attvarabob

Pyrets nej-sägande har gått så långt att hon har bytt ut " Bä bä vita lamm har du någon ull? Ja ja kära barn... " till " Bä bä vita lamm har du någon ull? Nej!" Charmigt va? När sjungandet inte ingår i det allmänna protesterandet så klarar hon av att sjunga hela abc-sången från a till ö så att säga. Hon bestämde sig för att leka trafikpolis genom att försöka tala om för bilarna som körde vid övrgångsstället åt vilket håll de skulle fortsätta. Också mindre charmigt. Polarn är arg. Hon får raseriutbrott över att vi stänger kylen, tar ifrån henne plastpåsar eller inte vänder gåvagnen tillräckligt snabbt när hon krockar med väggen. Hon tog idag självmant ett par steg när hon skulle retas med sin syster. Tyvärr är hon grymt vinglig fortfarande så hon drattar på ändan fort. Hon börjar nå den där rätt sköna tiden annars, hon hjälper till att trycka in armarna i  bodys och jackor och lyfter snällt på fötterna när byxor och skor ska hanteras. Vid måltider klarar hon a

Det finns ingen hejd på Pyrets fasoner just nu. Hon tror nog att det har inträffat något slags maktskifte här hemma som vi inte alls sanktionerat.  Du hämta den! Jag ha den! Nej! Ja ska inte!!! Du gå dit nu! Ungefär så låter det i en loop hela dagarna. Samtidigt så har Polarn lärt sig Inte! med tillhörande skak på huvudet. Själv har jag " grupparbete " med fem gruppmedlemmar. Fast jag sitter ensam. Det är juridik med frågor som man kanske behöver stöta och blöta med andra men gruppen svarar inte på Facebook och om de svarar säger de: Vet inte . Det är fasligt många nej-sägare omkring mig för tillfället. Känns lagom trist.

Det ständiga snittet på 5 timmar sömn per natt, gå ner för mycket, kastas in i pluggandets ständiga presterande och att vistas i erkänt uselt ventilerade lokaler börjar ta ut sin rätt tror jag. Jag är uttorkad både ut- och invändigt, jag har konstant huvudvärk och dras med en märklig feber med tillhörande svullna lymfkörtlar. Så nu är det dags att börja ta hand om min arma lekamen. Min plan är att skippa det dagliga sockerruset (som är mucho för mycket), äta regelbundet och komma ihåg mellanmål, ingen alkohol (inte så svårt att gå från några gånger per år till helnykterist i och för sig, men ändå) och komma ihåg träningen. Det är liksom dags att komma i form nu. Så jag satt här och kände mig stolt över att inte ha ätit något godis eller fika på hela dagen, minsann, tills jag kom på att: A. Det är en dag. B. Jag är grymt sötsugen. Kommer gå bra det här.

Första kursen på högskole nivå är avklarad och betygsatt. Fröken MVG har gått och blivit medelmåtta med ett C. Jodå, tentan blev bedömd med Bra exempel för att problematisera! och Bra! Plus!! så jag är väl nöjd. Det sägs också att uppnå mvg är lättare än ett A och att uppnå mvg på Komvux utan att ha barn är nog ganska lätt. Dessutom, de jag har umgåtts med i skolan, som också är fröken mvg/a-b:are, kommer direkt från gymnasiet och har inte två monster som suger musten ur dom, fick också C. Efter den analysen borde jag väl därför vara mer än bara nöjd, jag borde vara rätt stolt över mig själv. Slutkörd småbarnsmamma med rester av amningshjärna håller samma nivå som pigga 20 - åringar och stannar på VG . blir således rubriken för dagen.

Jag kanske är naiv men nog trodde jag att ambitionsnivån hos de som kommit in på en så populär högskoleutbildning skulle vara högre. Högre än på Komvux. Det krävs bra betyg, eller en bra insats på högskoleprovet, för att bli antagen så då borde det vara relativt högpresterande studenter. Människorna som är antagna borde vilja vara där och jag bara förutsätter att de flesta känner sig lika stolta, tacksamma och glada över att få chansen som jag. Men inte vet jag. Närvaron och insatsen matchar inte riktigt min förväntan. Visst har jag mött andra som vill det här men också de som brister aningen i engagemang. Det gör mig uppriktigt förvånad att man kan riskera att sumpa en sådan här möjlighet. Eller så är jag bara lite bitter. Och naiv.

Det är ju inte så dumt att lättare receptfria läkemedel säljs i vanliga matbutiker trots allt. Speciellt inte när man bor precis bredvid en som öppnar klockan 7. Kanske kommer jag överleva den här dagen nu.

Pyret hade en kort feber period, idag var hon lite varm på morgonen men det gick över. Resten av dagen ägnade hon åt att varva att leka solskens historia med att leka minfält. Haha - Thihi - Kaboom! Haha - thihi - Kaboom! När fnisset övergår i fullständigt utbrott är helt omöjligt att veta men när det smäller så smäller det högt! Jag har ägnat kvällen åt att få feber, ont i kroppen och en känsla av att vilja avlida, utan något febernedsättande hemma. Jag hoppas att det blir lika kortvarigt som Pyrets feber för jag har verkligen inte tid att däcka nu, juridik-kursen går i ett rasande tempo. Med lite tur går det över med en natts sömn annars blir morgondagens grupparbete en utmaning.

Polarn har börjat med den härliga sula-iväg-prylar-med-stort-skratt-fasen. På fiket satt hon och hade sitt livs roligaste stund genom att sjasa ner en servett på golvet etthundraarton gånger. Hon roade tanten och farbrorn som satt bakom oss lika mycket som sig själv. När det var dags att sova stod hon upp i spjälsängen och sulade iväg nappen gång på gång, följt av ett asgarv varje gång jag böjde mig ner för att plocka upp den. Oklart om det var upplockandet eller böjandet som var roligt. Nåväl.  Hon skrattar, fnissar, skämtar och är glad, då plockar jag gärna. Mindre roligt är det att Pyret verkat febrig idag. Inte heller är det roligt att jag får migrän en eller två gånger i månaden, som ofta kräver två omgångar med Eeze för att bli av med. Det senaste läkarbesöket hade ju inte ett bemötande som gav mersmak och jag är väl inte heller sugen på att ta några starka värktabletter så regelbundet, så läget känns lite låst. Men skit i det, nu ska tanten titta på Mello och förfaras.

Att komma hem efter en lång dag av föreläsningar i aulan och mötas av Pyret som ropar Maaaaammmaaaa , springer fram, slänger sig runt benen och säger Jag älskar dig . Sen få Polarn i famnen, som lutar sig mot mig och gnuggar in ansiktet i min skuldra. Då känner jag mig som en mamma. En väldigt lyckligt lottad mamma. Det har tagit tid, och jag förstår varför, men det är skönt att känna att rollen börjar passa mig. Det är skönt att tycka om att trösta efter mardrömmar, bädda nytt i sängar efter olyckor, torka mat efter äta-själv-lektioner och hålla handen när de kan, och försöker kunna, gå. Det är skönt att krama om och inte vilja släppa, att känna total lycka över de pussar de vill ge och få och att känna den där massiva kärleken de får och ger. ...och mamma älskar dig.

Så. Första tentan inskickad. Det som slår mig är att " You´re not in Kansas anymore "är en känsla många verkade få inför första kursen. Att gymnasiet ska vara högskoleförberedande är ju ibland lite missvisande. Läraren i den här introduktionskursen har tagit sig mycket tid att förklara lite generella regler vi har att följa när vi skriver tentor, inlämningar, rapporter och annat skolarbete, utöver den bok om rapport- och uppsatsskrivning som ska vara vår bibel genom alla kurser. Sådant jag tycker är självklart att tänka på som att inte använda ordet " man " … man kan tycka att … eller att påstå att författarna tycker , anser eller menar saker, skriva att teorier säger saker, hävda att samhället tycker saker, att inte referera till texter utan att omformulera till egna ord och sedan vara tydlig med källan, att bara citera enstaka meningar, att inte använda slang och förkortningar och att använda säkra källor. Fast det vet inte alla. Alla har inte fått lära si

Hur jag firar att vår presentation av rapporten gick bra och att läraren gav vår rapport omdömet "överlägsen"? Nu vet jag att vi de fel vi gjort var: en del som läraren själv hävdade var fel i instruktionen och skulle ändras i revideringen av kursen och ett fel vi själva nämnde i våra felkällor. Det känns som att jag kan andas ut nu när jag vet att om jag bara formulerar mig och arbetar på som jag brukar så är jag inte helt ute och cyklar. Tvärtom så gjorde vår grupp ett "överlägset arbete". Vi var rätt nöjda efter den kommentaren.  

Polarn har börjat kämpa sig fram mellan två punkter. Stapplande som en nyförlöst kvinna, men framåt, idag som mest fyra hela steg. Problemet är att när hon ska öva mellan herr B.o.B. och mig så blir hon så galet glad att hon börjar shake:a loss och därför drattar på rumpan. Hon har också börjat "prata", alltså hon försöker härma ord och pekar på allt för att få veta vad det heter. När hon har sina monologer om... ...någonting så har hon dessutom börjat söka ens blick och stirra intensivt på en medan hon redovisar för sin ståndpunkt. Blivande politiker där med alltså. I stort så är hon en glad liten skit just nu. Att kasta huvudet bakåt och storskratta är ett ganska vanligt inslag och hon gör det självklart mest när hon har publik att underhålla. Nu har hon börjat härma beteenden också, som att borsta håret eller klä på sig (okej, mest försöker hon klä av sig). Och det är nya gaddar på gång.  Det kanske blir människa av den där också.

MIO Katalogen damp ner i brevlådan. En liten titt visade, lite generellt sådär (alltså väldigt generellt), att vi ska inreda med grå soffa och allt annat i vitt eller andra bleka toner. Om man bläddrar igenom katalogen snabbt så är det nästan som att de bara hade en enda bild. Jag tittar mig omkring i vårt hem och känner att A: Vi är inte i närheten av årets inrednings trend.  B: Den är i alla fall inte till för lätt pedantiska människor som har icke pedantiska familjemedlemmar och noll tid och ork kvar. Fast visst är det snyggt.

Jag kände att det var dags för en liten uppdatering. Ja, Pyret har kommit upp på natten och smugit sig fram till vår säng. Senast i natt vaknade jag av någon som snyftade lite vid sängkanten. Men, och här kommer det viktiga, jag dog inte. Först fick jag mest en flashback och trodde vår fina hund fanns hos oss igen, hon brukade nämligen väcka oss på natten genom att sitta och gny så smått vid fotändan, sen förstod jag att det var min avkomma, som då självklart fick komma upp och somna om bredvid mig. Skönt att veta att hon inte kommer skrämma livet ur mig. Polarn vill gå nu, inte krypa eller bli buren, och då ska vi hålla henne i en hand inte båda. Det blir ju något av en överförfriskad-person-som-går-på-finlandsfärjan-mitt-i-värsta-höststormen men hon kämpar på. Samma familjemedlem har utvecklat något av ett relativt ilsket temperament, eller har tagit karatelektioner vi inte känner till. Om hon får tag i otillåtna saker som därför fråntas henne är taktiken att skrika argt och slå

I skolan hamnade en diskussion i ämnet feminism vidare in på föräldraskap och slank efter det in på att föräldrar ska vara så ofantligt politiskt korrekta nu för tiden. Jag som har en tvååring hemma med lite... ...humör följer intresserat frågan om huruvida det är fel att benämna det som trots eller inte. De som är emot ordet verkar mena att det antyder att barnet bråkar för bråkande skull eller att man med den benämningen menar att de vill bråka. Jag menar med ordet trots att de trotsar auktoritet, sin situation och testar gränser. Det är väl inte fel? Vuxna ska väl också trotsa normer och gränser ibland? Är inte det att utveckla styrka och mod för att stå upp mot auktoriteter när så behövs? Trots kan väl vara något att vara stolt över? Pyret och Polarn kommer nog bli kallade trotsiga ändå, inte för att trycka ner eller stämpla, utan med tanken om att det är en nödvändig, och bra, del i utvecklingen till att bli vuxen. Men också att det visar att mina arvsmassor är trygga nog a

Longing makes the heart grow fonder. Så är det nog. Lite distans, lite egen tillvaro och lite perspektiv är nog vad som behövs för att uppskatta de där sakerna i livet som inte är alltigenom kantade av rosor. Nu kan jag se andra barn och längta hem till mina små, jag kan titta på bakgrunden i mobilen och le åt mina avkommor och jag kan bli nöjd över att bli klar med skolarbetet lite tidigare för att få komma hem till dom. Fast det dröjde får jag erkänna. De första veckorna var jag bara lättad över att få komma ifrån ett tag, inte så att jag inte tyckte om att komma hem och få krama om dom, men jag gick inte under dagarna och längtade . Jag antar att det bara visar hur slutkörd jag var. Det känns som att de små arvsmassorna har fått en trevligare, roligare och mer tålmodig mamma på köpet och det måste ju väga upp min frånvaro med råge.

