attvarabob

Efter att ha utfört det, vid det här laget, meningslösa grav.testet ringde jag upp ivf-kliniken. Dom är så rara där. Dom säger alltid snälla saker på ett sådant sätt som får en att vilja börja gråta lite till. Barnmorskan frågade hur vår plan såg ut. Vad jag ville svara var att " Planen är väl att det här ska fungera nån jädrans gång ." Det sa jag inte. Jag sa att " Vi fortsätter med de två äggen vi har i frysen, sen får vi ta ny ställning till allt ." För efter det så ska det till en ny stimulering och äggplockning, och det är jag livrädd för. Det gjorde så ont att jag inte kan förstå hur jag ska kunna gå igenom det en gång till. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Barnmorskan frågade om jag tänkte att vi skulle göra en ny återföring på en gång, eller om jag ville ha en paus-månad, kände jag att jag orkade? Jag ville svara att "Det är väl klart som attan att jag inte orkar, vem orkar?!" Men det sa jag inte. Jag sa att "Jo, jag orka

Det gör ont när knoppar brister. Det gör ont när förväntningar brister. Inte alltid, och det går heller inte att alltid veta när. Ena gången känns hanterbar, men inte nästa. Förra gången kunde jag handskas väl med. Inte den här. Den här gången gjorde det mer ont, ont där inne, i hjärtat, i själen. Jag gick inte hem på min håltimme och studerade i dag, jag gick hem och brast. Jag gick hem och kurade ihop mig och grät, för allt och inget. Men så fortsätter ju världen att snurra på, även om den inte snurrar i rätt riktning för alla, den hejdar sig inte för min skull. Därför snyter jag näsan, duttar på ny mascara, tar ett djupt andetag och går iväg på lektion. Fast helst vill jag nog bara sitta kvar och gråta. Den här gången.

När man är ledsen och besviken. När livet inte känns så där klockrent. Hur finner man lite tröst i tillvaron? Jag köper mig en ny väska. Jag äter för många kakor. Jag dricker för många glas vin. Om det hjälper? Inte ett dugg. Men väskan är fin även i dag, kakorna var goda, och den lilla känslan av baksmälla gör att jag inte riktigt orkar tänka så mycket. Inte tänka är speciellt skönt, även om de andra effekterna av gårdagens vin inte är det.

Jag hade rätt. Precis enligt schemat så kom blödningen. Jag vet att det "bara" är försök nr 3, men jag vill bara ge upp. Det känns omöjligt. Hopplöst. Kommer aldrig gå. Jag försöker komma ihåg att det faktiskt kan bli så, att det aldrig kommer gå. Vi kan få lika många ägg på de andra försöken, vi kan få 12 försök allt som allt, utan att det går. Jag vet inte hur man orkar det. Jag orkar inte ens det här.

Det kommer en våg av program i ämnet "svårt att få barn" nu. Både på 3:an och SVT. Hur de programmen blir låter jag vara osagt, de kan säkert bli informativa och upplysa ett problem, eller bli total gegga av ett känsligt ämne. Med så stor belysning på ett ämne kommer också åsikterna. Jag blir lika irriterad varje gång man blandar ihop ämnen. I dagens Aftonbladet ( här )skriver en debattör om flera problem, skilda problem, som hon behändigt klumpar ihop. 1: Att inte få obegränsat med antal hjälp till att få ett första barn. 2: Att antalet försök skiljer sig åt i olika landsting. 3: Att landstinget inte sponsrar hjälp till syskon. Här kommer stycket som stör mig: Bland de som inte får landstingsvård och som inte har råd med privat vård är det dubbelt så vanligt att uppleva avsaknad av vilja att leva enligt en stor enkätundersökning som patientföreningen Barnlängtan gjort. Bland dem som inte har råd med vård de behöver är det var femte som upplever en avsaknad av vilja

Så det är därför jag dricker kaffe som om det vore livselixir såna här värdelösa dagar: Kaffe. Fast på just såna här dagar hjälper det inte.

Jag är på lite av ett "jag ger upp" humör för tillfället. Så jag ger upp även här: Grattis hösten, du vinner.

Ett besök på skolans fina toalett, sådär lite snabbt, mellan lektionerna, och där var det. Lite rosa bara, så där som dagen innan. Jag hinner med så många ursäkter i mitt huvud, det går så fort, och jag kan dem alla. "Man kan blöda lite även om man är gravid, speciellt när det är så lite, brustna kärl för att slemhinnorna är sköra." "Man kan ha som lite mensvärk även om man är gravid, för livmodern växer ju." Men innerst inne. Jag vet. Oftast är saker precis vad de verkar vara. Men jag vill inte. Jag vill stoppa vad som är på väg att hända. Jag vill stampa med fötterna och få igenom min vilja. Ge mig, nu! Jag vill skrika, sparka, gråta, och slå hårt. Istället så ler jag och är artig i några timmar till, tills lektionen är slut och jag kan gå hem. När jag väl är hemma så orkar jag inte varken skrika, gråta eller sparka. Jag är bara tom, ledsen och trött.

I natt drömde jag att jag fick mensen. Under dagen har jag känt av mensvärk. Jag känner att jag vet vad som väntar inom de närmaste dagarna. Jag känner mig också lite uppgiven.

Jag läser att det snart kommer vara ett överskott på män i Sverige. Står så HÄR Så... nu får ni allt vara snälla med de kvinns ni lyckas få, konkurrensen kommer bli hård.

