God natt.

Det kan väl vara så att hela Stockholm fick panik för att det kom snö, på vintern.
Det kan väl vara att det faktiskt kom asmycket snö, så att man själv började få lite panik.
Det kan väl vara så att man skulle ta två arvsmassor till och från förskolan i det nämnda vädret.
Det kan väl vara så att man ska vänja sig vid att böka på motstridig arvsmassa ett ton vinterkläder samtidigt som systern redan är påklädd och börjar protestera för att det är varmt.
Det kan väl vara så att det är tenta imorgon på en kurs med tidernas sämsta upplägg.
Det kan väl vara så att nattsömnen alltjämt störs någon gång per timme, sedan mitten på 2012.
Det kan väl vara känslan av att man alltid får stå tillbaka kan bli lite övermäktig.
Det kan väl vara så att livets orättvisor kan kännas lite oroväckande och påtagligt sorgliga ibland.
Det kan väl vara så att det ibland känns som att saker sägs utan att menas eller genomföras fullt ut, lite för många gånger.
Det kan väl vara så att det kan kännas som att det var länge sedan man var ledig.
Det kan väl vara så att det känns som att man avstår mer än man får ibland.
Det kan väl vara så att det känns som att hjärnan får ta in så mycket mer information och intryck än den har lagringskapacitet för.
Det kan väl vara så att Donald Trump har blivit p.r.e.s.i.d.e.n.t. är för mycket att ta in när det inte är första april.

Inte vet jag vad, men idag drabbades jag av en helt förlamande trötthet av ett slag jag aldrig känt förr. Nog nu.