attvarabob

Nu kan man kanske tycka att det är aningen överdrivet att vara stolt över att inte ha ätit godis eller fika på två dagar. Då tänker man kanske inte på att det innebär att "någon" har låtit bli sånt hela veckan. Sen kan man kanske också tycka att det är riktigt klantigt att bestämma sig för att bli lite mer restriktiv med socker intaget samma vecka som påsken startar. Eller så ser man det som att det är bra att börja med en mjukstart. Jag tänker på det där med att äta såna saker till helgen och så är det kort vecka och lång helg nu. Lite lagom början. Någon kanske tycker att det är lite märkligt att ens diskutera att man inte äter godis eller fikabröd varje dag, att det väl är självklart. Då har den någon inte haft en livslång sweettooth som följts av två års bebisbubbla med två skrikisar där socker är en god vän som håller en vaken tills räddningen anländer. Två dagar. Det har krävt en järnvilja. Men nu är det ju bara två dagar kvar till helg, bara en dag om man ska se

Så heter en av Pyrets favvo-böcker just nu och svaret verkar vara: väldigt många. Det känns så i alla fall. Jag trodde till exempel att politik handlade om olika ideologier där man i ett demokratiskt samhälle röstade och sen respekterade majoritetens beslut, men det verkar tydligen handla om absolut rätt eller fel. Låt mig klargöra att jag inte pratar om den nya biten politik där man ska vara jättearg mot allt som inte är "typiskt svenskt", för den är ju bara fel. Men annars, de gamla blocken liksom. När blev det till att motståndaren inte bara hade en annan ideologi utan var helt jäkla dum i huvudet och borde ditten och datten? Här har jag gått och trott att det var nödvändigt med olika politiska ideologier i ett demokratiskt samhälle och att man får drivas av olika visioner. Knasigt av mig tydligen. Jag har ju också gått och trott att feminism inte alls handlade om att hata alla män. Kanske trodde jag att det handlade om att tjejer fick rätt att rösta, att de borde ha li

Det var dags att fira Polarn med ballonger, girlanger och fika. En hel drös härliga människor ramlade in och hjälpte till att äta upp frukt, kakor och bär och gav det lilla livet fina presenter. Jag myser och ryser över att få ge henne, och Pyret, bullriga födelsedagskalas och över att ha fått möjligheten att få anordna födelsedagskalas till mina barn. Helt makalöst. Med det sagt är jag en ofantlig novis i barnkalas sammanhang och känner mig som ledare över en cirkus i ständigt uppror när jag ska försöka kombinera de eviga mammamammamammamamma med någon slags social verksamhet. Man hinner byta några ord med någon här, koka lite kaffe där, trygga ett knytte hit och prata en minut med någon annan där. Jag antar att jag får se till att ordna en-åt-gången playdate/pratstund med alla trevliga människor för att tillgodose den sociala biten och se det här som Polarns stund. Min förhoppning är att alla gäster i alla fall fick en god fika-stund och att Polarn kände sig riktigt ja-må-hon-le

Den där lilla damen, den minsta lilla damen, har utvecklat ett hiskeligt temperament och en järnvilja. Jag försöker tappert introducera ordet Ja men det utmanövreras alltid av Nä. Alltid. Hon pekar på något hon vill ha, Dä , och kör sen konsekvent med Nä tills hon får vantarna på det hon vill ha. Om man då frågar: Vill du ha den? så blir inte svaret Ja   utan Äh . Nonchalant liten rackare det där. Nu har hon dessutom hakat på Pyrets trend med att inte vilja sova. Hon ligger lite käckt i famnen och sparkar med fötterna, flinar och gör pussljud. Så vi har en viljestark bossig brud och en viljestark nonchalant brud. Spännande framtid det här blir.

