attvarabob

När inget går enligt planerna behöver man lite tröst. Som i en wienersemla.

I have a dream , skanderade en stor man. Jag drömmer jag med, fast kanske i lite mindre skala. Min dröm är en lugn, lång, frukost. En där jag till att börja med får äta, punkt. Men också där jag slipper kasta i mig något utan att känna smaken på det , eller gömma maten, eller mata med en hand och smyga i mig själv något med den andra, eller lyssna på bakgrunds ljudet ääääähhhääääähhhhh. Bara det. För pyret kommer först och pyret äter inte frukost om någon annan äter. Då vill hon bara ha det den andra äter och sitter och låter ääääähhhääääähhhhh , pekar och säger Där! till allt som finns framför henne. Inte hjälper det att hon får smaka heller, hon fortsätter att kräva någonting annat, även om hon får smaka allt och inte ens tycker om det. Som om hon tror att det andra äter är godare och eftersom det hon fick smaka inte var godare så måste det finnas någon hemlig mat någonstans i närheten. Det är för mig totalt omöjligt att äta lugnt och fint till det soundtracket, jag kastar, e...

Det är ju bara jul en gång om året. Tack och lov. Då har man ju i alla fall något att skylla på.

Sen fina lilla mormor gick bort fick jag ansvaret för hennes heliga graal; receptsamlingen. Till jul fanns det några obligatoriska godsaker framdukade efter att julmaten var uppäten. Eller, "några", väldigt många är väl närmast sanningen. Så många att jag inte orkar baka dem alla. Så många att ingen ändå orkar äta dem alla. Istället har vi valt det viktigaste, saffransbullar, radiokaka och drömmar. I år är jag extra nöjd, för även om jag aldrig kommer baka lika gott som mormor så smakade slutresultatet så väldigt likt hennes att det kändes som att hon var här. Så är du fikasugen? Kom förbi och hjälp oss äta upp mormors godsaker som ingen kommer orka med efter all mat.

Jag kände att jag hittade godiset som var gjort för mig.

Vi fick en liten present från dagens fika gäster. Gotti-gott-gott. Jag som har längtat så efter hembakat.

I fredags gjorde jag mitt livs första cheesecake (jag vet, jag är så trög). En med hallon. Jag åt en bit på fredagen, men njöt inte så värst och uppfattade inte riktigt smaken eftersom jag fick äta den innan den helt tinat då en spännande migrän gjorde mig sällskap. Sen har vi inte hunnit ge oss på den igen, för att vi har blivit utfodrade av våra föräldrar hela helgen. Efter en promenad med pyret bestämde jag mig för att trösta mig med en bit, bara för att jag blir deppig av att få ont efter varje gång jag rör på mig. Den här gången fick den tina och mitt huvud ville inte explodera. O H  M Y  G O D. Jag bör nämna att jag är ensam hemma med den där i frysen ikväll.

Min last just nu: lösviktsgodis. Jag äter det vanligtvis inte för att jag ser framför mig hur alla kunders bacillusker hoppar runt i skålarna. Alla lektioner i smittspridning och hygien har förstört mig. Men nu är suget större än äcklet, jag kan inte låta bli. Kräksjukan väntar säkert runt hörnet och det kanske är förklaringen till alla förkylningar, jag är inte helt säker på att det är värt det, ändå tar jag en bit till. Det ska bli skönt att bli mig själv igen om några månader.

Det händer att jag blir vansinnigt sugen på ostbågar. Eller jordnötsringar. Eller chips. Problemet är att jag bara vill ha en näve eller två, sen är jag inte sugen längre, på många veckor. Chips är inte svårt, de äter maken upp, men han gillar inte varken ostbågar eller jordnötsringar och jag är för snål för att köpa dessa gigantiska påsar som jag vet kommer hamna i soporna till slut. Så ibland stöter jag på en kvarleva från barndomen, från tiden när saker kunde levereras i mottliga portioner. Små påsar med ostbågar. De kostar visserligen nästan lika mycket som en stor påse men jag slipper kasta en massa och kan njuta utan skuldkänslor. Lördagsmys till mig med! Nu ska jag bara hitta en lösning på jordnötsringarna.

5:2 dieten, den kör jag med. 5 dagar i veckan (vardagar) äter jag måttligt, hälsosamt och regelbundet. 2 dagar i veckan (helger) äter jag vad som helst, när som helst och i helt valfria mängder. Är det inte så man ska göra? Men jag vet inte om jag tycker att det fungerar så bra som de säger, magen börjar se märkligt svullen ut.

Idag hann jag baka: Smarrigt " Hälsoknäcke". Det hinner jag för att det tar en minut att röra ihop. Det enda knepiga är att smeta ut den tunt, för att få den riktigt krispig. Och att inte äta upp hela kalaset på en dag. Det enkla receptet, som jag fått från en narkossjuksköterska på jobbet, lämnas gärna ut på förfrågan.

Pyret har varit liten i maten och vi har varit slöa så här har vi kört med barnmat på burk. Dessutom får jag ju knappt ägna en halvtimme åt att laga vår egen middag så hur ska jag hinna laga en massa olika puréer som ska portioneras och frysas. Nu är dock pyret lite mer matglad så burkarna blir både dyra och jobbiga att släpa hem, men samtidigt så är hon större så det är lättare att göra puré av vår middag. Idag var det premiär. En pasta med tomat, zucchini och majs stod på menyn. Den spottades frekvent ut. Hon har knappt nekat något vi har gett henne, förrän hon fick mammas mat. Jag är väl ingen mästerkock men att det var så illa. Fast när jag tänker efter så var hon ju inte sådär vansinnigt förtjust i min bröstmjölk heller. Jag trodde att hon kinkade för att jag hade så ont när jag ammade henne, men vem vet, kanske är det bara mammas mat som är problemet.  Så lösningen borde rimligtvis bli att Herr B.o.B. får stå för all matlagning framöver.

Idag är det kanelbullens dag!!!!

Det här med att känna sig vuxen har jag redan avhandlat hur svårt det är och kommit fram till att det lär nog aldrig hända. Men ibland får jag stunder där jag nästan känner mig som en fullvuxen människa. Som när jag lagar en middagsrätt som jag är uppvuxen med. När doften från lagerblad och kryddpeppar sprider sig i köket och kalopsen både ser ut och smakar som mammas, då känner jag hur vuxenpoängen trillar in. Speciellt när jag vet att jag en dag kommer servera min barndoms mat till mina egna barn.

Pancakecake (pannkakstårta). Made by mr B.o.B.

Nu är det fredagsmys . Planen: Hamburgare. Glass. Film. Verkligheten: Hamburgare. Säng. Utsvävande liv man lever.

Det här med att jag vill ha godis, kaffebröd och annat sött varje gång jag är låg, deppig, nervös, orolig, nojjig och allmänt jobbig, det är väldigt hälsosamt och normalt. Eller?

När livet blir lite jobbigt och tankarna snurrar lite för fort passar en vit kladdkaka med jordgubbar alldeles perfekt.

Varför ska det stå en sån här på jobbet? Varför?