attvarabob

Jag vaknade och tittade på klockan, den stod på 1.03. Sen kunde jag inte somna om, trots att jag la mig i gästsängen. Efter en sådan natt kändes det väl inte supermysigt att glida in på jobbet klockan 6.50 för några timmars arbete. Å andra sidan får man ju energi av att jobba med de otroligt omtänksamma kollegor som var på plats.  Den energin behövdes när jag åkte direkt från jobbet för att möta upp Ellegulle. Fast på pendeln insåg jag att Aftonbladet kunde leverera en rimlig förklaring till varför jag pallar så mycket: Ellegulle är ju i sig en energikälla, så det var välinvesterade timmar. Hon gav mig också en helt klockren tygpåse: Jag som slarvat med att ta med egna påsar behöver ju inte göra det längre. Den här måste jag ju skylta med. Väl hemma väntade en Pyret som var rejält tagen av vattkopporna. Om hon fått kraftigare infektion eller om hon är känsligare spelar väl egentligen ingen roll. Hon kommer kämpa. Och vi med. Hon ville lägga sig tidigt och somnade ganska lätt ef

Så var det Pyrets tur. Jag kände en liten plita igår när jag kliade ryggen så som hon alltid vill vid nattning. På morgonen var det en i pannan, tre på magen och två till på ryggen. De var så små, såg ut som pyttesmå finnar, så jag var lite tveksam under dagen. Men sen försvann humöret allt mer för varje timme och när jag kom hem till nattningen, efter att ha varit borta några timmar, så klagade hon över att de sved och kliade. Då var det också synliga blåsor. Pyttesmå jämfört med de Polarn hade, men ändå mycket mer påtagligt att det var vattkoppor.  Så nu kör vi rond två. Än så länge i mycket mindre omfattning, men en mycket mer besvärad arvsmassa.

Mest ironiska idag: Jag tar min feber, som gjort nytt intåg, och lyckas ta mig till skolan. Där har jag föreläsning och seminarium i en kurs om Organisation och Ledarskap. Föreläsningens ena del var snabbare än Lucky Lukes skugga, den andra nästintill obegriplig. Ingen förstår riktigt vad uppgiften till idag gick ut på. Ingen förstod till fullo vilket upplägg som väntade. Seminarieledaren var så nervig, svamlig och otydlig att informationen om dagens och resterande seminarier kändes minst sagt hängande i luften. Alltså är de som driver kursen om Organisation och Ledarskap ytterst oorganiserade och brister i sitt ledarskap. Those who can do, those who can't teach, eller vad brukar man säga. På väg hem för att hämta arvsmassor bar knappt benen och världen kändes märkligt svajig. Så värt att ta sig till och från ett sådant tillfälle i skolan då. Men det gick mig att fundera på dels det snack jag och Greken hade på vår date i fredags, vi kom in på vad tjejer har som "krav"

Såväl Pyret som Polarn började bli förkylda igår. Polarn förefaller värst drabbad med rejäl nästäppa, och idag var båda lite trötta emellanåt. Men i vanlig ordning är de alltså helt okej. Själv kände jag mig lite stel i kroppen i morse. Sen började jag få ont i muskler och leder. När vi var iväg och käkade lunch kom den där matta känslan i hela kroppen. På eftermiddagen frös jag och hade fingrar som var som istappar, trots att jag låg fullt påklädd under ett duntäcke med två arvsmassor hos mig. Nu ligger jag och svettas i sällskap med ett öppet fönster och en helt förlamande trötthet. Dessutom har höften börjat värka igen och idag var ryggen lite väl stel och öm. Det är ju lite skrattretande nu. Och vabuari har inte ens börjat. Vad ska komma då?

Jag tittar mig i spegeln och tycker att något känns bekant. Då inser jag att min omedvetna stilförebild tydligen heter Saga Norén Länskrim Malmö. Ja, jag har också kängor till "skinn"-byxorna.

