attvarabob

Igår frågade jag arvsmassorna vad de skulle önska sig om de fick en önskefrukost. Svaret blev detta: De ville ha frukt, bär, gott bröd med gott pålägg, och småyoughurt. Det kändes som något värt att uppmuntra, med en inte försumbar egen vinning i ekvationen. Jag älskar fortfarande frukost, extra mycket när det är plock-frukost. En extra härlig frukost känns nödvändig när resten av den lediga dagen mest ska ägnas åt trista saker som städning och storhandling. Under just storhandlingen på City Gross frågade arvsmassorna om de kunde få nya vantar, och jag kände mig  A, generös (de kostade 10 spänn) B, Strategisk (de försvinner och blir förstörda i en makalös och nästan beundransvärd takt). Ytterligare en gång blev skillnaderna mellan arvsmassorna så framträdande. Låt mig presentera Polarns val: Låt mig presentera Pyrets val: Det är ju så otroligt spännande att de kan bli så olika i smak och tycke. Det känns dessutom som att de utvecklas åt olika håll ännu fortare nu när de fys

Dagens nattning gick åt till att trösta Polarn, som plötsligt blev ledsen och berättade att det var för att hon är mindre. Först var hon ledsen för att hon inte vågade åka den enda karusellen på Tom Titts (en slags Fritt fall) och att det då inte fanns någon annan karusell för henne. Inte heller fick hon åka rutschkanan som gick från tredje våningen, för då skulle man vara 6 år. Sen blev hon ledsen för att bästa kompisen på förskolan kulle bli 6 år innan henne och därför börja förskoleklass före henne. Till sist blev hon ledsen för att Pyret alltid kommer vara äldre än henne och därför få göra allt före henne. Jag fick trösta samtidigt som jag inte hade så mycket tröst att komma med. Hon är mindre, det kommer hon alltid att vara och jag kan inte ändra på det. Även om jag så gärna skulle vilja kunna göra något när hon ligger där och torkar sina tårar som rullar över kinderna. Det känns ju vidrigt att behöva vara den där som måste hjälpa henne att acceptera att en del saker bara är s

Jisses vilken vecka. Stora toppar och djupa dalar i en inte för härlig blandning, kan man väl säga. Nu känner jag mig helt himla tom, slut, kaputt. När sista patienten närmade sig dörren kunde jag känna att sista droppen energi och koncentration följde med hen ut. Jag lyckades ringa de tre samtal jag behövde och sammanställa jorunalanteckningar för de sista två patienterna, innan jag drog ut tjänstekortet och gick hem. Men det var fasiken på håret. Jag satt nästan och somnade där jag satt rakt upp och ner, med händerna på tangentbordet. Så tredagarshelg låter vansinnigt passande nu. Jag har nämligen tagit en dag ledigt på måndag, för att hänga med Polarn när förskolan är stängd på grund av planeringsdag. Det var ett klokt beslut av mig och jag ser verkligen fram att få avnjuta den här helgen. Vem vet, jag kanske till och med får sova lite.

Att ha ett jobb där man stöttar, motiverar, informerar, kontaktar, planerar, och samtidigt härbergerar en oändlig massa känslor kan vara tungt. Vad behöver, vill, kan hen? Vad finns det för lösningar, var är hindren, var går gränsen?  Vad är möjligt, vad är mitt uppdrag? Jag känner mig emellanåt som en svettig jonglör med väldigt många bollar i luften och en viss begynnande demens. Ungefär. Det kan ju vara en anledning till att det här med virkning har blivit något av ett dagligt måste. Att monotont fippla med fingrarna och samtidigt rikta fokus på det där fipplandet  gör att dagen rinner av lite grann. Det visade sig vara ett perfekt sätt att koppla bort och koppla av. Dessutom tycker jag att det är lika tillfredsställande att skapa något synbart som alltid, men kanske ändå en grad mer än tidigare när det jag jobbar med är så abstrakt. Jag är ju van vid ett yrkesliv av mer praktisk karaktär där jag fått utlopp för det där handfasta. Min hobby och jag.

