attvarabob

Väckt först av alla, som vanligt, men jag lyckas på något sätt somna om. Sen blir jag väckt igen med livsviktiga frågor om tv:n, torra händer och frukost, trots att herr B.o.B. är uppe, men jag somnar om igen och igen. Något splittrat får jag ihop en sovmorgon till klockan 8:40. Herr B.o.B. tar sedan med sig arvsmassorna till simhallen, medan jag kan träna en timme och, efter en dusch, gå och handla. Jag tar en promenad i solen för att möta upp dem, men vi missade varann, så jag strosade hem igen och åt lunch. Arvsmassorna spelade lite spel på eftermiddagen medan jag glodde på en dokumentär. Sen åkte vi och köpte ny riskokare och brödrost och avslutade dagen på pizzerian. Precis en sådan dag jag längtat efter. Men som vanligt känner jag att jag slösat bort en ledig dag till ingen som helst nytta. Att ha en sån där slö dag låter alltid bättre i fantasin än hur det känns i verkligheten, men jag måste tvinga mig till dem ibland. Även om de inte känns så värst meningsfulla, så vet ja...

Jag väcktes klockan 04:14, det är den hundraelfte natten jag av olika anledningar vaknat mellan 3 och 4 och sen inte somnat om.  Det känns. Trots det, och trots att kroppen känns otroligt seg fast jag bara var sjuk i en kvart, så tar jag mina promenader till eller från jobbet. Det känns extra lyxigt en sådan här dag när man fortfarande utropar " Det är ljust när man går till jobbet! ". Jag kunde se solen skina på slutdestinationen, kände bara svaga vindar och hade härlig nostalgi-pop i öronen.   Typ halvvägs   Att sen på jobbet få höra att en patient berömt mina insatser och jag hade förmånen att bara förmedla bra besked under dagen, var precis vad jag behövde.  För att avrunda fick jag höra att en av barnens kompisar sagt att jag var en av de vuxna hon skulle vända sig till om hon behövde prata med någon. Där stod jag vid busshållplatsen och blev så rörd och extremt hedrad att jag började gråta lite.  Just idag kändes tillvaron g...

Så kom äntligen resultatet på sista tentan. Adrenalinpåslaget var totalt, resultatet inte helt lätt att hitta och Internet på datorn svajade. Men lättnaden när jag insåg att det var klart, herrejösses. Det var att jämföra med ruschen man får efter en förlossning. Helt jäkla osannolikt att det faktiskt är klart. Jag var så hög på den kicken att jag tryckte lite för snabbt på ansökan om examensbevis. När jag sedan skulle skicka ett " Oops , my bad, kan jag redan nu informera om att ni kommer vilja komplettera min ansökan? " (med ansökningstid på mer än två månader är det ju knappast ett problem...), så strulade Internet och det gick inte att skicka. Kicken, ruschen och Internet kraschade lite grann samtidigt. Men mejlet gick iväg, allt löser sig, och adrenalinet i kombination med en intensiv och produktiv arbetsdag tar u...