Ännu en läsdag. Den ena kursen, jag läser två parallellt, har över ettusen sidor att plöja igenom den här veckan. På halvtid då alltså. Utöver seminariet vi ska vara på. Nej, det är självklart inte så att vi ska läsa vartenda ord noggrant. Hade det varit en vanlig skönlitterär bok hade det säkert varit fullt möjligt, men inte så värst troligt när det gäller att läsa om systemteorier, psykologiska inriktningar, behaviorismen, dessutom i vissa böcker på engelska. Men vi ska försöka gå igenom vad det handlar om, skaffa oss en överblick, bekanta oss tillräckligt med ämnet för att i föreläsning och seminarium kunna hänga med och diskutera. Det innebär likaväl att läsa, även om det inte är varje ord, och att göra det större delen av dagen. Jag dör lite grann om resten av terminen ska vara så här. Efter läggning av arvsmassor försökte jag titta på den så hyllade filmen Sameblod . Jag tyckte att jag förtjänade att få luta mig tillbaka och bara njuta av en välgjord film, få något berättat f

Jag kan meddela att arvsmassorna fortfarande på något magiskt vis studsar ur sina sängar på natten. Trots en sån där fin rosa tyggrej. Pyret har i och för sig dykt upp något senare på natten, men jag tar det som några enstaka undantag istället för att få upp några slags förhoppningar. Själv försöker jag återgå till ett annat slags plugg-tempo än det senaste halvåret. De kurser jag läser nu har ett lite annat upplägg än tidigare terminer, troligen för att de är på masternivå. Plötsligt ska jag mest läsa kopiösa mängder och göra det helt på egen hand dessutom. Uppgifter, föreläsningar och seminarier är det däremot inte så mycket av. Jag sitter och skriver sammanfattning rad det jag läser bara föra att göra någonting av all information. Det är ju fullkomligt omöjligt att bara sitta och läsa 3 heldagar och 2 halvdagar i veckan. Speciellt när den ena kursen är i Organisation och Ledarskap och har så här spännande forskningsartiklar att plöja igenom: Jag är inte gjord för att

Det är svårt att hålla tempot och humöret uppe, liksom det är svårt att behålla lugnet och den pedagogiska skärpan, när man inte får sova. En ny försiktig övertalningafas i att sova i de egna sängarna är inledd. Gårdagens nuddande av ämnet med Pyret resulterade i deklarerandet att hon behövde en sån där rosa tyggrej hon såg på blå huset när vi köpte nya madrasser (då också för att de skulle sova i egen säng, och då också för att Pyret sa att hon behövde något för att kunna det). Jag hade ingen susning om vilken rosa tyggrej hon pratade om, vilket självklart ledde till tandgnisslan för om hon sett den måste jag ju också ha sett den. Nä. Men jag kan googla. Och google levererar alltid. Snabbt som tusan drog vi därför till Ikea idag för att ännu en gång försöka göra sängen till den mest attraktiva och mysigaste platsen i hemmet. Deras säng. Inte vår. Vad gör man inte för att hålla de små arvsmassorna nöjda. Jag behöver verkligen få sova på nätterna nu, utan att bli sparkad, kram

Vi fick sova. Hela natten . Polarn har fortfarande inga nya blåsor och såren gör inte ont längre. Nog för att vi förefaller ha haft tur med friska och robusta arvsmassor men det är ju makalöst vad fort de studsar tillbaka när de väl blir sjuka. Hon har hållt högt tempo med lek och bus hela dagen. Sen kan man ju fundera över vad det är för budskap de försökte skicka när de plockade undan nästan allt efter några timmars röj. Allt utom en sak. Får sova med ett öga öppet nu tror jag.

Jag drog iväg på introduktionen till en av de två kurser som börjar nu. Vi har haft den "läraren" (jag vet att det inte kallas lärare på universitetet) förut och tänkte att det nog skulle bli bra. Utöver att själva ämnet är intressant; psykosocialt arbete. Fast sen sitter man där med en lärare som mer eller mindre börjar med att säga att om han utför sitt pedagogiska uppdrag så är det meningen att ingen ska behöva bli underkänd, utan tvärtom lyckas få bra betyg. Han är också övertydlig i sin föreläsning och utgår från att det är hans jobb att tydligt visa var i litteraturen vi kan fördjupa oss och hämta det vi ska kunna. Han lägger ut instuderingsfrågor och talar om vilka frågor som kommer på tentan och hur man kan tänkas resonera gör att besvara dem. Dessutom är han rätt rolig. Så himla skönt. Det känns som att man kan slappna av och bara koncentrera sig på att förstå själva ämnet. Till skillnad från många andra kurser där den mesta energin går åt till att förstå kursupplä

Polarn är av tåligt virke, men även hon har sina gränser. Den nåddes under gårdagskvällen. Dagen gick bra, hon var pigg och glad för det mesta, ledsen blev hon när någon vattkoppa sprack för då började den tydligen svida. Fast till kvällen hade vattkoppor som spruckit hunnit bli ganska många, några är stora. Så hela natten har hon vridit sig och gråtit. Jag känner extra mycket hur tålig hon brukar vara för jag märker att jag inte är van vid att hon är ledsen på det här sättet. Hon är så uppgiven och förtvivlad och jag kan inget mer göra än trösta. Hoppas det går över fort.

