attvarabob

Blommor är planterade, Saker är lagade. Toppar är klippta. Kattklor är klippta. Päls är borstad. Gardiner har bytts. Barnrum har städats. Jag har till och med kommit iväg och köpt nya köksknivar. Valet föll på Fiskars Hard edge kockkniv. Jag kände inte att jag har matlagningsskills som motiverade att köpa en Global. Jag kom mig också äntligen för att reda ut den enorma härva Lillfjant gjort av mitt garnnystan. Och då kunde jag börja sticka på Pyrets halsduk. Japp, jag ska prova att sticka denna gång. Det borde gå att lära gamla sig nya saker fortfarande. Eftersom det var lång-löprunda-dag blev det också stor frukost. Med en snarlik lunch. Men till middag blev det ingenting för då hade jag mensvärk. Igen.  Jag fick också lite ro till att läsa och avbröt senast valda bok till förmån för denna: Blir du ledsen om jag dör? Av Nicolas Lunabba. Otroligt gripande och högst aktuell i dessa tider när det vrålas om hårda...

Trots den initiala efter-semester-skräcken och totala smockan av att vara igång med jobbet igen, så är det rätt skönt. Jag trivs ju. Jag gillar mina kollegor, har till största del arbetsuppgifter som är roliga och lagom utmanande, och en helt acceptabel arbetsbelastning. Och dessutom så fina chefer. Sen är det ibland tungt, svårt och tradigt, men vilket jobb inom människovårdande yrken är inte det. Så även om jag är så trött och sliten att jag har svårt att känna hur jag ska ta mig igenom arbetsdagen, så är den samtidigt min fristad. Där jag kan fokusera på annat, stänga dörren och jobba ifred, veta vad jag ska göra och få dricka kaffe utan att bli störd. Två gånger i veckan får jag dessutom frukost serverad, det händer ju max en handfull gånger per år annars. Att jag har det gott på dagarna betyder inte att jag på något sätt släppt känslan av att jag måste nyttja dessa sista sommardagar. Vi äter lunch ute och jag promenerar hem i solsken, men helgen kommer. Tänk om det blir ännu...

Det känns lite svårt att få grepp om att målet snart är nått. Men det är det. Ända sedan jag klev ut från högstadiet för 28 år sedan har jag velat uppnå det här, typ, i alla fall att få en högre utbildning av något slag, men då kändes det som helt omöjligt att någonsin sätta mig i skolbänken igen. Nu är det bara veckor kvar. Om några veckor ska jag inte längre försöka nå det där omöjliga målet längre, utan istället ha det avklarat. Jag ska dessutom jobba med ett jobb som jag bara kunde drömma om att någon gång uppnå. Så, barnen som jag aldrig trodde jag skulle få finns där. Utbildningen jag aldrig trodde jag skulle få är avklarad. Jobbet jag aldrig trodde jag skulle få har jag. Arbetsplatsen ger mig mer än jag vågar be om. Vad ska jag göra nu. Det är lätt att tro att det bara ska vara lycka och lättnad i kroppen och visst känner jag det, jag är dessutom stolt. Men inte bara. Det är lite vemod också. Dels ska jag lämna ett gäng människor som jag hängt med sedan första kursen fö...

Vi badar innan middagen och äter söndagsstek eftersom det är måndag . Det blir ju aldrig som man har tänkt sig nu för tiden och man har lärt sig att göra det som funkar.