Okej. Hyfs. Vanligt hederligt hyfs. Hänsyn. Att kunna umgås socialt. Är det totalt på väg att dö ut? Ursäkta, men vad är det för fel på folk? Som bio. Att gå på bio kostar en del nu för tiden, och det är inte ens värt pengarna längre. För det snackas till höger och vänster. Mobilskärmar lyser som små lampor i raderna när sms besvaras och Facebook kollas. Herregud, vi pratar om två timmar av ens liv. Är det totalt omöjligt att hålla käften och låta bli mobilen i två timmar?! Hur överlever folk när dom sover? Och stå i kö. Jag vet att det är en typisk svensk grej, men vi behöver väl inte bli så internationella att vi ger upp den gesten av hänsyn till varandra. Den som väntat längst får gå först. Men i dag har det vid tre tillfällen kommit människor och ställt sig, eller försökt ställa sig, framför i en uppenbar kö. Så jag antar att vi inte gör sånt längre; visar hänsyn och annat tjafs. Tycker jag är lite trist.

Jag har tidigare avslöjat min barnsliga förtjusning i Googels finurliga varianter på sin startsida. Dagens hyllning till Jim Hensons 75 års dag (om han hade levt) är skojig. Jag klickar gärna på "dockorna" och fnissar som en treåring när de tittar efter muspekaren, äter upp varann och håller på. Jag blir också sugen på att kolla in Mupparna igen. Undrar när man ska växa upp egentligen? På riktigt? Aldrig hoppas jag.

När man inte kan ha en sovmask. Närkontakt vid buffén.  Man får inte ha favoriter, men gamla gumman är mattes älskling.

Förlåt. Jag kunde inte låta bli. Jag vet, jag har banne mig problem. Jag har städat innan jag går iväg till provet istället. Jag kan verkligen inte låta bli. Det är inte så att jag inte försöker, jag vill så gärna vara den där som lite coolt kan strunta i det. Som slänger sig på soffan och tänker att det där kan göras senare, det är ingen brådska. För det är ju ingen brådska, ingen katastrof, det kommer ju fler tillfällen, och ingen skulle dö av att jag inte har dammsugit. Utom jag så klart. Som inombords inte skulle kunna slappna av när jag vet att det finns något som måste tas itu med förr eller senare, och därför stressa ihjäl mig. Korkat. Gamla " Skjut inte upp till morgondagen vad som kan göras i dag " ligger och spökar i bakhuvudet och har blivit mitt striktaste budord. Snacka om issues.

Jag tittar ut och ser sol. Det är nästan så att jag har glömt bort hur den ser ut. Det har varit väldig regnigt ett tag. Eller så kanske det bara känns som så. Men jag känner att jag måste utnyttja solen nu när den är här. Efter det där rackarns provet så får skolböckerna vila ett tag, jag ska inte låta mig själv stressa upp mig över att göra några läxor. De kan vänta ett tag. Jag har gjort mer än mina 40 timmar den här veckan. Jag ska heller inte skynda hem för att städa. Som jag brukar. Nu är det verkligen dags för något trevligt. Innan jag får spel av all vardag. Någon som vill haka på?

I kvällens "Lyxfällan" (skäms tv) nämns ordet "Livsnjutare" hela tiden. Dels som någon slags ursäkt. Dels som någonting man måste ha pengar till. Livsnjutare: Att njuta av livet. Att njuta av livet betyder nog inte festa och shoppa. Är jag ganska säker på. Festa och shoppa är att spendera. Säkert kan man njuta mer av livet med mycket pengar, men å andra sidan så njuter man lika säkert så mycket mindre av livet med ett skuldberg över sig. Och man kan säkert njuta av livet samtidigt som man är lite snål.

Jag tänker på vilket mindre bra sätt salskrivningar är på att mäta kunskap. Det är ju långt mer ett sätt att mäta nerver och koncentration. Det är däremot ett bra sätt att förhindra fusk. Svårt det där. Jag har den stora turen att lyckas hålla nerverna under hyfsad kontroll i stressiga lägen, däremot har jag sämre förmåga att kontrollera nerverna när det finns tid för eftertanke. Vilket innebär att jag jagar upp mig som attan innan, men kan prestera under en salskrivning. Men hjärnan är ju en märklig mackapär, som gör som den tycker. Jag känner ju att mindre kunskap skvalpar runt där inne när frågorna läggs framför mig vid skrivningen, i stressen, än när maken förhör mig hemma i lugn och ro. "Men jag kan ju det här" dyker upp titt som tätt. Så för andra, som har en grå massa som motarbetar mycket mer än vad min gör. Som klasskamraten som på inget sätt är korkad. Som förstår och mycket väl kunde svara på frågorna flera timmar senare. Men som under provet fick total

Jag förstår inte. Alltså, jag förstår inte - punkt. Ingenting. Nada. Nothing. Ljuset är tänt, men ingen hemma. Jag rivstartade dagen med ett prov i plugget, 1 timme och 45 minuter satt jag. Sen skulle vi prova lite till. Det tog bara 1 timme. Sen skulle vi ha lektion. Däremellan hivades det kaffe, och snackades skit. Jag tycker en aning synd om läraren i dagens sista ämne, då vi var ett litet gäng som hade haft hela långa dagen tillsammans. När alla spänningar släpper, och tröttheten sätter in. Och hjärnan kopplas bort. Fnitter och flams. Under kvällen skulle jag behöva plugga inför ett prov imorgon. Plötsligt förstår jag varför det är meningen att man ska plugga när man är *ähum* "ung". I alla fall yngre än det här. Jag får inte in någon mer information nu, jag vill gå och sova, klockan 17.30. Men det ska nog gå bra det här. Jag ska bara gå och köpa saker innehållande groteska mängder socker till min lilla kopp kaffe först.