Universum hade något slags samtal med sig själv. Vad ska jag hitta på härnäst. Jag började med en slags influensa, tog till en halsinfektion kombinerat med dubbel ögoninfektion och följde upp med ett ryggskott. Kan jag lägga på mer eller kommer hon gå sönder på riktigt då? Hon ska ju typ fixa två kursstarter nu, samtidigt som universitetet inte ens klarar av att rapportera till Csn. Hon börjar ju bli rätt sliten, eller börjar bli... Moahhaaahaha . Fast. Kanske något litet. Bara inte allt för uppenbart. Jag vet! Jag låter henne vakna med ena halsmandeln svullen till dubbel storlek igen. Thihihi. Vänta nu. En sak till. Det här är för bra för att låta bli! Jag låter Polarn få vattkoppor . Ha. Ha. Ha. Ha. Ha . Nu är ju Polarn som hon är, så trots att febern stiger och blåsorna poppar upp som svampar en fuktig höstdag, så är hon vid gott mod. Hon har mest räknat prickar. Det kan ju ändras när de börjar spricka och klia. Pyret har varken feber eller prickar än, hon tenderar

"Årets trender." "Förra årets bästa." "Det senaste." Ett nytt år är en bra påminnelse om vad mycket vi tycker. Framförallt vad mycket vi får höra om vad som är "rätt", vad man ska tycka om och när man duger eller är misslyckad. Jag blir dessutom ständigt påmind om hur mycket ångest som kan skapas av att fundera kring vad andra tycker om en själv och ens prestationer, genom att dela hemmet och livet med en starkt känslomässigt driven arvsmassa. Pyret vill veta väldigt mycket om vad andra tycker om hur hon ser ut, hur det hon gjort bedöms och om hon gör rätt eller fel. Polarn struntar tunt i sådant och gör som hon känner. Så jag jobbar rätt hårt med att föra fram budskapet om att det är hur nöjd man själv är som räknas, vad man själv tycker om som blir vackert för en själv, det man själv önskar och tycker är oftast det som är rätt. Jag vill så hemskt gärna att hon ska slippa gå genom livet och söka sin bekräftelse genom andra. Då får jag själ

Status på rörelseförmåga: Jag kan gå långsamt. Jag kan klara mig själv (nästan). Jag kan inte sitta still för länge. Jag kan inte vrida mig annat än i ultrarapid. Jag tar snygga konstpauser när jag går och det utan förvarning hugger till och jag tror att jag kommer dö om jag rör mig en millimeter. Jag tar hjälp av barnet, som ändå ligger vaket bredvid mig mitt i natten och pratar om vad som hände i senaste My little pony, för att väcka herr B.o.B. så jag kan få assistans att ta mig ur sängen. Jag lyckades ta mig ner till affären och handla lite. Jag lyckades inte hålla humöret uppe för jag är gruvligt trött på sjukstatus. Imorgon ska det vara massa snö. Tänker inte ens fundera på hur jag ska lyckas gå till förskolan och hämta barn på garanterat oplogade vägar.

Det finns några saker människor i generell term brukar missförstå eller blanda ihop. Såsom skillnaden mellan depression och att vara deppig. Skillnaden mellan migrän och huvudvärk. Skillnaden mellan värk från cystor på äggstocken och mensvärk. Skillnaden mellan ryggskott och ont i ryggen. Det är förståeligt, jag har själv blandat ihop en del av dem tills dess att jag själv råkat ut för båda och därmed kan göra en jämförelse. Då har jag också förstått att de allt som oftast är så vitt skilda saker att de inte ens går att jämföra. Jag anser mig som en ganska smärttålig och robust person. Hur smärttålig man är tror jag inte att man kan rå så mycket över, det är nog mest som ens ögonfärg, det bara är som det är. Jag kan stå ut med smärta från cystor var och varannan månad, jag kan jobba med 39 graders feber, jag kan ta hand om två små barn och vara kräksjuk, jag kan hantera att råka få djupa skärsår på (förra) jobbet och tejpa ihop dem och fortsätta jobba. Jag brukar, på gott och ont, kö

