Fortsätt till huvudinnehåll

Långa dagar.

Jag vaknade och tittade på klockan, den stod på 1.03. Sen kunde jag inte somna om, trots att jag la mig i gästsängen. Efter en sådan natt kändes det väl inte supermysigt att glida in på jobbet klockan 6.50 för några timmars arbete. Å andra sidan får man ju energi av att jobba med de otroligt omtänksamma kollegor som var på plats. 

Den energin behövdes när jag åkte direkt från jobbet för att möta upp Ellegulle. Fast på pendeln insåg jag att Aftonbladet kunde leverera en rimlig förklaring till varför jag pallar så mycket:


Ellegulle är ju i sig en energikälla, så det var välinvesterade timmar.
Hon gav mig också en helt klockren tygpåse:

Jag som slarvat med att ta med egna påsar behöver ju inte göra det längre. Den här måste jag ju skylta med.

Väl hemma väntade en Pyret som var rejält tagen av vattkopporna. Om hon fått kraftigare infektion eller om hon är känsligare spelar väl egentligen ingen roll. Hon kommer kämpa. Och vi med.

Hon ville lägga sig tidigt och somnade ganska lätt efter en stunds oro. Då ville självklar inte Polarn somna istället, så hennes nattning tog en timme. Exakt samma sekund jag slog mig ner i soffan med en kopp kaffe och smörgås, efter att ha städat undan i köket, så vaknade Pyret. Hon vaknade sedan en gång var 20:e minut och grät förtvivlat tills hon inte längre kunde somna om. Då satte vi oss i soffan och tittade på Smurfarna. 

Nu gör vi ett nytt försök, men jag räknar med att natten kommer vara långt från rofylld.
Resten av veckan ska jag läsa in en A4 full med punkter från kurslitteraturen och en hel bok, samtidigt som jag vabbar. Det kommer säkert gå lika bra som min plan att skriva klart en uppgift till den andra kursen när arvsmassorna somnat idag. Så den ska också sammanställas. 

Just det. Dessutom känner jag mig förkyld och katten löper. Igen. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.