Jag tittar på Efterlyst. Det gör jag inte alltid, men när jag gör det så tänker jag på detta: Har människor fortfarande inte vant sig vid att det finns kameror överallt? När ska ett bekant ansikte plötsligt dyka upp? Undrar hur det skulle kännas? Och hur mycket lider de som sitter i studion och måste läsa upp efterlysningar, för allvarligt, de måste vara typ tvingade, de ser då verkligen inte bekväma ut.

Dagen är tillägnad självstudier till största del. Och studerat själv har jag gjort. Jag har förhört mig själv också. Men jag behöver en paus emellanåt, att bara försöka trycka in information timme in och timme ut fungerar inte för mig. Så jag pluggade, sen bytte jag överkast. Pluggade lite till, och käkade lunch. Pluggade mer, och ställde undan två klappstolar som fick plats i skrubben efter den tidigare vind-brokaden. Pluggade ytterligare lite till, och bytte duschdraperi, badmatta och rensade lådor. Pluggade ännu mer, och rensade bland ytterkläderna. Då upptäckte jag min fobi. Snor-fobi. I varenda en av mina jackor ligger näsdukar. Två stycken, redo för action. Det är det första jag lägger ner i en jacka och det sista jag kollar om det finns i väskan innan jag går hemifrån. Som om det skulle vara livsfarligt att vara utan. Fast det är det. Om inte annat så är det vansinnigt irriterande. Och min kran rinner lätt, av förkylning, på hösten och vintern av blåsten och kyl

Jag slogs av tanken att jag inte är gravid den här gången heller i dag. Naturligtvis kan jag ju inte veta det helt säkert än. Men tanken dök upp, och förstärktes av en känsla. Det kan vara ett försvar så klart, ett sätt att förbereda mig inför en besvikelse. Det kan också vara ett slags magiskt tänkande "Om jag tror att det inte är så, så kanske det är så". Kanske är det hopplösheten som vill visa sig för en stund. Eller så är det bara en tanke och känsla, helt utan rim och reson, vett eller sans. Känslor är ju inte alltid rätt. Samtidigt som den där magkänslan så ofta visar sig vara den rätta. Jag vet inte, har ingen aning. Och det är just den ständiga ovissheten som driver mig till vansinne.

Jag är en anhängare av Fira-religionen. Fira bör man, annars dör man (själsligt). Som i dag, det är på dagen 14 år sedan jag och maken kom iväg på vår första date. Det är väl ändå värt att fira? Nu vet jag att det finns en del starka viljor som bestämt hävdar att man inte ska hålla på och tjafsa med speciella dagar som årsdagar, julafton, alla hjärtans dag och liknande. För fira, det kan man göra i vardagen, utan att ha piskan över sig. Kom igen. Hur ofta får man present för att det är tisdag? Hur ofta kommer man ihåg att samla ihop sig och uppskatta varandra i vardagen? En del hävdar lika bestämt att det bästa med högtidsdagar och storhelger är maten och gemenskapen. Japp. Och varför får man till det? För att man har piskan över sig, en specifik dag. För om maten är det bästa, så skulle man lätt kunna äta avancerade saker som prinskorv, sill och köttbullar alla dagar på året. Man får det. Utan att Helg-polisen kommer. Och gemenskapen Jättemysigt. Men försök att få ih

I natt drömde jag inte om kryp. I natt drömde jag att jag var gravid. Det händer förvånansvärt sällan med tanke på hur mycket av dygnets vakna timmar ägnas åt att tänka tanken. I vanliga fall. Kanske är det faktum att dygnets vakna timmar just nu ägnas mer åt att tänka på alla prov som ska genomföras den här veckan, än åt att fundera på provet som ska tas om 10 dagar en ledtråd. Jag hinner inte bearbeta alla bebisförväntningar under dagarna, så då tas de säkert om hand på natten istället. Skulle vara rätt skönt att slippa tänka på dem då med faktiskt.

...skryt, och ännu mer skryt. Det var två personer som fick MVG på engelska provet. Jag var den ena. Jag blev så lättad, och glad. Tills jag kom på att jag ska ha två prov till den här veckan. Och skriva en novell. Det är ju inte över än liksom. Men det får väl räknas som en bra början.

Jag vet att jag sa att nu får det regna hur mycket som helst, för jag har fina regnkläder. Men jag menade inte att det måste regna. Jag har andra skor och jackor. Jag tänker i alla fall trotsa vädret och gå och handla efter plugget. Ska köpa en liten present till maken. Vad roligt det ska bli och se om han kan lista ut varför.

Jag läser den här nu. "A novel of infestation." I natt drömde jag om att grannen knackade på och frågade om vi hade fått kryp, "Nix" sa jag lättad, för att samtidigt se hela väggen mot deras lägenhet börja krypa. Sen drömde jag att jag hade fått löss, som inte alls var löss för de kröp in i ögonen, läkarna stod handfallna. Jo då, jag sov så gott så.

Sötare än söt. Kolla in: http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalleochpolitik/ojvilkenvecka/article13635367.ab

Man vill väl alltid ha det man inte kan få. När man ska sluta äta godis vill man ha mycket mer än vanligt. När man ska sluta röka känns röksuget tydligare. Jag vill sällan dricka alkoholhaltiga drycker, kan gå många månader mellan varven. Inte av någon princip, om andan faller på så tar jag en whisky, något glas vin, eller en öl. Men andan faller inte på så värst ofta. Nu helt plötsligt så är jag påtagligt sugen på vin. Nu när jag inte ska dricka alkohol. Nåväl. Jag tänker att jag säkert kan ta mig en stänkare om ett par veckor. För jag tänker alltid positivt.