Är det möjligt att en ytterst efterhängsen typ influensa kan påverka ens smaklökar? Skämt åsido. Under julhelgen var aptiten förklarligt inte på topp, men den har inte helt återhämtat sig sedan dess. Kanske för att jag inte har återhämtat mig än. Några saker jag har noterat: När vi köpte lördagsgodis idag kom jag på vad lite sötsaker jag ätit den senaste tiden. Trots att det här varit pluggmaraton emellanåt, vilket vanligen är en klassisk godisfälla. Dagens godis smakade inte ens gott. Jag dricker mindre kaffe. Precis som ovan är detta trots plugghets och att denna kombinerats med febertoppar och sömnbrist. Jag blir till och med frivilligt sugen på te och det har typ aldrig hänt. Under de senaste två veckorna har jag ätit kött en gång. Jag är inte ens sugen, däremot vill jag ha kryddor och grönsaker. Jag har inga moraliska eller etiska funderingar, jag har bara ingen smak för det. Inte för att det är ett bekymmer egentligen, att äta vegetariskt i dagens samhälle är ju busenkelt o

Jag kan inte påstå att vi har stångat oss blodiga över att skriva vår kandidatuppsats. Visst, det var ett rejält arbete och hade, precis som vid vanliga tentamen, inslag av frustration. Skillnaden har väl varit att samma arbete har förföljt oss i så lång tid, vilket ökat på känslan av uppförsbacke något. Det var självklart också en skillnad i att skriva ett så omfattande arbete som en professor skulle lägga sig i med jämna mellanrum. Att själv granska allt man gör under så här lång tid är också speciellt, kraven blir på en annan nivå. Men vi har inte haft de nervsammanbrott som verkar följa i spåren av en sådan uppsats, eller ständigt känt att det aldrig kommer gå. Ett stort och tungt arbete som har gått ganska bra, alltså. Men ökad press har jag inte kommit undan eftersom det har varit mer jobb och ökade krav. Nu är den pressen över. Nu ska vi ha en hel vecka till att bara läsa inför de två kurser som startar. Jag kan vara sjuk. Jag kan vila hjärnan. Jag kan slappna av. Men

Så där. Då är en C-uppsats avklarad och livet kan gå vidare. Allt jobb. All tid. Allt engagemang. All  nervositet. Över. Det gick till och med ganska bra. Egentligen borde firandet vara gigantiskt. Vi nådde dit vi från början vågade drömma att nå, vi har gjort det jobb vi tänkte oss, vår handledare var stolt över oss, vi känner att vi lärt oss enormt mycket. Men det var bara ännu en dag. Inget hipp hurra. Ingen champagne. Ingen bukett (förutom från oss till handledaren). Inget jublande. Ingen konfetti. Bara traska hem i kylan och hämta barn från förskolan.  Livet. Det är ju bra märkligt ibland.

Så där. Känns helt sjukt ju. Samtidigt som det ständigt slår mig hur stor hon har blivit så är hon fortfarande min lilla tjej som går på förskola. Själv har jag haft tankarna på annat håll hela dagen. Jag fick veta något, som jag inte kan säga något om, så det är ju så onödigt att jag skriver om det när jag ändå inte kan säga B fast jag sagt A. Men ändå. Nu är jag i den där vidriga positionen att det är något som jag vill och hoppas på mer än något annat jag kan tänka mig. Och jag har fått skäl att hoppas på det dessutom. Men jag vågar inte hoppas på det, för jag är van vid att saker jag vill och hoppas på går åt skogen.  Man kan säga att jag lever efter devisen att om något verkar för bra för att vara sant så är det oftast det. Så nu hoppas jag, samtidig som jag försöker att inte ha hopp för jag vet hur jäkla ont det gör att bli besviken över att inte få det man hoppas på, när man hoppas så här mycket.  Varför ska man behöva dras med sådana känslor?  Pyret dras ju också med såda

Natten var en plåga utan dess like med frossa på nivån där man fryser hysteriskt trots långärmad pyjamas, duntäcke och tjock "fuskpäls"-pläd. Självklart följt av svettningar som gjorde att jag kände mig som Titanic på väg ner i djupet. Så lägger vi till en överjävlig värk i kroppen, halsont som gjorde att jag inte kunde svälja alls om jag låg på ena sidan, och diverse strul under natten. Gissa om det var skönt att få vakna. Förutom att jag i vaket tillstånd stundtals känt att jag nog kommer dö av det här, vad det nu är. Idag kunde vi ändå nöja oss med att arbeta ihop oss via Skype en stund. Sen kunde jag lägga mig i sängen och sova och läsa om vartannnat. Vilket i sin enkelhet var mer än vad jag orkade med på sätt och vis. Allt jag kunnat äta under dagen är en banan. Till middag köpte herr B.o.B. en tomatsoppa, för soppa, sjuk, ont i halsen är lika med bra. Fast den gick inte att få ner. Men så, när jag nattat min ena arvsmassa kom jag på att jag till dagens femte kopp te

