom hem var arvsmassorna fortfarande rastlösa, eftersom deras aktivitetsdepåer aldrig tar slut. Så vi tog vår första gemensamma cykeltur. Jag har ju inte cyklat sedan sena tonåren så man kan väl minst sagt påstå att jag var ringrostig. Att då cykla i snigelfart tillsammans med en överent

Det var mycket som var speciellt kring att vara med på dagens begravning, mycket som påverkade. Det som dock påverkade mest var nog att den vi förlorat helt regisserat sin egen begravning. Den hölls av hennes vän som var präst, och som följt henne under hela sjukdomstiden och i de tankar hon haft kring sin begravning. Det gjorde det hela så otroligt nära och personligt. Liksom att hon hade valt kyrka, psalmer och vilka som skulle hålla i begravningen. Hon hade också skrivit ett tal som vännen läste upp, där hon berättade om allt hon känt sig tacksam för och där hon sa sitt farväl till oss. Hon blev så otroligt närvarande då, att den fina bilden av henne vid kistan nästan kom till liv. Mest plågsamt var kanske stunden när jag lämnade blomman på hennes kista och såg teckningarna från barnbarnen, som skrev att de saknade sin farmor och mormor. Det var väldigt fint, på många sätt, men också så tungt att man nästan inte kunde andas när det var över. På vägen till begravningen fick jag

Jag säger det igen; tröttheten just nu är inte att leka med. Jag går omkring som i en fysisk och psykisk gyttja. Man kan säga att jag lite ute ur leken just nu. Då blir det ju svinkul att lära sig en ny telefon. Nog för att jag är glad för att få en tjänstetelefon när min tjänst innebär  1. Att vandra mellan två avdelningar och olika samtals- och konferensrum. 2. Hålla kontakt med andra aktörer inom sjukvård, socialtjänst, försäkringskassa och arbetsförmedling, utöver patienter och anhöriga. Svårt att bara ha en fast telefon då, det blir mest kommunikation via telefonmeddelanden liksom. Men orken att lära sig var allting finns i en IPhone  när man själv alltid varit en team Samsung, är inte närvarande. Inte heller att kontakta helpdesk för att koppla in mejl och Wifi. Jag kan inte heller för mitt liv komma på hur jag ska hålla reda på två telefoner när jag knappt kan hålla reda på mig själv. Jag är i ett tillstånd där jag glömde bort att jag fyllde år. På det sättet är det.  N

Jag vet sen tidigare att heltids-chocken ger med sig. Att vara på samma plats, vid samma tid, varje vardag är lite påfrestande för ett system som är anpassat till att kunna jobba hemifrån, utan restid och yttre intryck. Att ta sig någon annanstans, umgås med andra, och få tusen intryck om dagen behöver därför en inkörsperiod. Jag vet det. Jag vet också att spendera en del av dagarna med att höra om smärtsamma livsöden och möta människor som plågas, kan dränera en känslomässigt lite grann. Det blir som en mental workout att ta emot och samtidigt ge till de som behöver. Att vara den som ska vara stark åt, eller för, någon annan. Men jag vet att det är värst de första veckorna, sen blir man bättre på att bearbeta och hantera det. Grejen är att det är i början nu. Jag kommer på mig själv med att stirra rakt ut och bara höra brus i huvudet. Eller att tänka något men inte riktigt orka ta tanken hela vägen till munnen. Och jag bara tar in alla intryck, all information och alla känslor utan

Herr B.o.B. skulle spendera dagen på pyjamasklubben. Jag gjorde misstaget att fråga arvsmassorna vad vi skulle hitta på, båda valde Skansen. Alltså missförstå mig rätt, Skansen är super mysigt på alla sätt och vis, men igen , liksom. Samtidigt så kunde jag inte komma på något bättre så vi åkte väl till Skansen då. Det är ju så himla mycket lättare nu, de orkar gå från Centralen till Kungsträdgården för att ta spårvagnen ut, de orkar knata runt hela dagen (så länge man fyller på med mat och dryck), och de orkar ta sig hem (så länge man ger upp i tid). Sen är det högst oklart vad det är de uppskattar utöver den där ponnyridningen som lockar. De tycker om barnföreställningarna på lill-skansen, de gillar att de får glass, de gillar rutschkanan på lill-skansen (som inte ens går att åka i), men annars... De är inte så intresserade av djuren och de vill inte titta i husen. Deras taktik är att leta upp djuret i inhängnaden, säga " Åh va söööt ! " och gå in i husen och säga "

