attvarabob

Jodå, Polarn var som en kamin idag, 39.9 låg tempen på. Hon var på ganska gott humör, men seg. Jag var på ganska gott humör, men stressad. Det känns inte bra någonstans att sitta med en arvsmassa som mest vill kramas, rita, titta på film i knät, läsa bok, pärla och dricka mjölk, och hela tiden känna att skolan inte tillåter en att ta sig tid för sånt här. Jag försöker se det som att jag kan ta igen de timmarna på kvällarna, men lagom när middagen är serverad så vet jag att det är ren och skär lögn. Jag har sovit bredvid den där kaminen inatt, därför har jag knappt sovit, därför slutar jag fungera någonstans vid fyra, fem på eftermiddagen. Hjärnan är mos och käkarna går ur led av allt gäspande. Så det får väl bli att helgplugga igen. För när hon sitter där, med rosiga kinder och glansiga ögon och säger att hon vill sitta i soffan och titta på film " med dig mamma, jag älskar dig, å jag mår blä " då kan universitetet dra åt skogen. Vi gosade ihop oss, kollade på Trassel

Klockan mitt i natten: " Mamma, jag har en snorkråka i ögat ." *snyft* Sen vaknade Polarn med sitt högra öga rött och kletigt. Vi torkade av det och panikplanerade dagen, eftersom herr B.o.B. har varit hemma för att vabba mig och därför ligger efter på jobbet, och jag hade två obligatoriska seminarium. Jag har ju en sån där rolig sysselsättning som innebär att är man borta två eller fler gånger på specifika dagar, då får man typ sparken. Eller, man riskerar att få gå om kursen, vilket inte är optimalt eftersom man då måste hoppa över en hel termin. Jag missade en sådan dag på grund av ryggen. Så. Jag kutade iväg med Pyret till förskolan och åkte till min skiter-i-arbetslivs-lagar-sysselsättning, efter den hämtade jag Polarn på herr B.o.B.s jobb och åkte hem. Hon hade inget mer klet i ögat på hela långa dagen, så jag började känna hopp. Dumma jag. Här introducerar vi spänningsmomentet: Igår släpptes vår hemtenta, den som ska vara färdigskriven nästa fredag. Den kommer

När jag ska leva mitt nästa liv ska det vara som man. Inte bara för att jag vill slippa bli underminerad, ifrågasatt, ha sämre lön och ändå jobba fler obetalda timmar. Utan också för att jag vill slippa ansvaret för allt fix. Eller "fixet" är ju det obetalda arbetet, men ändå. Jag är inte så värst road av att helt utan omröstning vara ansvarig för att ordna inbjudningar till kalas, checka av allt som behövs till kalas, beställa julklappar, ordna julkort, ordna alla adventsprylar, plocka iordning, hålla reda på datum, vara förste fläckborttagare och sköta alla sociala kontakter. Jag säger inte att det alltid är kvinnan som har hand om det där, men jag säger att jag nog tillhör majoritetsgruppen. Så varför gör jag det då? Att göra: Lägg in påminnelse i kalender, november 2017, att lämna över ansvar för avkommans kalas, och för julen, inklusive dekorationer och sociala interaktioner relaterade till den. Nästa år vill jag vara assistent som säger ja eller nej till förslag,

Vad är skillnaden mellan högskola och komvux undrar ni? Ingen. Ingen alls, svarar jag. Vi läser en av de viktigaste kurserna just nu, om barn och ungdomar, alltså om de i samhället som är som mest sårbara och utsatta när skyddsnätet inte fungerar som det ska. Då ska de dit och ge oss en slags hittepå uppgift. Vi ska intervjua ett barn. Det ska följa konstens alla regler i formalia; det ska finnas skriftligt samtycke av föräldrar, det ska finnas muntligt samtycke av barnet, det ska transkriberas och anonymiseras. Men samtidigt så ska intervjun handla om något vardagligt, den ska bara vara 20 minuter lång och vi har inte på långa  vägar getts goda möjligheter att förbereda oss, eller läsa in oss, på saken. Jag genomförde min intervju idag. Det är väl kul att snacka med en skön unge, men samtidigt så får jag ju lirka ur mina egna barn information av mer allvarlig karaktär lite då och då, så det kändes ju lite som en utbildningsmässigt märklig uppgift. Speciellt när vem som helst för