Jag sov kasst och vaknade i behov av Alvedon. Igen. Men ingen rast ingen ro, biljetter till Disney on ice var inköpta. Så vi for iväg till Globen. Att ge sig ut i den här kylan var inte skönt. Vi var i god tid, så väntan på att det skulle börja var olidlig, jag måste ha visat klockan för Pyret sådär 20 gånger. Jag kanske ska påminna henne att sätta på sig sin egen klocka nästa gång vi ska iväg.  Men så drog det igång! Enligt Pyret var de här bäst, fast Musse, Mimmi, Kalle och Långben bara svepte in mellan akterna och sa några få ord. Ibland förstår man bara inte. Både Pyret och Polarn hade en period när Toy Story gick varm här hemma, alla tre filmerna, men den delen av föreställningen väckte inget större intresse. Trots att den var ganska storslagen med hög igenkänningsfaktor. Märkligt. Lilla sjöjungfrun blev mer poppis, men var istället ganska kort. I pausen behövde vi utfodra Polarn och fick därför köpa kokt korv med bröd för sanslösa 28 spänn styck. Jag var kaffesugen

Är man projektledare så är man. Jag bestämde att det skulle vara en lagom sak att sno mammakompisens idé och låta Pyret och herr B.o.B. gå till badhuset en gång i veckan. Lite som inofficiella simlektioner. Dels är det bra för Pyret att få komma iväg på något eget, utan sin syster. Dels är det bra att arvsmassorna har något som de delar med sin far. Polarn kan ju ta efter nästa år. Så jag frågade Pyret som blev eld och lågor. Polarn brydde sig inte det minsta när hon fick veta att det skulle innebära att hon och jag skulle slappa hemma under tiden. Om hon är ensam med sin mor och dessutom slipper lämna hemmet så är hon nöjd. Polarn blev först lite ledsen över att bara pappa skulle följa med, men jag lyckades sälja in saken. Att mor med vattenfobi skulle lära ut simning känns som en dålig idé. Så idag var de iväg. Polarn och jag stannade hemma och rensade. Pyret har inte sagt så mycket om saken under dagen, men hon verkade inte bekymrad, så det kanske kan funka. En annan uppgift fö

Lediga barn är rastlösa barn. Speciellt om de varit lediga länge. Så vi drog iväg tidigt på förmiddagen och gick på bio. Det var vi tre och en familj på fyra i salongen. Ganska skönt faktiskt. Efter bion åt vi en lätt lunch och begav oss hemåt igen. Väl hemma ville arvsmassorna ha mellis, så jag passade på att sätta mig och titta på den opponering vi ska göra, en sväng till. Den kommer bli knepig. Däremot hävdade vår handledare i ett mejl, att hon inte tyckte att vi behövde oroa oss för vår examinering då uppsatsen var riktigt bra. Samtidigt som hon erkände att hon var part i målet. Snällt av henne ändå. En erfaren gammal professor borde väl kunna avgöra nivån även om hon är lite partisk, tänker jag. För att ytterligare roa arvsmassorna, och glädja min skenande irritation över bristen på ordning och reda, så rensade vi bort julen. Lika skönt varje gång. Nu står lite mer omorganisering på önskelistan, när jag nu ska få tid och tillstånd att utföra den. Man vill ju så mycket.

Jag var och gästspelade på jobbet idag. Fast jag inte orkade och fast jag både fysiskt och psykiskt skulle behöva vila i månader. Men så kommer jag dit och allt är bekant, allt är rutin, allt flyter på utan att jag behöver tänka så mycket. Jag behöver bara göra. Istället för att göra nytt hela tiden och skapa och prestera så behöver jag bara utföra det som sitter i ryggmärgen att utföra. Det är så skönt. Men trött är jag verkligen, så där ända in i märg och ben. Fast jag kunde självklart inte gå hem och sätta upp benen, istället påbörjade jag läsning och kommentering av den uppsats vi ska opponera på när jag kom hem. Vad är det för fel på en då, när man aldrig kan bara vara? Att jag ägnade tid åt att rensa i skåp och lådor ser jag dock som avkoppling, för det ger mig sådan tillfredsställelse och lugn i själen att en massage inte skulle uppnå hälften. Det är verkligen min hobby och det jag tycker mest om; att rensa, göra om, göra nytt. Men imorgon behöver jag inte gå upp tidigt, imor