Jag fick skynda mig hem från jobbet på fredagen. Dagen var här, " Shuffla " skulle uppträda. Polarn var taggad för det, Pyret var mest taggad för att mammakompisens arvsmassa skulle komma och vara med oss. Pyret och jag sladdade in på pizzerian och köpte ett gäng pizzor, och precis när vi kom hem kom mammakompisen med sin arvsmassa och andra hälft. Förutsättningarna för att se scenen när man är 4 och 5 år, utan att få panik för att det är så trångt och hög volym, var för bra på vår balkong för att vi inte skulle dela med oss. Tre riktigt taggade förskolebarn blev betagna av konfettikanoner, välbekanta sånger och hela stämningen. Nedanför balkongen ser vi plötsligt förskolekompisen med syskon och pappa. De ser ut att vara på väg att ge upp, men när de får syn på oss vinkar vi upp dem. Sen står 6 barn och 5 föräldrar och bara förundras, fast kanske av lite olika anledning. Efter föreställningen behövde förskolekompisen gå hem, så arvsmassorna och mammakompisens dna-kopia roc

Arvsmassorna går på en förskola som arbetar mycket med kreativitet. Med det menar jag att vi får hem fyratusen teckningar, pärlplattor, pyssel, halsband och lerskulpturer per nanosekund. Ungefär. Men någon gång emellanåt så får de hem grejer de gjort som bara är så jäkla härliga. Som de här. Pyrets alster. Polarns alster.  Så himla coola. I ram blev de ännu mer effektfulla. Mina blivande konstnärer gör mig stolt, även om den enorma mängd konstverk som ska släpas hem kan kännas... påfrestande.

Det var klotter i hissen till vårt garage. Pyret: " Det måste varit en kille som gjort det, för nästan alla som klottrar är killar. " Jag: " Jaså? Hur vet du det? " Pyret: " För killar är inte så ordentliga. Tjejer är bättre på det. Killar är som pappa som inte kommer ihåg att plocka undan och så. Tjejer är bättre på att hålla ordning och så. " 1. Det är uppenbart hur man i sin egen roll som förälder skapar en modell för hur alla i det könet ska bete sig. 2. Redan när man är 5 har man stereotypa bilder av hur tjejer och killar är. 3. Jag ska fasiken bli mycket slarvigare och tvinga herr B.o.B. att bli ordentligare. 4. Hon är så himla klurig den där donnan.

Det känns som väldigt bra tajming att det är en ledig dag imorgon. Även om jag tjuvstartade jobbet så är det ju nu det drar igång på riktigt, och det märks. Jag har spenderat två dagar med att kontakta, samordna, planera och boka tills jag knappt vet vad jag själv heter. Men även om förvirringen stundtals känns total, så känns den under kontroll och som att saker sakta men säkert går framåt. Jag trivs med mitt val, eller min tur, väldigt väl, fast jisses vad trött jag är.

Det kommer ju aldrig mer hända att jag festar loss. Det kommer ganska säkert aldrig mer hända att jag tar något glas för mycket och får ta konsekvenserna av det dagen därpå. Det lockar inte alls. Därmed kan vi dra slutsatsen att inte ens att fira examen leder till sådant. Att behöva trängas med arvsmassor halva natten, inklusive karatesparkar och berättelser om senaste avsnittet av Agenterna (jag missade ju det på grund av borta på middag, så Polarn kände sig nödgad att informera mig), gör mig ganska osugen på att bli berusad. Att få lov att spendera halva natten i en våningssäng på grund av platsbrist är en annan anledning. Liksom att bli väckt klockan 5.45. Den goda konsekvensen av en utebliven baksmälla och morgonpigga barn var att vi kunde börja dagen med en brunch. Frukostmat i buffé-form är alltid en god idé. Alltid.  Sen kunde jag införskaffa en cykelhjälm till min nya racer, och några blommor, innan vi åkte till Vitamin-C och hälsade på. En loj dag i lantlig miljö, med skog

Dagen var som skräddarsydd. Jag fick jobba min första dag som heltidsanställd. I mejlen väntade ett fint meddelande från en av kollegorna som välkomnade mig till tjänsten. Sen kom en chef med anställningspappret i högsta hugg. Efter jobbet väntade Greken på mig. Jag fick hennes sällskap till en god middag, vin, efterrätt, promenad och massor med snack.  Och när jag kom hem stod en cykel full av klistermärken, piprensare och dekorationer utanför dörren, tillsammans med ett väldigt fint grattis-brev. Då är det på riktigt nu alltså. Jag har tagit examen. 

Igår fick jag blombud med en fin hälsning, för att jag klarade det. Fina M-F gav mig en sommaräng att njuta av nu när jag ska påbörja livet som heltidsanställd. För idag börjar ett annat liv.