Fika. Kaffe på konditori. En utdöende form. Jag är så evinnerligt trött på alla dessa Coffehouse By George och liknande inrättningar. Lika trött är jag på att vartenda café har exakt samma utbud, allt köpt från någon leverantör. Att fika har blivit som att gå på Mc Donalds. Jag vill ha kaffebröd bakat på plats, ett eget utbud, lite variation. Jag vill ha pensionärsfika. Det finns ju några ställen kvar, oftast bagerier med servering, men jösses vad få de är. Påfallande ofta är servicen under all kritik också, jag tänker att det hör ihop med att det inte är hembakat. De som driver ett café och bakar själva, kanske månar mer om kunderna är de som köper in ett standardsortiment som de kränger vidare. Jag gillar verkligen att fika, dels för att det är så mysigt, dels för att jag gillar sötsaker, men det blir allt mer sällan.

En del dagar blir ju verkligen inte roliga. Eller det minsta intressanta. Som när man sitter med näsan i en bok, eller två, hela dagen medan solen skiner utanför. Jag var visserligen ute och kände på det fina vädret en liten stund, när jag som pausunderhållning gick och tittade i vår lokala lilla Second Hand butik. Jag funderade på att köpa en orgel, för bara 350, funderade över varför en taklampa på S.H. ska kosta 450, glodde bland böcker som bara kostade en tia, pocket såväl som inbundna, och såg en fantastiskt fin brudklänning som gjorde mig sugen på att skutta nedför altaret en gång till. Som nästa pausunderhållning denna spännande dag städade jag. Annars var det politik hitan och ditan, följt av repetetion av matte som jag redan glömt bort och blandar ihop. Hela långa dagen. Nu tänkte jag glo på ingenting särskilt på tv:n, för jag orkar inte läsa eller lösa mer, och jag har inget mer spännande att hitta på. Jag hoppas att morgondagen kommer innehålla i alla fall en liten

... så är det det andra. Det här med att sitta och plugga när man har grannar med begränsad social förmåga. Funkar sådär. De bredvid har spansk folkmusik på högsta volym. Samma låt, om och om igen. De ovanför bankar eller stampar med jämna mellanrum. När de inte grälar. Som om alla är ensamma i världen, i sina lägenheter. Måste vara samma typ av person som tror att man inte syns när man sitter i bilen. Som att man inte kan förstå att utanför, under, bredvid och ovanför finns andra. Andra som kanske inte gillar spansk folkmusik. Eller vill lyssna till er dans, lek, bankelibank i takt, eller rasande gräl. I timmar. Nils Ferlin fattade galoppen: Man dansar däruppe - klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är en annans golv.

Lördag. Ledig. Sovmorgon. Eller inte. Det där med att sova gillar jag, jag gillar det så mycket att jag sitter hela kvällen och väntar på att få börja någon gång. Men jag är ju den rastlösa typen också, blir så himla lätt uttråkad, så det är säkert därför jag slutar upp med att sova ganska fort. Jag tittar inte så mycket på klockan när jag vaknar på lediga dagar, jag känner bara efter om jag är vaken eller inte. Är jag vaken på riktigt så vet jag att jag inte kommer somna om hur mycket jag än försöker, så då kliver jag upp. Så gjorde jag i dag också. Så här sitter jag nu, en lördag klockan 8, och har duschat, ätit frukost, kladdat på mascara, klätt på mig, fixat skatboet på knoppen och bäddat sängen. Och detta på en så otroligt, speciellt spännande dag. Jag ska spendera hela dagen med att plugga! Maken sitter på konferens, så jag tänkte passa på och förbereda mig för veckans två prov. Och jäklar vad jag kommer hinna förbereda mig. Så, vad skoj att det är helg. Verkligen.

Den vill jag se!

Precis som att det ligger ett embryo och skvalpar i min livmoder, så skvalpar tanken på det runt i mitt bakhuvud. Hela tiden. Vare sig jag vill eller inte. Och jag vill inte tänka det. Men gör det ändå. Det är så man ser till att bli galen, inte sant?

Jag vaknade och kom på att jag bara hade vaknat av hosta en gång under natten. Yes! Jag har inte vaknat alls och behövt nässpray. Wow! Kände mig faktiskt pigg (kan ju ha med en hel natts sömn att göra). Sen kom nys-maraton. Jag räknade till 14 nysningar på raken. Där försvann några hjärnceller. Men jag vann några magmuskler. Och lite senare började jag hosta upp de där mysiga slemmiga sakerna. Då kände jag mig inte så pigg och fräsch längre.

Kollar in det jag pysslade med ett tag. Ska nog be maken om lite privatlektioner igen. Jag förespråkar inte alls våld, det är så dumt att bråka och slåss. Men när motparten är med på noterna, och är inpackad i skydd, så är det ruggigt roligt att sparkas. Så brutal är jag.