Idag har jag inte skrikit en enda gång. Jag har till och med klarat mig själv medan herr B.o.B. återgick till att arbeta på kontoret. Visserligen går jag som en hundraåring och allt tar fasligt lång tid, men det går framåt, rejält till och med. Nu ska jag bara komma förbi den där totala skräcken varje gång jag ska resa på mig, sätta mig ner eller böja mig lite, för att jag aldrig vill ha så där ont igen. Då ska man komma ihåg att jag inte är direkt ovan vid smärta. Jag har fött två barn, gjort två bukoperationer, haft gallsten, tatuerat mig sju gånger, haft cystor på äggstockarna i tjugo år och har migrän, men det här tog fasiken priset. Så snart jag har läkt ihop är det dags att se till att styrketräna och stretcha mer. Men först ska jag sova, hela kroppen är totalt slut.

Så ryggen kändes bättre igår under dagen, jag stapplade till och med iväg till förskolan tillsammans med herr B.o.B. Sen small det till igen på kvällen. Natten var ett rent helvete. Imorse kunde jag inte röra mig alls utan att skrika så jag trodde grannarna skulle ringa polisen. Herr B.o.B. tog barnen till förskolan och gick hem och ringde ambulans. Det var liksom uppenbart att jag behövde schysst smärtlindring, men även fast jag bor två minuter från vårdcentralen så är den rätt otillgänglig när det tar en halvtimme av skrik och gråt för att ta sig till toaletten. De kom rätt snart, konstaterade ryggskott, vilket det inte är så mycket att göra åt på akuten, därför fick jag en spruta i rumpan och rådet att försöka röra mig så mycket som möjligt de 10-12 timmar den verkar, och hålla nivån av Alvedon och Ipren konstant. Jävla ryggskotts skit. Bara att röra sig när det gör ont och vänta. Så uppmaningen från S-health känns ju både passande och som ett jävla hån. Den räknar ju inte a

Jag satt och läste en bok med intervjuer med 25 barn om deras upplevelse av våld i hemmet hela förmiddagen. Ingen trevlig läsning. Jag fattar inte hur jag ska orka den här kursen. När jag behövde en paus gick jag och köpte ris och dekorerade på uteplatsen. När jag satt och läste lite forskning på eftermiddagen och blev trött på eländet så kunde jag ju knappast kolla Facebook, där är det ju också bara elände och folk som är otrevliga mot varandra. Eller, inte bara så klart, men det känns så när man är överröst med misär. Istället så tog jag fram papper och penna och ritade en teckning jag lovat Pyret. Det skulle vara en häst, en katt, ett stall, ett hus, gräs, sol, blommor och fjärilar.  Jag har inte ritat på hundra år, eller i alla fall inte sedan jag var tonåring, kanske borde öva upp mig igen? För att skapa lite variation i vardagen så tog jag min vanliga ryggvärk och gjorde om den till ett rejält ryggskott på eftermiddagen. Det small till när jag skulle resa på mig efter a

Hur man vilar upp sig på bästa sätt kan säkert se olika ut beroende på person. Jag blir som mest utvilad om jag får rensa undan i den eviga att-göra-listan, och idag var tanken att få saker gjorda. Vi startade med att jag fick sovmorgon, nästan till klockan 9. Vilket borde fått mig att tänka två tankar: Nu kommer vi aldrig iväg eftersom projektet få-barnen-ur-pyjamas-i-kläder-fixa-hår-och-borsta-tänder är försenat med typ 2 timmar. Och Vad är det som är på gång om min kropp låter mig sova så länge. Men jag tänkte inte, så vi gav oss iväg för att handla saker vi behövde, och äta lunch, innan vi tog tag i allt. I bilen kom huvudvärken och där fick sovmorgonen sin förklaring. Så jag började med en rusning in på apoteket för att köpa den där starkare migränmedicinen som kostar 40 spänn per tablett. Den hjälpte att ta udden av den, men resten av dagen var en dov trumma i skallen min härliga följeslagare. När vi väl kom hem hade klockan tickat iväg och jag hann inte alls med så värst

Jag läser i "Klinisk barnpsykologi" av Broberg: Det låter ju som en självklarhet, barn är olika från födseln. Sen lägger man till att alla föräldrar är olika. Och att alla föräldrar har olika nätverk. Och att alla familjer ser olika ut. Och att alla familjer drabbas av olika omständigheter under resans gång. Då borde väl alla, oavsett matematisk begåvning, förstå att ekvationen blir att det är fullkomligt omöjligt att sätta sig in i hur andra familjer har det, för att det finns allt för många variabler att ta hänsyn till. Därmed borde väl också alla kunna förstå att alla pekpinnar och dömande av andras föräldraskap är onödigt.  Var snäll mot de föräldrar du når ut till, även de med barn som går långa dagar på förskolan, är på förskolan när föräldrar är föräldralediga med syskon, eller som använder sina telefoner. Du kan aldrig räkna ut vad deras ekvation består av, inte ens för att du själv har barn.

Det kommer bli en ruskigt tung månad, känner jag. Den här kursens fokus är ju inte bara på barn och unga, utan kanske med mest fokus på de barn och unga som socialtjänsten kommer i kontakt med. Till idag skulle vi läsa den senaste rapporten från organisationen Maskrosbarn; " Jag är bara en påse pengar. " Det gjorde jag. Med en ständig klump i halsen och ont i hjärtat. Idag kom de till socialhögskolan och höll en fantastisk föreläsning. Herrejäklar vilken skillnad på de som åker runt och föreläser och många av skolans trötta forskare. De borde åka runt och föreläsa om hur man skapar en bra föreläsning, likaväl som att berätta om sitt arbete. Men barnen. De som de berättar om. De som själva får berätta. Alltså, att de barn som redan är så utsatta ska hamna så i skymundan, känna sig satta på undantag, inte få vara en del av något. Det var en dyster läsning om ungdomar som berättar om sina erfarenheter från familjehemsplaceringar, och föreläsningen lyfte också fram ungdomars b

Idag började jag dagen med att rusa iväg till jobbet. Hur mycket rusande man gör när man börjar klockan 7 och "sovit" bredvid arvsmassor, kan jag inte riktigt redogöra för. Jag gillar ju egentligen att börja 7, det är inget problem, det är att sova bredvid arvsmassor som ställer till det. I någon slags lojalitet med hur livet verkar vara just nu, så blev det en rusar-dag på jobbet också. Patienter som inte kom, många som kom samtidigt, många samtal samtidigt som många patienter, många frågetecken som skulle klaras ut samtidigt. Detta eviga golvnötandet, fram och tillbaka, i timmar, utan att sätta sig ner. Jag gillar ju det med egentligen, hellre mycket att göra - än lite, men jag måste fasiken börja använda stödstrumpor. Tanten har anlänt på riktigt, för benen blir märkbart stumma och svullna. Men de fick ju vila lite sen, när jag rusade hem och satte mig ner och tog tag i den lille litteraturlistan. Jag ligger redan back på läsning, men så som det är på jobbet just nu så

