attvarabob

Att jag promenerar till eller från jobbet för att klämma in lite motion i vardagen är relativt välkänt på jobbet. Idag bad en kollega att få prova att gå samma promenad för att sen ta resten av vägen hem kommunalt. Jag förvarnade att jag har usel kondition och hon menade att det hade hon med. Kanske tänker andra som jag; om man går i rask takt i sådär 40 minuter de flesta vardagar så kan man ju inte vara helt otränad. Det kan man. Jag vet ju att jag har gått samma väg utan att bli ens i närheten av lika slut, i flera år. Liksom att jag vet att jag inte är en soffpotatis övrig tid. Men nu är den där promenaden rena döden. Och kollegan som också var så "otränad", trampade på i en raskare takt än jag egentligen mäktade med, kanske den takten jag en gång höll. Jag hade fullt sjå att kunna föra ett samtal under tiden. När hon sedan skulle fortsätta ta sig hemåt kommunalt, fick jag gå hem och försöka stå upprätt. För när jag kommer hem efter den där promenaden är jag verkligen...

Det utlovas att våren ska återkomma. Det hoppas jag. Kanske kan sol och värme göra att jag återfår lite energi, för det behövs. Jag vet liksom inte vad mer jag själv kan prova, så kanske naturen får hjälpa till lite. Som det är nu så äter jag regelbundet, kanske inte så varierat som jag önskar men småbarnsåren liksom. Jag tar rask promenad i 40 minuter nästan varje dag, och uppnår nästan alltid minst 10 000 steg per dag. Sömnen är inte fantastisk, men jag lägger mig hyfsat tidigt och sover bra mycket bättre än de senaste åren. Ändå. Stendöd. Gäspar mig genom dagarna, ögonlocken känns som bly, har en tyngdkänsla i alla muskler, humöret svajar, får kognitiva svårigheter och Vill. Bara. Sova. Fattar inte. Men våren är ju magisk, så kanske den löser allt. Kan inte bara något lösa allt, för jag är alldeles för trött för att göra det.

Hela veckan har jobbet bjudit på tillfällen att visa hur representanter från myndigheter och vården kan vara totalt oförmögna att se individen det handlar om. Så vansinnigt deprimerande när samverkan är oönskat, egna rutiner är viktigare än en fungerande individ och misstro är det vanligaste arbetsverktyget. Kanske är därför jag är så löjligt trött. Eller för att jag har kommit till jobbet en kvart tidigt varenda morgon och därför planerat att gå en kvart tidigt, men varje dag gått minst en kvart sent istället. Strunt samma. Trött är jag och därför ska jag göra som man ska och gå och lägga mig, klockan halv nio. God natt.