En dag full av prövningar. Och inte en blekaste om hur det har gått. IVF är IVF. Söta, snälla, rara, omtänksamma människor som tar hand om oss. Som de andra gångerna förklarar dom hur fint embryot är, "Jättefint". Vi är med i en teststudie där embryona fryses in på dag 2 istället för 5, och det var dom av någon anledning positiva till, "det ser så fint ut". Men jag är ledsen, jag vet att dom vill ingjuta hopp i en makaber situation, men jag vill inte höra. Det blir en slags falsk marknadsföring. Det första embryot var ju superfint, doktor 1 ville inte ens diskutera vad som skulle hända om det inte fungerade, för det såg så fint ut, toppen procent. Men vi fick försöka igen, ändå, med ett embryo som doktor 2 tyckte såg jättefint ut. Och nu var vi tillbaka till doktor 1, som bekymrat pratade om försök 1 och 2 men sa att då försöker vi med nummer 3, som ser jättefint ut. Jaja. Kör bara. Funkar det så funkar det känns det som. Jättefint eller inte. Efter en

Imorgon är det alltså dags för försök nummer tre. Jag undrar lite hur jag ska känna nu. Glad? Förväntansfull? Hoppfull? Nervös? Orolig? Jag undrar för jag känner att jag inte vet vad jag känner. Lite glad borde jag känna mig för att vi får den här chansen. Förväntansfull borde jag vara inför att det kanske är dagen vi har väntat på i mer än 10 år. Hoppfull borde jag vara för att om jag inte hoppas på det här så borde jag kanske inte ens gå dit. Nervös borde jag vara för att det är så mycket som står på spel. Orolig borde jag vara för att allt som står på spel hänger på så lite. Men jag känner inget av det. Mest känner jag mig trött. Trött på att hoppas, trött på att vänta, trött på att inte veta. Jag känner mig lite liten också. Som att jag krymper för varje gång hoppet dalar. Det där hoppet som jag hade lyckats bli av med, som rationaliserades bort med åren, men väcktes med det där rackarns utomkvädes. Sedan dess har jag känt mig som det lilla blå loket som pustar &q

Det blåser en del ute i dag. Med långt hår känner jag mig som Medusa. Och lite irriterad. Och lite blind.

Jag försöker plugga. Det gör jag verkligen. Men i mitt hushåll finns sabotörer. Samma sabotör höll mig sällskap under natten. När hostan gjorde att jag satt och sov, i soffan, framför tv:n. Nu är jag så trött att jag vill sno platsen från andra medlemmar i familjen Men jag har inte hjärta att väcka henne.

Det pratas en del om alla "jag-ska-sjunga-i-tv-och-bli-en-stjärna" program som slåss i kanalerna. Det snackas om hur elaka en del är. Det diskuteras om det verkligen finns så mycket blivande artister där ute i vår lilla land. Det pratas om enskilda deltagare som kämpar för sina 5 minuter i rutan. Det slås upp stort om juryns bedömningar och kommentarer. Jag är allergisk mot det alltihop; alltså programmen, inte de som verkligen har talang och ett brinnande intresse, och reagerar mest på detta just för tillfället: 1; Varför är det alltid de som wailar supernasalt som går vidare? 2; Varför tröttnar folk inte på det totalt uppgjorda i programmen? Och allra mest undrar jag: 3; Jury: Idol ; 3 snubbar, 1 brud. The voice ; 3 snubbar, 1 brud. True talent ; 2 snubbar, 1 brud. Så antingen anses det inte finnas bra brudar som kan bedöma röster, eller så är brudar smartare än att ställa upp i såna program. Jag vet inte vilket. Men lite konstigt är det.

På middagsbordet ställer jag idag fram en kryddig Älgfärssoppa. Med formfranska till. Så jag antar att jag har accepterat att hösten är här nu.

Jag försöker komma igång. Att inte skjuta upp. Jag ska plugga, och just idag ska jag skriva. Jag vet att om jag väl sätter igång så går det av bara farten, jag geggar in mig totalt, går igång på alla växlar. Men innan. Alla finfina "jag ska bara". Herrejisses. Nä, skärpning i ledet! Jag har mat i magen, jag har kollat nyheterna, jag har handlat. Dags att sätta igång! Efter att jag har kokat kaffe.

Apoteken. Det skulle bli så bra när monopolet släpptes. Priserna skulle sjunka i konkurrensen, servicen skulle förbättras av samma anledning. Hette det. Nu finns det apotek i alla hörn. Med samma priser, och samma utbud. Och ofta irriterande personal. Var har kunskapen tagit vägen? Dom kan le allt dom vill, men om jag frågar något om en vara på ett apotek så känns det tryggt om jag får ett bättre svar än: "Det står väl på skylten?" Eller: "Äääähhhhhh???" Det är ju inte som att köpa en topp på H&M tänker jag. Ibland ler dom inte ens. Så mycket för att konkurrens ger bättre service. Jag tror att kunskap ger bra service, med eller utan leende.

Vad är grejen med snor? Egentligen. Då menar jag inte vad det gör, jag är sjukvårdsutbildad, den biten kan jag. Jag undrar varför en täppt näsa gör att man blir dum i huvudet? Vad täpper det till mer än näsborrarna egentligen? Att försöka läsa och förstå vad man läser, blir lite knepigare om man är täppt. Att försöka få vettiga meningar på papper, lite svårare. Att försöka plugga och få informationen att stanna innanför pannan, jättesvårt! Så, jag knarkar nässpray. För se, om jag tar det så kan jag tänka igen, tills näsan bommar igen på nytt så klart. Alltså är det inte feber, kroppen som arbetar hårt och tar på krafterna, eller liknande tjafs som gör att tankeverksamheten krymper, det är att näsborrarna är täppta. Enbart. Så nu låter det ptsst, ptssst i min näsa, igen, för de närmaste tre timmarna ska jag plugga.