Jag skyndade mig att läsa så mycket jag kunde innan jag kastade mig iväg för en inte så spännande föreläsning. Sen rusade jag till makens jobb, för att vi skulle skynda oss till pendeltåget i Karlberg, som vi missade. Därför fick vi verkligen rusa till förskolan när vi kom fram, för att jag skulle springa iväg, med minsta möjliga marginal, till 4-års kontroll med Pyret. Herr B.o.B. och Polarn vilade ut hemma medan Pyret visade att hon både såg och hörde felfritt, liksom att hon följde instruktioner som en A-student, när hon nu ville det, vill säga. Efter godkänt stämpel i rumpan på första avkomman, skyndade vi oss hem för att möta upp resterande familjemedlemmar och lämna av arvsmassorna hos mormor och morfar. De fick vara barnvakter medan vi sprang tillbaka till förskolan och hade utvecklingssamtal. Två godkänt stämplar där med, barnen var bra kompisar, älskade att pyssla och hade utvecklats finfint sedan förra samtalet. Så då tog vi raska kliv hemåt, för att snabbt köpa lite ma

Idag hade vi introduktion för nya kursen. Vi fick veta att på en vecka ska vi: Läsa: 1 bok på 600 sidor om klinisk barnpsykologi. 1 bok på 300 sidor om barn och nätverk. 1 kap om barnavårdens organisation. 3 kap i en bok om att fostra familjen. 1 kap om social barnavård. 1 rapport på 92 sidor av maskrosbarn. Vi ska också: Göra ett grupparbete. Och. Åka in till skolan för sammanlagt 12 timmars föreläsningar/seminarier. Vi har samma kursansvariga lärare som i en tidigare fullkomligt absurt överbelastad kurs sa att det minsann var en utbildning på 40 timmar per vecka, även om hon visste att ingen elev någonsin la de 40 timmarna som krävdes, och då blev det så klart tufft att klara av arbetsbördan.  Tack. Så himla förstående och inte alls dömande. Om hon klarar att läsa kurslitteratur i den mängden, på de 24 timmar som blir kvar när man tar bort tid för föreläsningar, seminarier och grupparbete, så är hon en superhjälte. Kurslitteratur är inte som att läsa en roman, det krä

Som om det inte är nog med att slåss med tenta demoner, man ska försöka handskas med fullkomligt (o)rimliga utbrott från avkommor. Exempel från dagen: Pyret vill ha hjälp av sin far för att färglägga en häst som hennes mor har ritat. Far frågar tre gånger om det är så som han tänker rita, som hon menar att han ska rita. Damen i fråga tittar på tv samtidigt men svarar ja, alla gånger. Pappa färglägger. Pyret skriker: " Nej! Inte så! " Och får ett " drama ". Hon söker tröst och backning hos sin mor när far inte riktigt går med på utskällningen, men uppskattar bara måttligt att mor istället backar far. Jag försöker förklara att hon inte kan skälla ut oss när vi gör som hon ber, när vi dessutom frågar flera gånger innan vi gör något, eftersom vi vet att hon blir jättearg om vi gör fel. Jag påpekar att det kan ju vara så att vi inte vågar hjälpa henne med sådana saker snart, om vi ska bli utskällda och kallade för dumma, trots att vi noga frågat henne om vi gör rätt

Världen är verkligen vänd upp och ner. Imorse, i rusningstrafiken, står jag och väntar på min klasskompis på en pendeltågsstation. Jag ser en kvinna komma gående, på väg att gå ner för trappen. Hon stoppar upp resterande resenärer som försöker hinna ner till tåget eftersom hon går och stickar samtidigt. Visserligen är det kallt, men att man känner att man bara måste sticka på sin halsduk samtidigt som man tar sig fram i kollektivtrafiken under rusningstid, vad händer där? På skolan får man plötsligt se lektorn som skriver böcker om mode och klädernas betydelse, komma i omoderna, illasittande jeans och täckjacka, istället för sedvanlig uppseendeväckande kostym. Det minst propra jag sett honom i tidigare är svarta byxor och svart polotröja. Han måste gett upp helt. Trafikverket slår ifrån sig om bristen på plogning och skottning med hänvisning till hur mycket trottoarer och vägar som ska fixas, och hur mycket hinder det finns för framkomligheten. Idag är det fredag. Flera trottoare