Undernärd och utsliten småbarnsmamma som aldrig varit bra på det där med att jogga ska börja med det 10 månader efter andra förlossningen för att det är den mest tidseffektiva träningen. Att den 4:e rundan blev springa hela rundan (med två hämta andan i ett par fjuttiga meter gå-bitar) känns ju helt jädra makalöst. Det var inte ens på en jag-håller-på-att-dö nivå, det var mer att benen höll på att vika sig. Jag kände mig rätt stolt över mig själv, i alla fall till en mindre incident la smolk i bägaren. 

Jag tackade Ellegulle för att hon är en inspiration sådär träningsmässigt. Hon låter sin PT köra slut på henne, hon travar iväg till gymmet titt som tätt, hon går långa promenader till och från jobbet och hon ger sig ut och springer fast hon känner sig som (inte är, bara känner )... ...jag kan väl bäst beskriva det som Pheobe i Vänner när hon sprang.  Snabbt som attan drog hon fram ett förslag om att vi skulle anmäla oss till något lopp. Äääää..? Hon sa Midnattsloppet, jag sa att jag inte ens klarar av att vara vaken till midnatt på nyårsafton. Så jag sa Tjejmilen och hon sa väl typ ja till mitt typ förslag... Herregud. Vad har jag gjort? Visst, det är ju säkert bra att ha ett mål att sikta mot när den här första taggade känslan börjar klinga av men det är för fasiken bara ett halvår dit. Nu vågar jag inte ens tänka tanken att hylla någon av de andra supertränarna jag känner (typ dig Greken). Då är det väl plötsligt någon som får för sig att vi ska kuta maran eller något. Fast

Snart är det dags att ta sig an juridiken. Jag är glad för att jag gav efter och köpte mig en ryggsäck med tanke på vad de här luntorna väger.

Jag fick veta av en klasskamrat att hon hade använt mig som ett gott exempel och förebild. Fel person, tänkte jag först men frågade Hur då? av ren nyfikenhet. Hennes syster hade suttit och gnällt över hur det var kört för henne. Hon hade hoppat av gymnasiet för några år sen och efter det harvat runt på mindre bra anställningar med mindre roliga arbetsuppgifter. Nu började kompisarna som fullföljt gymnasiet få det bra och syrran gick på Universitetet och själv såg hon ingen chans att göra något med sitt liv. Sorgligt. Men se då berättade hon för sin syster att en tjej i hennes klass minsann hade hoppat över gymnasiet, harvat runt på diverse jobb men sen läst in hela gymnasiet och nu gick på universitetet och hon var ju liksom 40 och hade två små ungar. Om jag då bortser från att det lät som något slags mirakel så kan jag tänka att det är väl märkligt hur det som bara är ens liv, och något jag bara gör, kan vara en inspiration och förebild. Jag liksom. Så långt från den kategorin s

Att Pyret har kommit in i någon " fas " som gör att: Hon aldrig kan få ja eller nej frågor för då svarar hon alltid nej. Hon får förtvivlade utbrott för minsta lilla mikroskopiska motgång och de kan bara tröstas genom att säga till den lilla högen som ligger platt på magen på golvet att: "Nu tar jag upp dig och kramar dig." Hon har blivit lite kaxig. Hon äter om möjligt ännu mindre. Det är ju inte ett dugg jobbigt. Inte alls. Nope. Hur lugnt som helst. Oh well. Polarn å andra sidan vill sova redan klockan 18 på kvällen, vilket passar utmärkt en sån här kväll när vi ska leka Svensson och äta tacos, kolla mellon och äta chips. Det leder dock till att hon vaknar redan klockan 5 på morgonen vilket känns mindre trevligt. Småbarnsliv som vanligt alltså.