Det känns redan som ett helt annat liv, tiden i skolan, fast den inte tog slut för allt för länge sedan. Samtidigt som studier på vuxennivå i sammanlagt 6,5 år tydligen gör att allt känns bekant så snart man sätter sig i skolbänken igen. Idag stod på agendan att lära mig en samtalsmetod där föräldrar får lära sig hur de ska samtala med sina barn om en förälders sjukdom, fysisk eller psykisk. Mycket intressant. Också mycket intressant att jag genast identifierade de som skulle komma att fråga om saker som inte alls hörde till kursen, som inte hade förberett sig enligt instruktionerna, och inte medverkade i övningarna. Jag suckade djupt när det framkom att vi skulle göra rollspel, precis som jag alltid gör. Sen suckade jag lika djupt av lättnad när vi blev indelade efter hur vi satt och jag därmed fick öva med en jag redan kände. Precis som alltid. Även om ämnet var intressant och kursledarna duktiga så såg jag mest fram emot fika, lunch och chansen att få sluta tidigare. Inte helt ö

När hösten gjorde sitt intåg blev vi sugna på att fräscha till i sovrummet. Nya lakan, nya lampor och fluffiga vintertäcken.  Visst ser det riktigt mysigt ut? Och det var det. De första två timmarna. Sen gjorde arvsmassorna entré, båda två, för Polarn har varit förkyld och därmed gjort återtåg till vår säng. En på varsin arm fick jag, ändå tills jag gav upp. Min mysiga sängplats blev den här: Till sällskap hade jag en miljard mjukisdjur och till sist en katt. I en kortare säng. Med hårdare madrass. I sviterna efter ett ryggskott.  Det var inte skönt det heller. Snacket om att arvsmassorna väl snälla, söta, rara, skulle kunna försöka så gott det bara går och kanske ytte, pytte lite till, att sova i sina egna sängar, drogs ett varv till.  Jag har låga förväntningar, jag har lärt mig det. Learning by doing kallas det.  God natt.

Pyret var bjuden på kalas med en av de nya klasskamraterna. Kalaset skulle hållas på lekland dessutom. Det är ju en oerhörd lättnad att hon så snart efter skolstart har funnit vänner som bjuder till kalas. Å andra sidan är det nu delningen börjar på riktigt, för Polarn var ju inte bjuden. Så klart. De som, inte alltid, men oftast fått hänga ihop vid kalasbjudningar, som ett team ska nu börja gå på kalas på varsitt håll. Det var till en början inte helt lätt att få dem att förstå varför Polarn inte var bjuden, att det barnet inte alls känner henne. Polarn blev dessutom övertygad om att det skulle innebära att Pyret kommer få gå på dubbelt så många kalas, för att hon inte kan se att Pyret inte längre kommer gå på kalas hos förskolekompisarna. Polarn blev ledsen, så klart, att syster skulle gå på kalas på lekland men inte hon. Det har som sagt hänt förut, men hon blev mer ledsen den här gången. Nu fick hon hänga med mig istället. Vi delade på en nachotallrik till lunch, vi var på bio,

Jag tyckte det var skönt att ryggen blivit lite bättre innan förkylningen bröt ut. Fast nu när hostan kommit igång så jag vet inte längre om ryggen kommer hålla. Jag är så himla trött, både på situationen och fysiskt. Så istället för någon lång rapportering presenterar jag vår drottning som bara ligger och är pretty in pink.

Förutom ett ryggskott som tydligen hade sin peak under natten som gick (eller så var det jag som nådde botten, oavsett involverade det en del uppgivna tårar) så har nu en förkylning brutit ut. Yey. Jag ser fram emot att nysa och hosta med den här ryggen, det kommer bli..... intressant. Men jag fick cheesecake på jobbet idag. Och en bärbar dator. Och fick höra att jag gör ett så bra jobb. Det lyfter en ju lite från botten.

I ett svagt ögonblick lovade jag Pyret nya kängor. Hon hade ett par under förra hösten och våren som hon älskade. Nu var de för små. Hon fick välja fritt och valde snabbt bort alla som var enfärgade och utan dekorationer, så klart, och tog de med både blommor och pärlor.  Eftersom Polarn alltid får ärva allt hon äger fick hon också välja ett par skor. Inte kängor, inte vinterskor, hon ville helst ha sandaler. Så nej, hon fick inte välja helt fritt. Till sist fastnade hon för ännu ett par gympaskor. Fräsiga Spiderman pjuck.  Det känns som det ultimata sättet att visa deras skillnader på.  Jag kom på att jag skulle ta upp det där med virkning igen. Fast det var så länge sedan att jag är kass på det. För att nöta teknik fick arvsmassorna välja lite garn och jag började virka halskragar. Pyrets blev klar först. Det betyder att Polarns kommer bli så mycket bättre, för övning ger färdighet.  Med tanke på att hon alltid får ärva och vara andren ut på det mesta känns det rättvist.  Fra

Jag sov mellan klockan 20.00 och 06.00. Ändå har jag hela dagen kämpat mot att hålla ögonen öppna, så till den milda grad att jag emellanåt blivit yr. Fast till kvällen kom svidet i halsen, ett par nysningar och lite, lite hosta. Kan det vara en förkylning på gång, igen. Är det vad kroppen är så upptagen med att hela jag havererar. Vi får väl se.