Nu var det ju så att Polarn råkade välja just min och herr B.o.B.s bröllopsdag för att göra premiär i världen. Fast det vet ju inte hon. Än. Så vi bestämde oss för att låtsas som det regnar, vilket det gjorde idag, och lämna bort henne och Pyret en stund. Vi fikade, strosade på stan, åt en långsam middag med förrätt, pratade till punkt, shoppade och struntade i barn som skrek för att det inte var våra. Bara vi två, för första gången på över ett år. På vår 16:e bröllopsdag. Polarn fyller därför i år på söndag just i år, eftersom att hon har noll koll på almanacka och sitt personnummer. Den som skvallrar får smaka på småbarnsförälderns utarmade vrede. 

Jag var och hämtade mina nya glasögon idag och förvirringen hos Specsavers fortsatte. Vid besök 1 fick jag en synundersökning som gick rekordsnabbt jämfört med alla tidigare. Jag fick titta på "bokstavsskylten", "hashtag-skylten" och den rödgröna skylten ett par gånger vardera. That's it.      På det fick jag veta att jag skulle få något som var ett förstadium till progressiva glasögon men inte var progressiva.      Sen bollades jag runt mellan 4 olika personer i personalstyrkan och försökte välja bågar i den lätt stressade stämningen. När jag med en personal till sist valt fick jag efter ett tag veta att de inte funkade för att det inte gick att beställa den storleken på den typen av glas, så vi skulle välja andra bågar. Jag valde ett av de andra paren jag övervägt. Men det kanske gick att ändra lite förresten. Så jag kunde ha de första bågarna. Eller...? Nu hämtade jag ut dom och: 1. Det var inte de bågarna jag trodde jag hade beställt. 2. Jag fick höra

Jo, Pyrets nya besatthet är Vem-böckerna av Stina Wirsèn. Hon älskar dom, totalt.      Jag har ju hört talas om dom men tyckte ärligt talat att de verkade lite konstiga och lite väl enkla. De är de inte, varken det ena eller det andra. Trots enkelheten finns det så mycket att prata om och engagera sig i och engagerad blir hon i allra högsta grad, den lilla damen. Som att hon förväntar sig en ny berättelse varje gång samtidigt som hon kan varje sida.      Nu läser vi varje kväll, för självklart har hon fått flera, hon älskar dom ju och vad är mer fantastiskt än en tvååring som ber om att få läsa en bok.

Jag: Upp och hoppa! (Hon hade ramlat). Pyret: Jag kan inte mamma, jag har korta ben. Hon sätts i bilbarnstolen. Pyret: Jag kan inte köra bil mamma, jag har korta ben. Jag: Inte har du körkort heller. Pyret: Nääää, men korta ben också. Jag klär på mig, det lilla livet kommer in i rummet. Pyret: Mamma! Du har långa ben! Katten hoppar upp i soffan. Pyret: Katten har korta ben också, som jag. Jag: Polarn har ju också korta ben. Pyret: Men Polarn är liten ju mamma. Jag tänkte förklara hela grejen med att man växer och så, fast kom liksom fram till att hennes lätta besatthet vid längd på ben roar mig, så jag lät bli. En sån mamma är jag.

Idag var det manifest för de som förlorat ett barn, genom att bära något vitt. Jag får på en middag höra om hur någons nära föder ett barn som inte kommer få finnas mer. Jag läser i en bok om någon som överlever dagar efter att förlorat sitt barn. En krönika träffar mitt i prick om hur oskulden kring graviditeten försvinner med ett missfall, hur den sanna glädjen över ett plus för alltid är utbytt mot en gnagande oro. Jag läser rättsfall om barn som hamnar i situationer de aldrig ska behöva befinna sig i. Att förlora ett barn är alltid en hemsk tanke men den blev så vansinnigt hudlös när jag fick egna barn. Jag kan ibland undra hur det blivit om mitt första plus hade gått vägen, om min oskuldsfullhet inför graviditeter fått vara orörd, och kan sedan skämmas lite över att jag fortfarande blir berörd, att den sorgen inte har läkt helt trots två barn och många år. Helt i onödan, för visst får jag sakna den där längtan och besannade drömmen som försvann, den får jag ju aldrig igen. Nä