Det är gjort. Två månaders förberedelse, följt av två månaders arbete. Nu är den inlämnad. Nästa vecka väntar opponering och examination. Den där "Så jävla skönt!"- känslan infann sig inte riktigt. Fast det brukar den sällan göra efter stora tentor/inlämningar, så det är väl inte så konstigt. Det är ofta ett slags antiklimax eftersom man ändå lever i ovisshet om hur pass bra man presterat och genast måste börja planera för nästa uppgift. Den här gången blev dock planeringen så att vi kan ta lite kompledigt innan vi tar tag i nästa uppgift. Då har vi båda planerat in extrajobb imorgon. Så himla osmart. När man faktiskt skulle kunna ägna sig åt att bara vara sjuk och/eller trött så är det upp tidigt och sladda in för en snabbvisit på jobbet istället. Nåväl. Livet stannar inte upp och luktar på blommorna så varför ska jag.

Vi började så smått, tänkte att vi kunde frisera texten tills vi fick besked. Det skulle väl komma när som helst, hon skulle ju titta på det under gårdagskvällen. Dessutom hade hon redan sagt att hon inte förväntade sig att det skulle vara så mycket att kommentera. Vår handledare alltså. Som skulle kommentera den "sista" versionen innan vi lämnade in imorgon. Klockan 12.00. Vid 10 gav vi upp och skrev och efterfrågade rättningen. Så kom det ett svar, efter någon timme, med rättning av halva uppsatsen. Visserligen mest med hjälp med lite förslag på formuleringar, men också med tillägg vi behövde gräva fram. Den andra halvan skulle komma på eftermiddagen. Vi var inte så nöjda. Mest lite irriterade. Vi har jobbat genom trötthet och sjukdom för att slippa sitta och skriva i sista minuten. Men vi stretade på. Lagom när vi skulle till att packa ihop vid 17-rycket så plingade det till i inkorgen. Solen tittade fram. Livet blev gött. Vi kände oss rätt duktiga. Vi fick sån

Så började ett nytt år. Jag har slutat säga att "det här ska bli ett bra år". Det blir det år det blir, bra eller dåligt, bättre eller sämre. Eftersom ens egen ansträngning inte ger den utdelning man kan bli vilseledd till att tro så känns det bättre att bara ta det som slängs i ens väg med ett jämt humör. Livet är inte gott, det är inte ont, det är inte orättvist, det bara drabbar en. Som igår. Arvsmassorna sov till strax efter klockan 8 och till klockan 9. Så självklart var jag klarvaken redan innan klockan 7. Ruskigt orättvist, eller bara biologi? Det är som att kroppen inte längre kan sova mer än 5-6 timmar eller längre än till 7. Eller som att ha varit däckad sen den 21 och äntligen börja känna hopp om livet och då inleda det nya året med dubbelsidig ögoninflammation och migrän till kvällen. Känns ju inte ett dugg rättvist, men är väl mest livet. Men även om livet bara är så innebär en ny kalender en överväldigande lust att ta tag i, att rensa, att göra om, att ordn

Vi var vakna vid tolvslaget! Både jag och barnen. En nyårsafton helt i min smak, med vänner man känner sig bekväm med som gäster, god mat och god dryck typ oavbrutet hela kvällen. Lugnt och fint. Dessutom roade barnen varandra hela kvällen. Sen tänkte vi att eftersom vi alla var vakna vid tolvslaget och hade under omständigheterna hyfsat vakna barn, så skulle vi ta med dem ut och titta på fyrverkerierna. Big misstake. Big. Huge. Polarn fick panik så snart vi närmade oss och gick inte att lugna ner. Hon skrek att vi skulle gå tillbaka och grät trots att jag försökte förklara och trösta. Så med ett abrupt slut på kvällen fick vi säga farväl och bära hem arvsmassorna. Polarn slutade inte säga att hon ville gå hem förrän vi faktiskt var innanför dörren. Väl hemma bröt Pyret också ihop. Så vi fick avsluta året som det sett ut; med arvsmassorna på varsin sida om mig i vår säng. Det får en ju att undra, om det lilla sätter sådan skräck i våra små som är utom fara och alltid varit trygga