Man hör ofta om att vården inte alltid är på topp, men inte lika ofta om när den är det. Jag delgav IVF kliniken mitt dilemma i morse, då embryoinsättning självklart (och som jag anat) utfördes efter lunch. En engagerad sjuksyster rådfrågade kollegor och gav en alternativ lösning, med reservation för att lab-personal och läkare kunde gå med på det, och bad att få återkomma efter att ha kontaktat alla inblandade. Och presto: jag fick tid kl 11:45. Då hinner jag till mitt prov. Kanske har de förståelse för att det kan bli en aning knepigt att tillverka barn enbart på kontorstid. En gissning från mitt håll är att majoriteten av barnen blir tillverkade på kvällar och helger, utan att behöva ta ledigt från jobb eller utbildning. Eller boka in en fast tid och dag. Eller befinna sig på en specifik plats. Med andra människor som tittar på. Fast det där sista... Joråsåatteeeee, om du gillar det så, menvetere... Det är ju så jädrans puckat, hela situationen. Om man tänker på det. Om

Äggklockan ringde imorse. Jag har ringt och bokat telefontid på IVF. Problemet? Insättning i banken skulle ske på torsdag i så fall, och alla insättningar verkar ske på eftermiddagen, jag har prov i plugget på torsdag eftermiddag. Jag håller alla tummar för att det går att lösa, om jag förklarar mitt dilemma. Vi får väl se.

Det regnar, jag snorar. Dags för vitaminer. Jag tänker tanka i form av asiatisk mango Typ det godaste som finns. Mango från Afrika och latinamerika är också god, men den här är gudomlig. Jag har lite ananas också, för att bredda vitaminskörden ytterligare.

För ett par veckor sedan var jag förkyld. Jag tyckte det var så roligt att jag bestämde mig för att bli det igen. Jag ägnade hela förra veckan åt att med värme i bröstet minnas min rinnande näsa, ont i halsen, hostan och hjärnan full med snor. Dessutom kände jag mig lite utanför när min förkylning gick över, alla andra njöt ju fortfarande av sina. Men nu så, nu kan jag krypa upp i soffan med ett paket näsdukar, några Alvedon, och njuta av minstsmaken från Bafucin. Vilken tur jag har! Nu är ni bra avundsjuka därute, ni friskisar.

Nu får det regna hur mycket som helst! Rock n´roll gummistövlar kommer göra höstens oväder lite roligare.

Trots lyckan som kommer med shoppingfynd (jo, jag blir glad av att shoppa, hemska människa) så var humöret inte på topp idag. Kan hända att det är timat med hormoner, dessa underbara krumelurer. Jag håller ju på och kissar på de där förbaskade stickorna igen, vilket betyder 2 saker: 1; Jag har väldigt bråttom på morgonen. Jag vet inte hur andra fungerar, men jag är kissnödig när jag vaknar. Att då behöva stå och pilla upp någon jäkla sticka ur ett inbrottsäkert plasthölje innan man ens har gnuggat sömnen ur ögonen, är inte roligt. Det är bara bråttom. 2; Hormoner är på intåg. Detta innebär att B.o.B.-faktorn höjs. Just idag blev jag vansinnigt irriterad på människor, framförallt de som: - Stannar plötsligt mitt i gatan. - Stannar ett helt sällskap mitt i gatan. - Går 4 pers i bredd, extra långsamt. - Ska kliva på tåget innan andra klivit av. - Tränger sig före. Ni får alla ett extra djävulskt ögonkast och riktigt djup suck från mig idag.

Jag har ett problem. Alla som har sett min garderob kan gissa vilket. Kläder. Love it. Kanske lite för mycket. Jag är också relativt snål. Därför är Emmaus och Stadsmissionen mitt lilla paradis, jag kan köpa kläder i alla stilar, våga prova något nytt, och köpa bara för att jag vill. Utan att slösa en månadslön. Maken har en ängels tålamod och följer snällt med, han står och håller de plaggen jag hittat medan jag letar vidare, i evigheter. Idag shoppade jag loss rejält, 8 plagg! 4 kjolar, 2 koftor och 2 toppar. Hela 400 spänn gick det på. Dessutom kan man ju låtsas som att man gör en god gärning, pengar till välgörande ändamål istället för storföretagen. Lite miljövänligt är det också, återvinning liksom. Men mest är det så förbannat kul!

Fredagsmys!! En Kebabpizza?? Check. Någonting sött (som typ hembakade chokladrutor)? Check. Och 2 dvd, en som jag kan se, och en som kärestan kan titta på medan jag somnar i soffan? Check. Let the slappande begin!

Jag undrar hur bra den här dagen kommer bli. Den börjar med att jag försöker ställa in kaffekannan i kylskåpet.

Filmbolagen är ju vansinnigt fiffiga. Först kommer filmen på bio. Sen på DVD. Och BlueRay. Och i olika boxar. Eller jubileumsvarianter. Eller lite uppfräschade. Man kan ju släppa en "Directors cut", eller "Extended version" också. Men innebär inte det att regissören inte har varit nåt vidare bra på sitt jobb från början? Det som först kasserades för att optimera filmen, klipps plötsligt in igen, för att optimera filmen. Med tanke på att filmerna verkar ha krav på att landa på 140 min nu för tiden så kan knappast de 10 minuter som är med i "Extended version" varit avgörande för filmens längd. Eller så kan det finnas "Alternate ending". För det slutet som regissören bestämde sig för kanske han ångrade efter lite betänketid. Eller så handlar det om att mjölka pengar ur en och samma film så gott det går.