Idag klarades första salstentan av, den i juridik. Hur det gick har skolan tre veckor på sig att meddela och det kan man väl förstå när en lärare ska rätta 170 tentor. Det kändes bra, kanske hade jag kunnat vara mer högtravande och tjusig i de stora frågorna, men läraren efterfrågade korta svar så jag höll mig någonstans mittemellan likt den svenne jag är. Men. Dels vet jag av erfarenhet att de frågor som känns busenkla kan vara de jag missar på och de som känns som att jag var ute och cyklade på visar sig vara klockrena. Och. Som vanligt var jag klar fort. En handfull av ca 170 elever var ute före mig, av min klass ingen alls. Jag har alltid varit försten eller andren ut på skrivningar och det har alltid gått svinbra men det känns alltid som att jag har missat massor just därför. Som att de andra vet något som inte jag vet.  Oh well. Jag har sänkt kraven på mig själv och siktar mot att bli godkänd. Det är väl fördelen med att plugga med barn hemma, man får lite perspektiv, lite

För att göra matstunden lite roligare för kinkiga fröken bygger vi troll av potatismos. Med lite tur fungerar den pedagogiken lika bra som nolltolerans mot socker gjorde. Nu, efter så kort tid, kan vi ge henne sött utan att hon vill ha mer eller bara det. Så inom en kort framtid kanske hon vill äta middag utan att säga "Nej tack" efter två tuggor.

Det går vansinnigt fort när de små blir större. Polarn knatar allt längre bitar, fortfarande som en överförfriskad turist på grisfest, men allt längre. Jag är lika imponerad den här gången som jag var med Pyret över den viljan och envisheten som krävs för att de ska dratta på ändan hundra gånger om och ändå resa sig igen. Övriga nyheter: Knappar har blivit en stor grej. Hon skriker och pekar förtjust när hon får syn på hissknappar, vilket garanterat alldeles snart kommer leda till ständiga bråk, eftersom det är Pyrets ständiga uppgift att trycka på dom. Idag spenderade hon ett bra tag åt att tända och släcka taklampan i köket också, med wwaaaawww som konstant kommentar.      "Pyrets" kök har börjat fascinera. Hon plockar bestämt i och ur redskap och grönsaker ur redskapslådan och flyttar sen runt hela redskapslådan. Knapparna som tänder spisplattorna var ofantligt roliga men att lära sig öppna dörren fick henne alldeles till sig i trasorna. I alla fall tills hon inte lycka

Jag går in i ännu en tenta-koma, det är dags att ladda inför fyra timmars salstenta i juridik. Vi rivstartade genom att sitta ett gäng mellan klockan 10 och 16 och gå igenom alla seminarieuppgifter, jag drog dock igång redan klockan 8. De närmsta två dagarna ska vi upprepa bedriften vid sidan av att ytterligare en gång plöja igenom 4 hela böcker, ett kompendium och 6 kapitel. Sååååå, hjärnan behöver kolhydrater för att jobba effektivt har jag hört...

Pyret har tydligen vuxit väldigt mycket på väldigt kort tid, eller så har hon typ Björn Ranelid som idol, för vi har numer en liten tant i vårt hem. " Tack och lov" sa hon när vi hade plockat ner yoghurt i vagnen , "Här finns yoghurt" "Tack och lov!" "Jo fröken, ursäkta?" får man höra med jämna mellanrum när hon vill något. Om jag påtalar att hon får kalla mig mamma om hon vill så svarar hon att " Just nu är du fröken ". " Åh! Kissen är lite söt! " påpekar hon varje gång hon ska klappa den lurviga. " Kära nån! " gastar hon i de mest märkliga situationer. " Tack så mycket! " får man höra så ofta att hon ger sken av att vara ett artigt barn. Vårt hem liknar stundtals något ur en gammal pilsnerfilm, på fler sätt än bara genom replikerna som flyger runt i lyan.