Det kan väl vara så att hela Stockholm fick panik för att det kom snö, på vintern. Det kan väl vara att det faktiskt kom asmycket snö, så att man själv började få lite panik. Det kan väl vara så att man skulle ta två arvsmassor till och från förskolan i det nämnda vädret. Det kan väl vara så att man ska vänja sig vid att böka på motstridig arvsmassa ett ton vinterkläder samtidigt som systern redan är påklädd och börjar protestera för att det är varmt. Det kan väl vara så att det är tenta imorgon på en kurs med tidernas sämsta upplägg. Det kan väl vara så att nattsömnen alltjämt störs någon gång per timme, sedan mitten på 2012. Det kan väl vara känslan av att man alltid får stå tillbaka kan bli lite övermäktig. Det kan väl vara så att livets orättvisor kan kännas lite oroväckande och påtagligt sorgliga ibland. Det kan väl vara så att det ibland känns som att saker sägs utan att menas eller genomföras fullt ut, lite för många gånger. Det kan väl vara så att det kan kännas som at

Det kom lite snö under natten. Ingenting alls att jämföra med vad som kom under dagen som följde, men tillräckligt för att det skulle vara stört omöjligt att köra barnvagnen till förskolan. Hade jag vetat att kommunen var totalt oförberedda på att snö sedan i söndags och en prognos om duktigt med snö till idag skulle innebära ett behov av att få ut plogar, då hade jag nog lämnat vagnen hemma. Det kändes liksom som onödigt arbete att trycka en vagn framför sig en decimeter i taget, medan barnen, oavsett vilja och ork, gick bredvid. För med barn i vagnen rullade det inte alls och vi behövde ju komma fram. Det gjorde vi. Kom fram alltså. Efter FYRTIOFEM minuter. Kom igen. Just som jag gick från förskolan och kände mig bitter, så kom jag bakom en gammal dam. Då kände jag att jag inte hade ett smack att klaga på.  På kvällen hörde jag någon ansvarig för plogandet som sa något om att jo, visst visste de att det skulle komma snö, men hur mycket exakt var ju svårt att säga och därmed plane

Vi kunde hämta ut förra tentan idag. Jag hade missat 4 poäng av 30 och fick därför ett B i betyg. Det är ju toppen. Riktigt bra. Något att glädjas åt. Man borde fira lite. Men nä. Istället förbannar jag allt i allmänhet och den stundande tentan i synnerhet. Det är ju surt att inte kunna känna sig lite nöjd, utan istället gå omkring och svettas över att tentaplugga till en tenta med omöjligt upplägg. Livet som student i ett nötskal.

Imorse var jag så jävla less. Less på att sova kasst, less på att plugga, less på vädret. Jag var i ett sådant där klassiskt tillstånd att jag började deala med mig själv. Det funkar ju aldrig. Om jag gör något med familjen på förmiddagen, så kan jag sitta och plugga på eftermiddagen och kvällen. Istället för att plugga på dagen och hänga med familjen på kvällen. Så roligt vad irrationell man kan vara ibland. Nu sitter jag här och läser aptråkiga och onödigt komplicerade saker, i väntan att få en middags paus, sen är tanken att jag ska plugga på medan herr B.o.B. badar och nattar arvsmassorna. ..... ..... Polarn har redan börjat öppna dörren för att fråga om jag skrivit färdigt, be att jag följer henne på toaletten och fråga vem som ska natta idag. Planer är ju så jäkla mycket på Sickan i Jönssonligan nivå ibland. Omtenta here I come. 

Polarn väckte mig klockan 6. Säga vad man vill, men det är ju inte klockan 5. Dessutom lyckades jag ligga kvar i mer än 20 minuter genom att låta henne armbåga mig i magen, killa mig på näsan, krypa över mig och tillbaka, och fråga hundra saker, så skönt att få vila en stund extra. Sen är hon ju så smart den där, hon viskar: " Mamma, ja höver tissa ! " Ojsan hejsan! Då är det bäst att vi hoppar ur sängen och beger oss mot badrummet. Men se, hon hade ju redan kissat i nattblöjan; " Mamma, de kom inget. *fniss* " Såååå charmigt att hon fattar att eftersom vi övar oss inför att sluta med blöjan på natten också, så låter vi ju henne inte kissa i blöjan om hon är vaken. Så säger hon att hon behöver kissa så får hon upp mamma ur sängen. Kan man annat än beundra en så smart unge. Hahahahaha. Efter en gudomlig frukost tillsammans, där jag åt yoghurt och müsli, medan sötnöten ville ha gröt och knäckesmörgås, vaknade storasyster. För att hedra helgen så bråkade de bara n