Eftersom att Komvux har sådant fint rykte om sin höga standard på lektioner så kan jag lätt berätta om dagens lektion. Jag har håvat in statligt bidrag för att leka riksdag. Jomenvisst. Klassen delades in i partier och skulle lämna in motioner. Det var utskottsmöten och partimöten och förhandlingar på kafferasten. Hur svårt ska det vara? Alltså om man gillar att snacka skit. Vilket jag gör. Jag fick "regeringen" att backa från de delar i propositionen som gick emot vår motion på en endaste fikarast. Trots att mitt partis åsikter gick tvärtemot mina privata. Snacka mest vinner. Precis som i verkligheten. Jag har alltid vetat att jag skulle bli en bra politiker.

Jag börjar se mig själv som någon som närmar sig 40. Tiden går ju jädrans så fort så det känns som att det ligger runt ett hörn eller två. Det är dock inget jag har utvecklat någon ångest över... ...än. Sen kommer dagar som idag. Det blir ju något otroligt gulligt över att en tjej på 26 pratar med mig om en annan tjej på 21 och säger: "... för så tänker man ju när man är i hennes ålder, det gjorde jag med när jag var så ung. Men när man är i vår ålder...." Jag hade inte hjärta att fråga vad hon trodde att "vår" ålder var, utan sörplade i mig av hennes ovisshet och höll bara med. Men sen tänker jag att om 5 års skillnad för henne var skillnad på att vara "ung" och "vår ålder", vad gör 10 års skillnad då? Pensionär? Samma tjej sa spontant att "Det är ju jättegammalt" om åldern 70, när jag samtidigt tänkte "Då är man inte så gammal." Ålder är ett perspektiv som ständigt förändras.

Postkod Lotteriet. Är det inte en aning läskigt? Det har redan tagit över 4:an där de döper om varannat program till Postkodsblabla. Reklamen dimper ner i brevlådan varannan vecka, smälls upp på reklampelare över hela landet, dragningar presenteras i flertalet tidningar och visas flitigt i... just det, 4:an. Nu har det tydligen nästlat sig in på 3:an också. Tittar på Adam Live, vet inte varför, och ser att de drar en vinnande postkod. Jag såg det igår också och tänkte att det var någon billig kopia som ska försöka rida på vågen, men icke, det är tydligen samma. Det börjar kännas lite som invasions-varning. Jag börjar bli lite nervös.

Ni kanske minns att jag läste den här: Tillsammans med Fexeus övriga manualer som jag har läst, var detta ännu ett steg på vägen till att bli den där enväldiga härskaren. Men nu tar jag mitt ansvar och läser också den här: Jag kommer inte bara bli en smart härskare, jag kommer bli en vis sådan också. Eftersom jag diggar Stefan Einhorn har jag även har läst "Konsten att vara snäll" och "Medmänniskor" så antar jag att jag kommer bli utmärkt i min framtida yrkesroll. Är det inte praktiskt att man kan läsa sig till det mesta?

Dagens gnäll: Det är dyrt med ägglossningstester. Och det går åt ett gäng när man är i IVF-svängen.

Gånger, plus, minus, delat, parentes, upphöjt i, med rätt prefix, skrivet i grund potensform, avrundat till, med rätt antal värdesiffror... Alltihop med nya linser. Funkar sådär. Huvudvärken dunkar i tinningarna och bakom ögonen. Vilken fantastisk ursäkt för att lämna pluggandet för dagen! I långa loppet måste jag nog påpeka problemet för optikern, att kunna läsa under längre stunder är en förmåga nördiga studenter måste behärska. Men nu zappar jag mellan värdelösa program istället.

Jag är nördig. Och tävlingsinriktad. Det är mina ursäkter för att spela spelet vi spelade på Samhällskunskapen även hemma. Vill du också vara nördig så finns spelet Rixdax här . Men det är nog inte många som uppskattar det. Förutom jag.

M skriver om vad som är nyttigt. Framförallt om vilken nedrans djungel det är. En säger ditt, en annan säger datt, och alla är dom experter med bevis. Hur i hela friden ska man veta vad som är sant? LCHF, ISO, GI, RAW-Food, Viktväktare, Pulver, och allt däremellan. Alla har ju förespråkare som säger att det fungerar toppen och är det allra bästa. Alla har de någon som kan bevisa motsatsen. Och alla dieter blir en industri som tjänar gott om pengar på att vi inte själva är experter och kan veta vad som är sant. Jag gillar sunt-förnuft-dieten. Allt är skadligt i för stora mängder, även vatten. En del är skadligt i små mängder. Skeptisk är jag mot alla kemikalier och tillsatser, jag äter hellre produkter med hög fetthalt och lite tillsatser än tvärtom. Hellre smör än margarin. Hellre grädde än matlagningsvarianten. Men en kuggis om man gillar LCHF: bär med massor med grädde? Nope. Hellre bären som de är. Lightläsk, eller vanlig? Inget av det. Jag lurar mig själv att det ä

Något som är äckelit. Väldigt äckelit. Så äckelit att jag äter minst en påse i veckan: Extra äckelit är det just nu; med en kopp kaffe, efter en dusch, efter träning. Inte alls gott. Och det säger jag för att ingen annan ska köpa alla påsar, så fler blir kvar till mig. Moooaahhhhhaahhaa. My evil plan.

Kaffe. Tänk vilken underbar uppfinning. Speciellt i skolan. Och tänk att alla lokaler i skolmiljö ska vara så vansinnigt dåligt ventilerade att man näst intill somnar efter någon timme. Tänk. Men först kaffe.