Hon vill inte sova, den stora lilla damen. På förskolan har hon börjat sova oroligt och de har plötsligt fått uppleva hennes nattskräck några gånger. Är hon ledig sover hon sällan på dagen längre utan lattjar runt klarvaken mellan 6 och 19. När det närmar sig att faktiskt gå till sängs börjar också klagosången " Jag vill int e sova ", vilket vi har löst med att påstå att hon bara behöver gå och vila lite istället. För vid det laget är hon så vansinnigt trött att hon somnar på mindre än en minut efter att huvudet lagts på kudden. Kan det vara att hon håller på att avveckla middagsluren? Är det en ny utvecklingsfas? Har hon mer mardrömmar? Jag antar att det bara är att vänta och se, men med tanke på att hennes sömn har varit kass sen start tycker jag nog att John Blund borde få sänkt lön.

Det var dags för ett nytt besök hos optikern. Vaffö de då? Jo, varje gång jag ska titta på något som är närmare än armlängds avstånd så får jag ont i ögon och huvud. Varje gång jag ska titta på lärare under föreläsningar eller seminarium så får jag ont i ögonen och huvudet. När jag läser mycket får jag ont i ögonen och huvudet. Ögonen rycker och tåras titt som tätt. Och man kan väl konstatera att läsa mycket och glo på lärare är lite av min tillvaro för tillfället, så därför har jag alltid ont i ögonen och huvudet. En bra anledning att knata iväg. När jag först fick glasögon fick jag veta att det var ju så där efter 30 som åldersproblemen började. Idag fick jag veta att det var ju så där mellan 40 och 55 som synen snabbt försämras. Så när jag tjatar om att tanten börjar bli gammal så har jag rätt alltså. Efter någon slags förvirring verkar jag nu ha beställt progressiva glasögon och nästa år är det väl dags för vit käpp om det fortsätter såhär. Men jag struntar i vad som hände

Nu har det börjat. Imorse sa Pyret: Ja ha klänning, som Nova. när hon tittade i sin garderob. Ja ha den, rosa klänning, som Nova. Okej. Vi försökte med ett par leggings till det men se det gick inte för att Nova hade strumpbyxor. Så nu blir väl till att ladda på med några klänningar och strumpbyxor då.

Om Polarn skrattar och klappar händerna en hundradels sekund innan hon somnar så är det väl att anse som ett tecken på ett nöjt barn?

Det där med att jogga gick ju inte så bra. Höfterna protesterade och det kändes som att jag hade foglossning igen, så jag får prova att mjukstarta med gamla kompisen crosstrainern. Om man mäter effektivitet av träning på träningsvärken så har det gått bra. Om man mäter det utefter svett gick det ännu bättre. Om man mäter det genom att jämföra mätdata med BK (Before Kidsen) så var jag rätt tragisk. Fast det ska väl bli bättre och snart kanske höfterna fått bättre muskler och jag kan ge mig ut och tokspringa igen. 

Alltså jag skrattade så jag inte kunde somna av Fredrik Backmans lilla godbit " Saker min son behöver veta om världen " Tack Ellegulle för boktipset, och härmed skickar jag det vidare. 

Polarn har nu börjat säga "Hööru " titt som tätt och kasta saker omkring sig. Det är lite Finlandsfärja över vårt hem för tillfället.

