Intet är som väntan...

Vi började så smått, tänkte att vi kunde frisera texten tills vi fick besked. Det skulle väl komma när som helst, hon skulle ju titta på det under gårdagskvällen. Dessutom hade hon redan sagt att hon inte förväntade sig att det skulle vara så mycket att kommentera.
Vår handledare alltså. Som skulle kommentera den "sista" versionen innan vi lämnade in imorgon. Klockan 12.00.
Vid 10 gav vi upp och skrev och efterfrågade rättningen.
Så kom det ett svar, efter någon timme, med rättning av halva uppsatsen. Visserligen mest med hjälp med lite förslag på formuleringar, men också med tillägg vi behövde gräva fram.
Den andra halvan skulle komma på eftermiddagen.

Vi var inte så nöjda. Mest lite irriterade. Vi har jobbat genom trötthet och sjukdom för att slippa sitta och skriva i sista minuten.
Men vi stretade på.
Lagom när vi skulle till att packa ihop vid 17-rycket så plingade det till i inkorgen.

Solen tittade fram.
Livet blev gött.
Vi kände oss rätt duktiga.

Vi fick såna här fina rader:

Plötsligt kändes det helt okej att behöva sitta lite i sista minuten imorgon. Vi kan ju alltid börja redan klockan 7. 

På ett ytterst ologiskt sätt tänker vi att med en så erfaren och nitisk handledare borde det per automatik innebära att vi får godkänt. Om hon säger okej borde examinatorerna säga okej. Så behöver det ju inte vara. Men tills någon eller något tar mig ur den självförsvars-villfarelsen så tänker jag fortsätta att leva i den. 

Imorgon gör vi det coolaste någonsin.

Imorgon lämnar vi in. 

Det borde bli firat grand delux, vi borde bäras på parad genom centrum och översköljas med diamanter och weekendresor, eller något. Men inte så många fattar känslan, eller bedriften, så det blir nog bara korvstoganoff till middag i sällskap med trötta barn som inte vill sova. Livet är ju sådant.