Det regnade i morse. Så äntligen fick jag användning för makens present: En finfin regnkappa från Lindex. Jag måste hitta ett par lika finfina gummistövlar att ha till. Jag vet inte hur andra fungerar, men vissa kläder tar mig genast tillbaka till bardomen. Regnkappa är ett sådant plagg, jag känner mig genast barnslig när den kommer på. Jag vill svänga lite extra med armarna så jag hör det svischande ljudet från tyget. Jag vill springa in på skolgården jag går förbi och hoppa hage. Jag vill ha gummistövlar redan nu så jag kan hoppa i vattenpölar. Tumvantar är ett annat exempel. Barnsligheten växer fram på stört. Jag vill krama snöbollar, bygga snögubbar, göra snöänglar och åka pulka. Men mest av allt vill jag hålla någons hand. Det finns inget gulligare än att hålla handen med tumvantar, för då måste man hålla hela handen. Man kan inte fuska och fläta ihop fingrarna, utan man måste hålla hela handen i ett stadigt tag. Så funkar jag alltså. Men det kanske j

Det blåser lite grann ute. Jag gissar att det är en ledtråd till det smällande ljudet som kommer från köksfönstret ibland. Problemet är att vi bor i höghus. Väldigt högt upp. Så vad är det som säger "pang" mot rutan då? Jag har suttit och vakat över fönstret, men inte hittat ledtråden som löser pusslet än. Nu börjar det dessutom vankas mot kväller. Pang mot rutan. Högt uppe. I mörker. Kan bli svårt att sova till natten. I alla fall om man läser skräckromaner så mycket som jag gör.

När jag, för hundra år sen, gick i grundskolan så blev man mobbad om man gillade matte. Jag typ gillade matte... Konsekvensen av att gilla matte, gjorde att jag till slut inte längre gillade matte. Nu pluggar jag matte igen. Och jag gillar det. Typ. Min förmåga/förbannelse att bli en aning besatt av vad jag än håller på med för stunden kommer inte bara till användning på stökiga vindar, den visar sig även med mer eller mindre meningslösa studier. Det blir en gåta jag ger mig attans på att lösa, och med lösa menar jag bli toppenbra på. Eller försöka bli. Därför är jag besatt även av hur riksdagen och våra grundlagar fungerar just nu. Jomenvisst, härliga Samhällskunskapen. Jag blir lycklig på riktigt när jag löser ekvationen, och kommer ihåg vad RF står för. Men ni säger väl inget? Jag vill inte bli mobbad igen.

Det känns en aning meningslöst att ringa IVF-kliniken för att meddela att grav.testet vi tog i lördags var negativt. Mest för att mensen kom i onsdags. Men, man ska ta testet på angiven dag, oavsett när en blödning kommer, och jag orkar inte ifrågasätta dom som vet bäst i det här läget. Men på´n igen bara! Vi kan göra ett nytt försök redan den här månaden. Pust. Kanske är det lika bra att bara köra på, inte stanna upp och känna efter. Eller kanske ska man ge sig tid att känna efter. Eller kanske ska man skippa alla eller och kanske . Inte vet jag. Det blev bestämt att vi ska prova igen. Jag kan inte bestämma mig för om det känns lättare för varje gång, för att jag vänjer mig allt mer vid den lätt vridna situationen. Eller om det blir svårare för varje gång, för att varje misslyckande kommer nagga hoppet allt mer i kanterna. Vad jag vet med all säkerhet är att jag redan avskyr att kissa på stickor.

Precis som Kung Julien i Madagaskar så nynnade jag på "I like to move it, move it..." hela dagen igår. Men varför? För att vi hade hittat billiga flyttkartonger på Rusta (10 för 150 pix!) och därav bestämt oss för att rensa på vinden. Jag blev så nördigt glad. Då menar jag sådär härligt pirrigt förväntansfull "Dagen-innan-julafton-pirr". Rensa gjorde vi, oboy vad vi rensade! Rev oss igenom varendaste låda, påse och kartong, och frågade oss fullkomligt hänsynslöst "Måste vi spara den här? Alltså MÅSTE vi??" Kvar i hyllorna blev prydliga kartonger, märkta med sitt sorterade innehåll. Helt underbart. Kan inte förmedla hur lycklig jag blev. Hela världen kan vara i gungning, min hela tillvaro vacklar, men på vinden- där är det ordning. Så nu när den terapisessionen är avklarad (pof ner i 80-talet!) hägrar skåpen i lägenheten. Jag blir alltid absurt fixerad vid rensning när jag väl har börjat. Jag blir också absurt fixerad vid att rensa när livet in

Sen sist? En härlig sommar med världens bästa sommarjobb. En vanlig fråga under sommaren var: Ska du inte ha någonting ledigt? Ofta sagt med en lätt oroad uppsyn. Men det var inte alls synd om mig ser ni, jag hade roligt på jobbet, varje dag. Men nu har jag satt mig i skolbänken igen. Jag ska fylla huvudet med mer kunskap. Tidigare var det ett ämne i taget som avhandlades, och intressanta sådana. Nu är det fyra ämnen parallellt, och mindre intressanta sådana. Jag är inne på kärnämnen nu. En del plågades igenom detta i tonåren, ganska många plågas igenom detta i något äldre ålder, men igenom ska man. Vi har precis misslyckats med vårt andra IVF försök. Den här gången var lika jädrans plågsam som den förra. När misslyckandet var ett faktum kom sorgen, men den hastade förbi snabbare än sist och ersattes av ett mäktigt raseri. Och en ordentlig förkylning. Livet. Det bara rullar på.

Okej. Jag är tillbaka. Jag kör ett varv till. Det var rätt skönt att ha en plats att kräkas ur mig lite på, märkte jag. Lite ny färg, ett nytt namn, men annars kommer det nog vara samma lika. Typ.