... bullnonsens. Vi bestämde oss för att prova att ha båda barnen bak i bilen, när vi ändå skulle böka runt med Polarns nya barnstol. Inte fasiken vet jag hur vi tänkte exakt men det har fallit ganska snabbt in i kategorin gör-om-gör-rätt. Andra har ju så, andra får vara lite vuxna och sitta fram, andra säger att: Äh, även om ungen sitter fram så kan man ju inte göra så mycket när den skriker. Andra ja, dom som inte har en Pyret.      Vi har testat några svängar men hennes panik över att sitta fast, som kom tidigare, blir till fullskaliga utbrott nu. Dessutom börjar hon redan på väg till garaget att förklara att hon inte vill åka bil, hon tycker inte om att åka bil. Dagens utflykt resulterade i att hon drog igång på sin fulla kapacitet, och med det menar jag hysteri, och lyckades dessutom skrämma upp sin syster så pass att hon skrek tills hon knappt kunde andas längre. Jag fick riskera livet genom att dra av mig bilbältet och slänga mig mellan stolarna för att lugna ner båda arvsmas

Ibland blir man besviken, det är en del av livet. Man ska då kunna skrapa upp sina spillror, gå vidare och göra det bästa av situationen, eftersom att det är omöjligt att förändra det förflutna. Det är ju lättare sagt än gjort. För rätt var det är blir man påmind om besvikelsen och alla känslor rörs upp till ytan. Så sitter man där med en hög av sår som man inte ens vet om man fortfarande har rätt att känna en massa saker kring eftersom att man ska gå vidare. Hur länge får man älta liksom? Hur länge får man vara ledsen? Kanske så länge som det behövs. Jag har tydligen sår som inte är läkta och då behövs de väl fortfarande plåstras om får jag anta.

Polarn har börjat gå nu!! Japp, med det menar jag att hon helt på eget bevåg, med fyllesteg och gibbon-armar har stapplat iväg några steg flera gånger under dagen. Så precis som med krypandet missade hon sin systers deadline med bara liten marginal. Nu väntar alla bulor, nerdragna saker och ilskna stampanden. Vad kul. Eller? Jo, trots att det som en alldeles normal förälder inte är så där vansinnigt mycket man kan göra för att påverka när de små arvsmassorna tar sig framåt i utvecklingen, så blir jag tokigt stolt när de klarar nya saker. Även om det innebär en ny nivå av bekymmer. Go Polarn, Go!

Efter en blä-dag i skolan där jag insåg hur jäkla tuff juridik-kursen kommer bli utan någon att diskutera med så var det skönt att komma hem till pluttarna. Inte för att de vill hjälpa till att nöta termer och lagrum utan för att de skrattar så de kiknar åt varandra, Polarn lärde sig att klappa sig på huvudet och säga kabong ! och Pyret satt still och lyssnade medan jag läste en hel godnattsaga (om Super-Charlie). Själv kommer jag nog få gräva ner mig i böckerna istället för gruppen, hoppas att min hjärna tänker rätt och dyka upp igen efter tentan den 19:e. Eller vad säger ni om det där med vilken rättsföljd som gäller vid det där rättsfaktumet i det där exemplet? Vill ni ta ett snack över en fika?

Jag har hållit mig ifrån att träna eftersom jag har haft en segdragen feber i en vecka. Tanken var att det var något stress betonat och att lugn, ro och vila skulle göra susen.  Därför var det väl helt logiskt att välja helgen till att ta itu med några sista saker i lägenheten som har varit på fixa-listan. Som att ersätta garderoben som gick sönder i flytten. Vilket innebar att montera dubbelgarderob, flytta en enkelgarderob och ändra den lite (såga i stommen), montera hyllor, flytta hyllor, flytta kläder, hämta garderobsdörr, hyllor och klädstång på vinden. Dessutom passade jag på att slänga upp lite skit på vinden; de sista flyttkartongerna, ett par kartonger med för stora kläder, en låda med bebisleksaker, några julsaker och några hyllor. Vinden ligger tre trappor upp. Utan hiss. Eller, jo hiss finns men då måste man ta hissen och sen gå en lång, lång loftgång och en trappa upp. Jag valde trapporna och gick fem vändor. Jag är lite mör nu.  Men det är ju så galet skönt att få såna