Imorgon är det alltså dags för försök nummer tre.
Jag undrar lite hur jag ska känna nu.
Glad?
Förväntansfull?
Hoppfull?
Nervös?
Orolig?
Jag undrar för jag känner att jag inte vet vad jag känner.
Lite glad borde jag känna mig för att vi får den här chansen.
Förväntansfull borde jag vara inför att det kanske är dagen vi har väntat på i mer än 10 år.
Hoppfull borde jag vara för att om jag inte hoppas på det här så borde jag kanske inte ens gå dit.
Nervös borde jag vara för att det är så mycket som står på spel.
Orolig borde jag vara för att allt som står på spel hänger på så lite.
Men jag känner inget av det.
Mest känner jag mig trött.
Trött på att hoppas, trött på att vänta, trött på att inte veta.
Jag känner mig lite liten också. Som att jag krymper för varje gång hoppet dalar.
Det där hoppet som jag hade lyckats bli av med, som rationaliserades bort med åren, men väcktes med det där rackarns utomkvädes.
Sedan dess har jag känt mig som det lilla blå loket som pustar "Jag tror jag kan, jag tror jag kan, jag tror jag kan..." i uppförsbacken.
Eller som Sisyfos som i den Grekiska myten rullar sin förbaskade sten uppför berget.
Det är väl så jag känner inför imorgon då; som att det är dags att ta sig uppför backen igen.
Så det där med glädje, hopp och förväntan inför situationen, förlåt om det brister, men det tar på krafterna, det är tungt, det är därför jag mest suckar och beklagar mig.
Jag undrar lite hur jag ska känna nu.
Glad?
Förväntansfull?
Hoppfull?
Nervös?
Orolig?
Jag undrar för jag känner att jag inte vet vad jag känner.
Lite glad borde jag känna mig för att vi får den här chansen.
Förväntansfull borde jag vara inför att det kanske är dagen vi har väntat på i mer än 10 år.
Hoppfull borde jag vara för att om jag inte hoppas på det här så borde jag kanske inte ens gå dit.
Nervös borde jag vara för att det är så mycket som står på spel.
Orolig borde jag vara för att allt som står på spel hänger på så lite.
Men jag känner inget av det.
Mest känner jag mig trött.
Trött på att hoppas, trött på att vänta, trött på att inte veta.
Jag känner mig lite liten också. Som att jag krymper för varje gång hoppet dalar.
Det där hoppet som jag hade lyckats bli av med, som rationaliserades bort med åren, men väcktes med det där rackarns utomkvädes.
Sedan dess har jag känt mig som det lilla blå loket som pustar "Jag tror jag kan, jag tror jag kan, jag tror jag kan..." i uppförsbacken.
Eller som Sisyfos som i den Grekiska myten rullar sin förbaskade sten uppför berget.
Det är väl så jag känner inför imorgon då; som att det är dags att ta sig uppför backen igen.
Så det där med glädje, hopp och förväntan inför situationen, förlåt om det brister, men det tar på krafterna, det är tungt, det är därför jag mest suckar och beklagar mig.
Kommentarer