Jag firar in helgen med att inte ha tränat fredag och lördag morgon. Då kom ryggvärken smygande. Under dagen blev ryggen allt mer snedställd och smärtan eskalerade. Nu lutar det åt ett nytt ryggskott, ungefär nummer femhundraelva i ordningen. Jag är så trött på min rygg att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag menar jag måste väl för bövelen kunna hoppa över att träna i en eller två dagar utan att få ryggskott på en gång. Inte vet jag om det är värken som gör det, eller om det är något annat i kroppen som påverkat ryggen, men jag har också haft en absurd trötthet hela dagen. Ändå sedan jag gick upp har jag kämpat mot sömnen, inte mot tröttheten utan mot sömnen . Så där så jag känner mig lite salongsberusad, dimmig, seg i huvudet och ögonen faller ihop emellanåt. Så jag går till sängs klockan 20.00. Kul sätt att spendera sin lediga helg.

Äntligen fredag!! Det jag ser mest fram emot med helger nu för tiden är att få sova. Eller kanske fika med en vän. Jag antar att partydagarna är över då, speciellt när jag inte saknar dem det minsta. Livet förändras onekligen.

Polarn har sovit i sin egen säng ett tag nu, med avbrott för ett par nätter när hon var sjuk. Fast inte i natt. Av någon anledning skulle hon prompt sova bredvid mig. Sen kom Pyret och ville sova lika tätt intill hon. En på varje arm. Jag har liksom hunnit vänja mig av vid det, jag har blivit van vid att bara en arvsmassa ockuperar valda delar av sängen. Strax innan klockan 1 gav jag upp, snirklade mig ur deras grepp och gick och la mig i en av deras sängar. Den ockuperas visserligen av några tusen gosedjur, men de ligger i alla fall still. Fast bekvämt är det icke. Det kan vara så att detta har påverkat min dag, att plötsligt kastas tillbaka till sömnbristens totala skugga. Min hjärna har varit mos, myrorna krig, radiotystnad, nedlagd fabrik. Ändå har jag kunnat göra mitt jobb och träffa förra kollegan för middag. Som om jag faktiskt fungerar. Det är ett fantastiskt nödagregat kroppen har tillgång till när det behövs. Men någonstans när tåget stod still på grund av stoppsignal, pre

Som en lätt rastlös person var det svårt att sitta som nyanställd och vänta på jobb. Min chef höll i tyglarna och sa att jag skulle få att göra, det skulle jag inte oroa mig för. Det viktiga var istället att få en lugn start, bygga upp en bra grund att arbeta efter, och bevaka att det inte blev för mycket jobb. Det visade sig ganska snart att han hade rätt. Jag är ännu inte uppe i full kapacitet, men har definitivt att göra på dagarna. Patientbesöken duggar tätt, listan på samtal att ringa är lång, inkorgen växer och tangentbordet jobbar för fullt för att få ner alla journalanteckningar. Men det känns bra. Inte bara för att jobbet är kul, lärorikt och givande, utan också för att kollegorna är så fina. En arbetsplats där man får en kram för gott samarbete, blommor för att pigga upp, och ständiga leenden har lite svårare att göra en trött. Även om jag är trött. För jag ska inte sticka under stol med att det finns sina avigsidor hos jobbet också, allt är inte toppen hela tiden. Även

Valdag. Den här dagen skrämmer mig. Att gå mot ett samhälle där synen på människor är allt mer inhuman, intolerant och kritisk känns djupt deprimerande. Att så många inte kan se vidden av vad det här valet kan leda till är mer än sorgligt. Vad är det för tillvaro som väntar mina arvsmassor egentligen? När kommer de möta den där människosynen? Pyret tycker att det är mysigt att höra mig berätta saker, hon ber mig berätta om "något jag vet". Jag tänker att om samhället fortsätter utvecklas i den här riktningen kommer jag snart behöva berätta saker för henne som jag inte vet något om. Jag kommer behöva förklara varför en del människor tycker att hon inte är lika mycket värd som en del andra människor. Det kommer jag inte kunna svara på, för jag förstår det inte själv. För att slippa tänka på vilket samhälle vi kommer vakna till imorgon, gömde vi oss i skogen idag. Det kan vara skönt att fly verkligheten för en stund.

