Det är inte lätt att vara i en fas i livet där man i många delar förväntas vara som en ståtlig ek; kraftfull, tålig och stadig. Det är mycket begärt att stå emot såväl stormar som brännande hetta. Jag försöker verkligen vara den där eken som är väl rotad i marken och sträcker sig långt upp mot en blå himmel men känner inte alltid att jag når dit. Ofta känner jag mig mer som en tilltufsad tussilago som letar mig fram mellan spridda gruskorn och kämpar mot frosten. Men jag påminner mig om att det tar tid att bli sådär stor och stadig, jag får ha lite tålamod och rida ut några fler stormar.