Idag: Jag tänkte på hur alla borde gå en sån här utbildning, fördomar bekämpas ju så mycket lättare med kunniga lärare och välskriven litteratur. Jag upptäckte fördelen med att ha några års livserfarenhet när man studerar ämnen som berör livet, för allmänbildning är ibland väldigt nära formell bildning. Jag fick känna på hur det var att vara nervös igen och sen hur härligt det det är att sitta i ett gäng och skratta så ögonen tårades. Jag lyckades ännu en gång ensam få båda trollen att sova i sina sängar innan klockan var 19.15. Dessutom somnade Pyret utan Bappen . Hon frågade inte ens efter den, så det går lite framåt. Jag insåg att jag måste falla in i tråk-träsket och köpa mig en ryggsäck. Alltså måste. Det var idag det.

Bappen-kampen får fortsätta ett tag till, även fast det vore vansinnigt skönt att slippa hålla reda på dom där. Vi fick dna-mixen att somna utan, men sen vaknade hon vid 22 av en av sina mardrömmar. Sång, vaggande, sova i vår säng och tröstande hjälpte föga, hon var bara superledsen och rädd för minsta rörelse, så en av Bapparna hittade tillbaka. Så jag gick upp och gav mig ut på en liten runda intervallträning klockan 6 i morse, för att typ gottgöra mig själv för gårdagens missade pass. Det var kanske också en bra metod för att hantera mig själv inför grupparbetet- if you know what I mean...

Jag hade tänkt ge mig ut och försöka springa idag. Sen kom jag hem till oplogade vägar, så vi kunde inte ge oss ut tillsammans, maken och jag, med barnvagnen. Alltså skulle jag vänta tills efter att barnen sov. Men se, nu föll det sig så att idag på förskolan hade Pyrets favvo-fröken inte hittat Bappen , troligtvis för att de, av någon okänd anledning, lagt den på hennes hylla istället för i kudden. Så lilla diktatorn hade sovit utan Bapp på sovstunden. Vi passade därför på att Oj, oj, var är alla Bappar? Nämen, borta hemma också? De kanske har gått hem till sig och sina katter (mobbo går hem till sin katt, alltså anser hon att alla som går hem går hem till sina katter) ? De har glömt att säga hejdå. Ska vi ringa Bapparna och säga hejdå? Det gick över förväntan, för hon gnällde men kunde i nästa stund skämta och hon somnade utan. Dock tog det lite längre tid att få henne att somna. När hon väl somnat väntade en stunds skolarbete som inte blev gjort under dagen för att gruppen j

Tänk vad lite det behövs för att vända på saker och ting. Om man nu kan definiera att komma in på högskola som " lite ". Jag har en helt ny energi, jag har oceaner av tålamod, jag känner mig glad, nöjd och nyfiken. Plötsligt orkar jag hantera utbrott från de kortare familjemedlemmarna med högklassig pedagogik. Det känns roligt att ta mig an städning och matlagning. Jag möter en fulladdad blöja med ett glatt Hoppsan! Detta trots att jag nu ska börja ta mig an skolarbetet på riktigt, vilket innebär 6 arbeten på två och en halv vecka. Om man nu njuter av att vara föräldraledig så säger jag ingenting annat om det än: Njut av den tid du har. Fast personligen blir jag så märkbart en mycket bättre mamma av att få mitt sociala, kreativa och presterande jag tillfredsställt.

Det där med att börja saker på en måndag är ju så dumt. Jag gör så hela tiden såklart, men det är ändå väldigt dumt. Man ska börja med saker när man känner för det och är taggad. Därför tog jag upp joggandet igen imorse. Det snöade, jag ville ha sällskap så herr B.o.B. och barn fick följa med, det var snömodd överallt, det blev mer intervallträning än det var tänkt för att Pyret gnällde med jämna mellanrum, en bit blev väldigt långsam eftersom Pyret promt ville gå men 8 km blev avverkade. Trots allt. Och jag dog inte, det gick till och med bättre än vad jag trott. För att vara modig på riktigt ska man göra det man egentligen inte vågar , säger Bamse. Lite så tänkte jag imorse. Därför vågade vi också inta middagen på O'Learys, med barn. Fast en dag då Pyret börjar med att ligga på golvet och ropa på sin syster som ligger bredvid och vilja hålla handen och sen utbrister: Iris, ja älska dej! En sån dag vågar man väl precis vad som helst.