På föräldramötena på vår förskola ska det alltid vävas in någon slags teambuilding aktivitet för föräldrarna. I år delades vi in i två grupper som fick gå in i varsitt rum. Pedagogerna hade förberett material som vi skulle göra något kreativt med, utifrån höstens tema bygg och konstruktion. Mitt lag fick byggklossar, djur, gubbar och blommor. Sen rev vi fram rör, mjukisdjur, tågbana och spegel för att skapa ett slott. Det byggdes med frenesi. Utrop av " Mer! ", " Vårt kommer bli mycket bättre " och " Fan vad bra! " kan ha yttrats. Kan ha yttrats, jag säger inte att det yttrades. Imorgon ska barnen få ta del av vad deras föräldrar byggt och utveckla det till deras egen lek. Det andra laget? Äh, de fick bygga tre lådbilar av kartonger och papptallrikar, som de målade med vattenfärg. Vårt lag vann så överlägset att det inte ens är värt att diakutera. (Ja, herr B.o.B. var i det andra laget)

Jag längtar redan efter fredag. Eller, man kan säga att jag längtar efter att komma in i den här känslan Bara två dagar kvar.

Idag fick vi besked från Pyrets skola att regeringen delat ut pengar till skolorna för att satsa på vattenvana. Så från och med nästa vecka och fram till jullovet, ska förskoleklassen gå till simhallen i mindre grupper, en gång i veckan. Två simlärare kommer ge lektioner. Och människor gnäller över att vårt samhälle är på väg åt skogen. Att vi medborgare inte får något. Att det inte satsas på oss. Min arvsmassa går i en kommunal skola som tar med barnen på "gympa" varje vecka, som byts till skridskoåkning hela vintersäsongen, hon har utflykt i skogen minst en gång i veckan, hon får frukost, frukt, lunch och mellanmål varje dag, hon har fortsätta kontroller och vaccineringar av en sjuksköterska regelbundet, vi får veckobrev från både klassen och fritids med information om verksamheten, och nu ska hon få gå i simskola. Det finns säkert saker som kommer funka halvbra i hennes skola, och det kommer säkert finnas utrymme för förbättringar, men det känns inte som att vi är på vä

Ibland kan det vara svårt att se att tiden går och vad som faktiskt har hänt under den tiden. Saker kan liksom vara svåra att få grepp om när man inte har något att jämföra med. Idag åkte jag och åt middag och tog en fika med Ellegulle. Mitt i middagen ser jag min handledare från C-uppsatsen sitta och äta en bit bort. En påminnelse av det som var större delen av min vardag alldeles nyss. När vi går från restaurangen stöter jag på en kollega från jobbet. Det som är en större del av min vardag här och nu. Samtidigt som jag under kvällen umgås med någon som var en större del av min vardag i sex år, fram till för 8 år sedan.  Det har hänt en del sedan Ellegulle och jag träffades för 14 år sen, min vardag har skiftat utseende en del. Jag undrar hur mitt liv ser ut när Ellegulle och jag äter middag om ytterligare 14 år. Vad och vilka kommer dyka upp som jag kan jämföra tiden med då. Jag avslutar helt orelaterat med att visa upp det secondhandfynd (35 kronor) jag fått mycket komplimanger f

Så mina "huvudväskor" är Kånken ryggsäck eller tant-väska daterad ca. Hedenhös. Alla skor med klack ligger i lådor ovanför skåpen och till jobbet köpte jag Birkenstock.  Medan jag vabbat och själv legat sjuk har jag återupptagit virkning som hobby. Medan vänner och bekanta delar bilder från festkvällar, åker på weekendresor och går på festivaler, tackar jag nej till inbjudan till en kollegas bröllopsfest eftersom den inte började förrän klockan 22.  Ska det vara så här? Jag får lite panik.  Ska livet vara att gå upp, och till och med vakna av sig själv, klockan 5, träna, äta naturell yoghurt med müsli, lämna barnen, jobba, äta middag, natta barn och somna innan 22?  Jag har fina vänner som jag ofta äter middag och fikar med, som familj gör vi mycket med barnen. Saker som gör mig väldigt lycklig. Men det känns som att något fattas, jag vet bara inte vad. Jag saknar inte festerna, tvärtom så tackar jag ju nej när jag blir bjuden. Sena nätter med alkohol, hög musik oc