Mest ironiska idag:
Jag tar min feber, som gjort nytt intåg, och lyckas ta mig till skolan. Där har jag föreläsning och seminarium i en kurs om Organisation och Ledarskap. Föreläsningens ena del var snabbare än Lucky Lukes skugga, den andra nästintill obegriplig. Ingen förstår riktigt vad uppgiften till idag gick ut på. Ingen förstod till fullo vilket upplägg som väntade. Seminarieledaren var så nervig, svamlig och otydlig att informationen om dagens och resterande seminarier kändes minst sagt hängande i luften.
Alltså är de som driver kursen om Organisation och Ledarskap ytterst oorganiserade och brister i sitt ledarskap. Those who can do, those who can't teach, eller vad brukar man säga.
På väg hem för att hämta arvsmassor bar knappt benen och världen kändes märkligt svajig. Så värt att ta sig till och från ett sådant tillfälle i skolan då.
Men det gick mig att fundera på dels det snack jag och Greken hade på vår date i fredags, vi kom in på vad tjejer har som "krav" och "måsten" i dagens samhälle. Och utifrån det funderade jag över de vänner som rynkar ögonbrynen, lägger huvudet på sned och påpekar att jag uppvisar allt för många tecken på utbrändhet. Jag måste sänka mina krav och måsten.
Men jag har gjort det, på riktigt. Fast oavsett, varför ska alltid den som tar på sig mycket sänka sina krav, varför kan inte omgivningen höja sina insatser? Är det inte ytterligare ett krav på den som behöver sänka sina krav, att hen ska ansvara för att sänka sina krav?
Jag vet inte. Jag kanske kan återkomma med ett svar när jag hinner vara frisk i mer än en vecka.
Kommentarer