Det finns två sorters människor. De med ordningssinne. De utan. Herr B.o.B. skulle laga mat häromdagen och behövde då använda matskedsmåttet  i kryddmåtts-knippet. Han tar av det måttet från knippet och lägger det i diskmaskinen när han är klar. I morse såg jag att han hade tömt diskmaskinen och hakat fast måttet på knippet igen. Han. Har. Satt. Matskedsmåttet. På. Fel. Plats. Det satt inte mellan halvdeciliter och teskedsmåttet, det satt mellan decilitermåttet och kryddmåttet. Nu finns det några som kommer tycka att det väl inte är någonting alls, och hur pedantisk kan man bli. Sen finns det andra som kommer förstå precis hur den allmänna ordningen störs, eftersom måttet exempelvis inte går att fälla ihop om måtten sitter i fel ordning. Ni kommer ju också förstå vad jag har att leva med här hemma.

Jobbet är ju i ett lite utsatt läge, på grund av allt. Så idag fick jag studsa iväg dit och jobba mellan 7.00 och 9.30 (med betalt för ett helt pass) för att sen blåsa iväg i snön till plugget. Först hade vi ett seminarium och sen en föreläsning som drog ut på tiden. När klockan slog 17.00 kastade jag mig iväg till maken för att hämta överaktiva barn hos deras farmor och farfar, för de är hemma från förskolan med feber som enda symptom. Efter utfodring, tandborstning och pyjamas är barnen i säng klockan 20.00. Nu borde jag läsa till plugget men satsar på att somna tidigt istället, det är ju ändå omöjligt att läsa med en hjärna full med mos. Det märks ju att man inte är 20 längre, när man kastas mellan ställen och uppgifter på det här sättet, jag pallar ju ingenting. Likaså märks det att man inte sovit ordentligt sen sådär 2012. Vi måste få ungarna att sova i sina egna sängar. Måste. Snart. Ska bara orka ta tag i det.

Polarn har kommit in i den där härliga fasen när hon gladeligen springer små ärenden. " Kan du gå och kasta den åt mamma, är du snäll? " " Kan du hämta den där åt mig, snälla? " Hon blir lika nöjd över att bli tillfrågad som stolt över att ha utfört uppgiften. Jag njuter av stunden eftersom jag vet att den är kort. Pyret har redan kommit in i åldern där den typen av frågor möts av: " Varför det? " eller " Jag orkar inte, mina ben är gamla ." Fast just nu har jag en alldeles egen assistent.

" Låt barnen ha tråkigt ibland ." " Barn behöver vara sysslolösa emellanåt ." " Det är bra för barn att lära sig ta det lugnt ." Det är säkert sant. Men jag är lite kluven eftersom jag växt upp riktigt nära en person som tyckte det var rena döden att vara sysslolös, och gick genom uppväxten ständigt suckande: " Jag har tråååååkigt ." Alltså det var jag. I och med det vet jag hur tråååååkigt det är att vara barn och sysslolös, även på tiden före skärmar och kabel tv när man var utomhus och lekte . Så jag vet också att tvingas ha tråkigt och sysselsätta sig själv, inte nödvändigtvis förändrar en personlighet, för barn har ju också sådana. Samtidigt så är jag ju fortfarande gravt allergisk mot att vara sysslolös, och det ställer ju till det för en vuxen kropp som behöver vila emellanåt. Så kanske är det bra att börja öva den typen av personlighet tidigt. Jag vet inte, jag har inte svaret. Däremot vet jag att det är rena döden att som för