Fortsätt till huvudinnehåll

Testing, testing.

En dag full av prövningar.
Och inte en blekaste om hur det har gått.
IVF är IVF. Söta, snälla, rara, omtänksamma människor som tar hand om oss.
Som de andra gångerna förklarar dom hur fint embryot är, "Jättefint".
Vi är med i en teststudie där embryona fryses in på dag 2 istället för 5, och det var dom av någon anledning positiva till, "det ser så fint ut".
Men jag är ledsen, jag vet att dom vill ingjuta hopp i en makaber situation, men jag vill inte höra.
Det blir en slags falsk marknadsföring.
Det första embryot var ju superfint, doktor 1 ville inte ens diskutera vad som skulle hända om det inte fungerade, för det såg så fint ut, toppen procent.
Men vi fick försöka igen, ändå, med ett embryo som doktor 2 tyckte såg jättefint ut.
Och nu var vi tillbaka till doktor 1, som bekymrat pratade om försök 1 och 2 men sa att då försöker vi med nummer 3, som ser jättefint ut.
Jaja.
Kör bara.
Funkar det så funkar det känns det som. Jättefint eller inte.

Efter en snabb lunch med maken drog vi iväg till varsitt andra test.
Han för något IT-tjafs, jag för lärning Engelicsh.
Hans gick kanon.
Jag vet inte, än.
Det var min första salskrivning sen jag tog körkort, som var för sisådär 15 år sen.
Prov har jag haft massor den senaste studietiden, men inga salskrivningar.
Stor sal, sitta i varannan bänk, ingenting på borden utom penna, luften tung av spänning.
Men det kändes bra. Vad det nu kan betyda.
Nu är det in i väntans tider igen då.
På måndag kommer första provresultatet, om 14 dagar nästa.
Om ingenting annat så har jag fått ut något av dagen:
Ett finfint frikort hos landstinget.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.