Fortsätt till huvudinnehåll

Veta men inte vilja.

Ett besök på skolans fina toalett, sådär lite snabbt, mellan lektionerna, och där var det.
Lite rosa bara, så där som dagen innan.
Jag hinner med så många ursäkter i mitt huvud, det går så fort, och jag kan dem alla.
"Man kan blöda lite även om man är gravid, speciellt när det är så lite, brustna kärl för att slemhinnorna är sköra."
"Man kan ha som lite mensvärk även om man är gravid, för livmodern växer ju."
Men innerst inne.
Jag vet.
Oftast är saker precis vad de verkar vara.
Men jag vill inte.
Jag vill stoppa vad som är på väg att hända.
Jag vill stampa med fötterna och få igenom min vilja.
Ge mig, nu!
Jag vill skrika, sparka, gråta, och slå hårt.
Istället så ler jag och är artig i några timmar till, tills lektionen är slut och jag kan gå hem.
När jag väl är hemma så orkar jag inte varken skrika, gråta eller sparka.
Jag är bara tom, ledsen och trött.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän