Ibland blir man besviken, det är en del av livet. Man ska då kunna skrapa upp sina spillror, gå vidare och göra det bästa av situationen, eftersom att det är omöjligt att förändra det förflutna.
Det är ju lättare sagt än gjort.
För rätt var det är blir man påmind om besvikelsen och alla känslor rörs upp till ytan. Så sitter man där med en hög av sår som man inte ens vet om man fortfarande har rätt att känna en massa saker kring eftersom att man ska gå vidare. Hur länge får man älta liksom? Hur länge får man vara ledsen?
Kanske så länge som det behövs. Jag har tydligen sår som inte är läkta och då behövs de väl fortfarande plåstras om får jag anta.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer