attvarabob

F.y.r.a. De senaste dagarna, så där en fem stycken eller så, har jag varit vaken sedan cirka klockan 4 på morgonen. Något av barnen, de varierar sig ser ni, har bestämt sig för att väcka mig vid fyra och sen ta tillräckligt med god tid på sig att somna om, för att jag inte ska kunna somna om innan det ändå är dags att gå upp. På en skala mellan 1 och 10 som mäter hur osocial och korkad man blir av att vakna klockan 4 många dagar i rad, skulle jag markera en 7:a. Jag tänker att jag måste ha utrymme för att gradera mig lite högre upp om det här fortsätter. Men då skulle man ju kunna gå och lägga sig tidigt för att kompensera. Skulle man. Om det inte var för att barnen somnar lite senare än vanligt. Eller för att man ska hinna med trivialiteter som att tvaga sig och att läsa kurslitteratur som nämnda barn har hindrat en från att läsa. Eller för att ungdomsgäng ska stå och kackla utanför fönstret och störa insomnadet. Tills det vänder gör jag som imorse, eller inatt, eller vad ma

Jag tittar på Game of thrones och ser hur Daenerys Targeryan ska straffa en av sitt folk. Hans gelikar skriker om nåd medan hans tidigare härskare stirrar ilsket med blickar som kräver straff. Hon väljer att straffa och råkar starta ett litet inbördeskrig. Jag tänker bara att hon hade startat krig hur hon än gjort. Jag vet, för vi gör det här hemma varje kväll. Så snart orden pyjamas, läsa saga eller dags att sova nämns börjar ett valfritt barn med att hojta: " Mamma natta mej! " eller " Mamma sova mej! " Sen följer en "livlig" debatt mellan arvsmassorna. För att försöka få ett slut på detta något stressande beteende har vi beslutat att utan debatt, diskussion eller fritt val, natta varsitt barn varannan kväll. Så varannan kväll ligger Pyret och gnyr " Maaammmahahaha " medan Polarn glatt pussar, gosar in sig och viskar " Mamma sova mej! ". Varannan natt ligger Polarn och skriker och gråter och ropar " Mamma sova meeeeejjj

Det var sol på himlen idag med och då kände jag att jag inte orkade vänta mer, nu får det vara vår. Så vi åkte och införskaffade en nätt liten bänk, en ljusslinga, lite penséer, några taklökar och en säck med jord. Pyret tjatade sig blå om att få hjälpa till att plantera, men väl hemna så hjälpte barnen till med att tömma blomkrukorna sen orkade de inte hjälpa till mer. Den hjälpen innebar dessutom att halva uteplatsen var täckt av jord. Tacka aldrig ja till hjälp av minderåriga. Under dagens bestyr fick vi i alla fall det bästa beviset för att vi valde rätt att flytta till den här lägenheten; medan jag planterade och herr B.o.B. monterade så sprang barnen omkring med såpbubblor, borstade gården med sina små kvastar och jagade varann. Vi behövde inte ha koll på dem varje sekund, för de kunde inte springa ut i någon gata och bli överkörda, och när de tröttnade kunde de gå in och leka, men vi kunde fortsätta med vårt. Pyret kunde dessutom öva lite till med sin sparkcykel, som hon äls

Vi satte strålkastaren på Polarn idag, hon som blev född till att vara nummer två. Eller i alla fall blev hon född till att vara syster till en brud som vet hur man tar plats och ogärna står tillbaka för någon annan. Just därför är det ofantligt viktigt att sätta Polarn i främsta rummet, även om hon börjar bli riktigt bra på att kliva fram och kräva sin plats. Vi sov knappt alls under natten, någon av oss, vi hade boxningsmatch alla fyra till följd av förkylningar och klåda. Men Polarn var på gott humör till frukosten ändå, kanske för att hon hade koll på att det var hennes " Jamåhonleva " idag. När alla var vakna fick hon sång med tomtebloss och en liten present, sittandes vid köksbordet med födelsedagståget framför sig. Min dröm är att väcka födelsedagsbarnet med frukostbricka, men det är ju svårt att som familj väcka någon som vaknar mellan fem och sex. I framtiden kanske. Sen gjorde vi tårta, blåste upp ballonger, satte på kalasklänning (åh som Polarn älskar klänningar

Det var sol på himlen. Alltså var det lag på att ta med arvsmassorna på utomhusaktivitet. Vi valde att åka till skogen och leta efter lerpölar (Polarns förslag), troll och harar (Pyrets förslag). Vi knatade runt en Skogsmulle-stig och hoppade största hoppet någonsin enligt Pyret, såg en fjäril som egentligen var bark (Polarn) och snubblade lagom mycket allesammans. Sen körde vi modern ut i skogen stil och åt lunch på värdshuset innan vi knatade runt en annan stig, som leder till ett rymdskepp. I skogen. Bland Skogsmulle-stigarna. Så klart. Det är ju väldigt friluftslivs-aktigt.  Mest uppskattat var dock som alltid de vilda kaninerna, med att plocka stenar som god tvåa. Väl hemma fick de leka med lera och Pyret fick slå in ett paket till sin syster. På så sätt lyckades vi hålla dem sysselsatta från att de vaknade till att de gick och la sig. Vår plan var att trötta ut dem ordentligt så att de skulle sova tungt trots snoriga näsor. Men sen fick Polarn något nässelfeber-utslag och

Barnen fick höra att till påsk kommer påskharen och gömmer ett påskägg någonstans. Jag trodde att han eller hon (" Är påskharen en han eller hon? " Här är vi pk och stolta över det, så jag sa att det nog kan vara antingen eller) hade gömt äggen någonstans i deras rum. Wwrrrooomm! Planlöst letande inleddes. " Kanske finns de någonstans där man lagar mat? " En hundradels sekund senare var leksaksspisen öppnad och äggen funna. När Pyret vecklade upp bilden sa hon: " Wow, en dammsugare... " innan hon såg vad det var. " Jag vill ha en sån!! " Vi tipsade att den kanske fanns där vi har andra saker med hjul... Såna saker som de brukade åka i... Där vi kommer in i lägenheten... Där vi klär av och på oss... Till slut fattade de att vi menade hallen och kutade iväg. Pyret visade oanad talang och tålamod när vi skulle prova dem, några övningstillfällen till och sopade gator så är hon nog hemma på det där. Polarn försökte tappert att härma sin syst

Inte nog med att man ska ha dåligt samvete över allt annat, man ska ju ha dåligt samvete över att man inte hinner få in några minuter till träning med jämna mellanrum. Eller ska ha och ska ha, det är ju inte som att någon tvingar en, dåligt samvete råder man väl själv över (förutom att man inte lever under en stubbe och det är något av en utmaning att inte bli påverkad av son omvärld). Fast okej, jag tycker ju att jag har mer ork och är en gladare människa när jag har tränat, så det är ju för min egen skull också. Men då kan man ju försöka fokusera på att man kanske inte hinner träna som i crosstrainer och core-övningar, men att man får in rätt bra vardagsmotion istället. Jag har ju min promenad från/till Karlberg till/från Sveaplan alla dagar som skolan kallar, till exempel. Sen har man ju dagar som idag, när barnen är lediga och man bestämmer sig för att knata iväg till Postens utlämningsställe och hämta paket. Med två (större) barn i dubbelvagn. När Postens utlämningsställe ligge

Det var dags för utvecklingssamtal för arvsmassorna. De fick godkänt. Mer specifikt var Pyret väldigt intresserad av att pyssla, bra på att stanna kvar i aktiviteter, avancerad i rollekar, en bra och omhändertagande kompis, avancerad i att rita, har börjar skriva sitt namn, väldigt go, men samtidigt bestämd och bra på att sätta gränser och säga nej. Polarn hade utvecklats mycket på kort tid, tyckte också om att pyssla, uppskattade sångstunden, var busig, hade börjat prata mycket och var därför bra på att uttrycka sin vilja, var en omtänksam kompis och bra i interaktionen, var kramgo, men var ibland lite osjälvständig i förhållande till sin syster. Med det sistnämnda menade de att hon alltid härmade och imiterade Pyret och att det inte bara hämmade hennes egna vilja utan också att Pyret ibland uppenbarligen tog hand om Polarn när hon egentligen ville göra något annat. Så, överenskommelsen som är utformad till Pyret löd att de skulle uppmuntra och underlätta hennes kreativitet. Pol

Vår yngsta förmåga börjar landa i Det-du-sa-fast-alltid-tvärtom-om-jag-får-bestämma-och-det-kräver-jag-att-få-göra! Landa som i att kraschlanda. Man måste ständigt komma ihåg att inte ta för givet utan fråga först, annars kommer ett utbrott. Exempelvis; man vet vad damen helst  vill ha för frukost/kompis/pyjamas, men ge inte bara, fråga först för guds skull. Att hon vanligtvis dör utan sin Frost pyjamas betyder inte att hon accepterar att ha den om du inte har frågat innan du lägger den framför henne. Att man är noggrann på minfältet och frågar först är dock bara en strategi för att minska utbrotten, inte ett säkert sätt att undvika dem. Hon kör nämligen också med taktiken att hon svarar men sen ändrar sig. " Vad vill du ha för frukost? " " Gjöt. Me syyylt å mölk! " " Okej. Varsågod. " " Inte ha den. Jogut, jag ha Jogut ! " " Nä, du sa att du ville ha gröt, du har inte ens smakat den, då får du yoghurt imorgon. " Kaboom!! Om ma

Dags för ny kurs. Igen. Vi rivstartar med en föreläsning som var mindre givande än att se färg torka. Den var aningen förvirrande också, då föreläsaren ständigt tog upp att man minsann inte skulle jämföra kvantitativ forskning (förra kursen) och kvalitativ forskning (den här kursen) men sen ständigt jämförde dem. För att förvirra lite mer fick vi sedan en introduktion till kursen med de kursansvariga för vår klass. De visste inte riktigt vilken klass vi var, de hänvisade alla frågor till det material vi har på vår portal (där material visade sig saknas), de delade in oss i grupper som fick lov att ändras, eftersom de innehöll personer som slutade i januari, och la sedan ut gruppindelningen på nätet - fast fortfarande efter den gamla klasslistan och de svarade inte på de frågor som ställdes efter " Har ni några frågor? ". Med det ska vi alltså på cirka 4 veckor: Förbereda, genomföra och transkibera (ordagrant skriva ut) en intervju. I grupp analysera och förbereda två pre

Egentligen hade vi behövt fixa saker, för nu för tiden finns det alltid saker som skulle behöva fixas. De blir inte fixade, så långt hinner man inte, man hinner bara göra en mental notering om att det skulle behöva fixas. Men morgonstund har guld i mun och andra konstiga ordspråk, vi är ju alltid uppe med tuppen, så när dammsugningen var avklarat klockan 9 på morgonen struntade vi alla måsten och drog till Fjärilshuset. Arvsmassorna var taggade på utflykt och hade trots sina superläskigt goda minnen glömt att de varit där förut. Väl där blev Pyret lite skraj för fjärilarna och hajarna. Polarn blev skraj för hajarna och fattade inte grejen med fjärilar och rockor å sånt, så hon ville mest springa runt. Båda gillade dock karparna, de små fåglarna, några grodor som skuttade runt i hörnorna och de där plastdraperierna mellan avdelningarna. Det är väl där man lägger nivån nu för tiden, oavsett hutlösa entré priser; de har sprungit, sett saker, känt något och uppskattat något. Så när de

Arvsmassorna har börjat leka allt mer med varann, utan att blanda in andra. Idag fick Polarn hälsa på Pyret på hennes jobb i mormors kök, som alldeles uppenbarligen var en vårdcentral. Hur ska man annars förklara att Polarn gick därifrån med plåster på 6 fingrar och båda fötterna. Pyret har med andra ord upptäckt att hon kan utnyttja sin lillasyster. Och lillasyster protesterar självklart inte. Så länge det stannar vid att mumifiera sin syster i plåster är det väl okej, men med den där påhittiga och försekomna lilla genpoolen ser jag framför mig alla bilder på nätet av småsyskon målade från topp till tå i diverse saker, och låter min fantasi skena iväg. Hur ska det sluta?

...tiden går fort: Innan vi klev in i tentasalen tog jag och pluggkompisen upp våra körkort. Det är som så att tentareglerna är att man ska ha sitt id på bänken, för att vakterna ska gå omkring och pricka av den samlade truppen. Det är också som så att man (eller i alla fall jag) regelmässigt glömmer det och därför måste springa tillbaka till väskan och plocka fram det efter att man (jag) redan satt sig (mig). Alltså tog vi upp dem redan på vägen till salen, lära sig god framförhållning, minska stressen och allt det där. I varje fall. Nu stod vi där och jag sa någonting om att det är lång tid man ska stå ut med sitt foto på de där tingestarna, på 10 år hinner det ju hända en del. Men samtidigt ska man väl vara glad att man inte behöver leva med bilden från 1996. Pluggkompisen frågade något om 1996 vadå och jag svarade att det var då jag tog körkort. Då var jag ett år sa hon då. Jaha. Så jag har haft körkort lika lång tid som det tar att tillverka en hel högskolestudent. Där fick

Polarn kom och väckte mig klockan 03.40. Hon ville ligga bredvid mig men inte somna sådär på stört utan väntade en 20 minuter. Nästan på minuten blev det därefter skiftbyte; några minuter efter 4 ropade Pyret. Hon ville äta frukost men jag vägrade servera den, köket var resolut stängt. Då ville hon sova bredvid mig i stora sängen (som inte är så stor längre med två arvsmassor i den) men inte heller hon somnade på direkten utan väntade en 20 minuter. Då var klockan typ 4.30 och jag hade larmet ställt på 5.00. Varför då?! undrar man kanske. Jo, för att jag skulle lämna arvsmassor på förskolan innan jag skulle iväg och tentaplugga från klockan 8.00. Alltså skulle jag hinna: Äta frukost, dricka kaffe, kladda på mascara, få till nya frisyren, hitta kläder, utfodra, klä på, och borsta hår och tänder på Polarn, väcka, utfodra, klä på och borsta hår och tänder på Pyret, få på båda barnen ytterkläder, packa min väska, packa barnens väska och komma utanför dörren vid 6.45. Man behöver gå

När det var dags att klä på Pyret och bege sig mot förskolan blev hon ledsen. Som en liten flod rann det ur henne att hon inte ville gå till skolan, hon ville gå till mormor och morfar, för hon blev hämtad så sent och gick så långa dagar. Okej. Det där låter inte riktigt som hur en treåring formulerar sig, och med tanke på vad jag fick för kommentar för ett tag sen köpte jag inte det där direkt. Så jag frågade: " Men vem säger så? " " Fröken ." blev svaret. " Jaha, vilken fröken då..? " Svaret blev samma fröken som gett mig kommentaren, samma fröken som vi/jag haft lite... problem med. Nu jävlar. Kände jag. Vid lämning var den fröken inte där, däremot var ansvarig förskollärare där och vi var ensamma i hallen, så jag tog upp saken på en gång. Jag nämnde inga namn, jag sa bara att jag och Pyret var väldigt ledsna och berättade vad Pyret sagt och att jag har fått en liknande kommentar, om att barnen går väldigt långa dagar, tidigare. Hon blev märkb

Tentaveckan är inledd. Åh maj gåd! Jag vaknade av anledning barn klockan 4.45. Jag började plugga på plats i skolan klockan 8.13. Jag slutade plugga och lämnade skolan klockan 17.53. Jag kom hem strax innan klockan 19.00. Jag nattade barn till cirka klockan 19.30 Jag diskade, plockade undan och plockade ihop till klockan 19.48. Jag åt middag klockan 19.50. Jag dricker kaffe och kollar efter dagens föreläsning klockan 20.15. Jag planerar att däcka innan klockan 21.30. Jag ska gå upp senast klockan 5.00. Jag ska lämna barn och sen vara på plats för mer plugg i plugget klockan 8.00. På fredag senast klockan 12.00 är det över. På måndag klockan 9.00 börjar nästa kurs. Det var väl det.

Vid dagens läggning med Polarn: " Mamma, jag klappar dig. " (hon stryker mig över armen) " Jag känner det, tack älskling ." " Mamma, du fin! " Naaaaaw. För att verkligen säkerställa att det blir födelsedagskalas med presenter snart, så upprepar hon proceduren. Det fanns ju en tanke om att ordna ett lite större kalas för lilla damen. Sen kom sjukdomsmånaderna from hell. Sen sitter herr B.o.B. konstant kvällarna igenom med datorn full av jobb, eller tar hand om pyjamasklubben, och meddelar dessutom annalkande servicehelg på jobbet. Sen kom jag in i en ny tentavecka. Sen läste jag igenom nästa kurs som börjar på måndag. Sen gav jag upp. Då känns det skönt att någon klappar försiktigt på en och kallar en fin. När ens egna liv liksom bara rinner mellan fingrarna och drunknar i vardagstristessen.

Pyret fick påfyllning med pärlor av farmor och farfar, pärlor med bokstäver på. Hon har sådana sen tidigare och de är en av favoritsorterna, kanske för att hon övar sig på att stava med dem och kan leta ut sitt namn på egen hand.  I alla fall. Nu yttrade Pyret att hon ville lägga de nya pärlorna i en ask. Sen sa hon att hon ville att de pärlorna hon redan hade, som ligger blandade i den stora lådan med ALLA pärlor, skulle läggas tillsammans med de nya. Jag älskar dig, sa jag då. Ingen behöver ta på sig att ställa någon diagnos på undertecknad, det har jag redan gjort själv, men det fyller mitt sinne med ren och skär glädje att stå där och gräva efter de små gömda diamanterna. Det är skitkul för mig. På riktig. Det ÄR fel på mig. Och jag slutförde uppdraget. Medan jag grävde i min skattkista satt Pyret och ritade. Hon har redan gått vidare till att ge sina huvudfotingar kläder! Här går det undan. Och hon har börjat rita djur också. Gissar ni på en råtta eller mus här nedan?  Det

Polarn har fått husera som soloartist på förskolan den här veckan, vilket tydligen har gjort henne gott. Personalen rapporterar om en tjej som tar plats, skojar, är på gott humör, spexar och lever rövare. Vi ser en kaxig tjej som ömsom skämtar, ömsom protesterar sig genom tillvaron. Hon pratar mer; kan beskriva sin dag, berätta vad hon tänker, hitta på saker, sjunga hela sånger (med de där jäkla tillhörande rörelserna man själv aldrig kommer ihåg) och säga nej på hundra olika sätt istället för ett. Favoriten är att kontra med " Nähä! " i alla lägen, följt av att dra iväg som en avlöning och "gömma sig" (hon kör fortfarande med: gömma ansiktet i en kudde så syns jag inte). Fast på en god andra plats finner vi att förklara saker med " Å då " och " Ähhhh ", som i: " Å då, Pyret kommer . Ähhhh . Å då, mamma ringa doktorn. Ähhhh . Å då, Pyret ramla. Ähhhh . Å då, doktorn svara. Ähhhh . Å då, Pyret inte få vara där! " Ja, hon blandar in

Så vaknade vi till en gråtande tös, åter igen med 39.9 grader. Då fick vi nog och ringde till vårdcentralen. Där tyckte man att så många dagar med så hög feber skulle kollas upp men att deras fem minuter per akutpatient inte passade så bra, alltså tyckte de att vi skulle åka till barnakuten. Okidoki. Vi blev inskrivna på lättakuten, hon hade en temp på 38.2. Tjugo minuter senare fick vi träffa en doktor som tyckte att hon avvek lite för mycket från den vanliga proceduren, alltså feber i ett par dagar innan snoret och hostan dyker upp och febern börjar avta. Så även om varken han eller jag egentligen trodde att det rörde sig om något annat än virus så skulle halsprov och sänkan kollas. Under provtagningen kontrollerades tempen igen, på en halvtimme hade den gått upp till 39.9. En dos Ipren delades ut innan vi fick gå tillbaka till doktorn som kunde meddela att proverna, som väntat, visade ingenting. Ordinationen blev att ge Ipren, kontrollera tempen efter tre timmar, om den låg öve

När man får hem 47 (ärligt) bilder av den här kalibern från förskolan, som ens begåvade arvsmassa har producerat. När det är andra gången på en månad. När hon knappt ens varit där. Då är det väl fullt acceptabelt att i smyg välja ut en handfull blad och låta resten hamna i återvinningen. Annars komme vi få skapa såna där gångar mellan högar av papper som man ser i dokusåpor om sjuka samlare. Fast vi kommer variera dem med gångar av pärlplattor och halsband också. #Nu vet man varför det kostar att ha barn på förskola.

Jag vaknade med sömnbrist på en helt ny nivå, kanske för att Pyret låg och grät och hade ont någonstans i munnen eller halsen, hela natten igenom. Eller kanske för att hon sov hela natten i sin egen säng i fem dagar på raken innan hon blev sjuk, så att man hann vänja sig vid att ha sängen för sig själv lagom tills man skulle dela den med karatemästaren igen. Jag lyckades i alla fall kliva upp när Polarn väckte mig. Jag lyckades utfodra oss, klä på oss, packa ihop våra saker och får iväg oss till förskola och högskola. På vägen till min skola gick jag igenom materialet till föreläsningen jag missade vid gårdagens vab, då kände jag att jag var redo att ge upp hela den där högskole-grejen. Sen gick jag igenom det vi skulle ägna oss åt på dagens workshop, då blev jag lite gråtfärdig. Sen började jag titta på hur vi skulle hinna med våra grupparbeten kombinerat med vab imorgon igen och blev tokstressad och alldeles tom på en gång. Men så kom bästa klassisen, tillika Pyrets stora kärlek

Så lever jag by-proxy i en medicin-cykel åter igen. Pyret får Nurofen eftersom Alvedon inte riktigt hjälpte, eller de hjälper egentligen lika mycket bara att de har olika lång verkningstid. Dagen. Hon börjar gråta direkt när hon vaknar och då är febern nära 40 grader. Hon får medicin men det tar närmare ett par timmar innan hon börjar röra sig och vill "hitta på något", då är tempen nere på 38.7. Jag tog med henne ner till affären där hon fick välja vad hon ville eftersom hon inte vill äta och då är allt näring i någon form. Hon ville ha Sandwish-glass, rån, banan, äpple, kanelbulle och smörgås. En tur till affären utanför porten räckte, sen ville hon hem. Hon ville lägga några pussel, göra en pärlplatta och göra en bok innan febern började stiga igen och hon la sig i soffan för att titta på Hitta Nemo. Under dagen lyckades hon, trots fritt val, ändå bara peta i sig två tuggor på glassen, en halv smörgås, en mikro-tugga på bullen, några teskedar yoghurt, en halv köttbull

Jag antar att vi har varit lite bortskämda så där sjuka-barn-mässigt. Även om arvsmassorna har haft sina duster med diverse virus, speciellt den senaste tiden, så har de varit härligt befriade från att vara riktigt sjuka. De har snorat, hostat, kliat, haft feber, sovit lite mer och fått lite dålig aptit, men har ändå varit förhållandevis pigga. Men den här gången har Pyret varit märkbart sjuk. Febern har dragit iväg mot 40 grader så snart Alvedonet börjat lämna systemet, hon är seg och hängig och vill inte ens äta glass. Samtidigt vill hon ut, göra något, leka någonting, men när vi ger oss ut börjar hon genast klaga på huvudvärk, sätter sig i vagnen och stirrar ut i tomma intet. Hon är tydligen inte heller van vid att vara sjuk. Sjukvårdsupplysningen tyckte inte det var någon fara och det tror inte jag heller, vi är nog bara ovana vid att vårt sjuka barn faktiskt är sjuk. Så imorgon kör vi lite vab igen. Lite uppgivet sådär, lite undrar när man ska hinna plugga, lite vart tog live

Vabuari. Skitsnack. Jag dras fortfarande med värk i kroppen, sockerdricka-känsla i musklerna, en trötthet som får en att fundera på om det var vaccinet eller själva svininfluensan som orsakade narkolepsi och nu tror jag att jag har fått bihåleinflammation. Pyret har sovit i sin säng hela natten, hela veckan, men så kom hon till vår säng inatt. Efter frukosten och morgonbadet klagade hon på att hon kände "snurr i huvudet", "det gungade". När jag klev ur duschen hade hon 37.8 i temp och hade blivit rätt mosig. Strax efter började hon klaga på ont i huvudet. Det var bara att hänga tillbaka kalas-kläderna och bädda ner barnet i soffan. Vabuari, Vabs och sen kommer Vabril eller? Jag känner mig lite gråtfärdig vid det här laget, det tar ju aldrig slut.

Den där känslan av att bebisen skriker så hysteriskt och så länge att nerverna bara trasas sönder och man inte vet var man ska ta vägen. Jag minns det som igår och fick en härlig påminnelse idag. Polarn började skrika hysteriskt vid påklädningen på förskolan, för att hon fortfarande är i vägra kläder fasen, tio minuter locka, pocka och förhandla hjälpte inte och jag fick gå över i klä på med tvång. Jag försökte be Pyret om hjälp genom att fråga henne om att hon kunde klä på sig under tiden jag hade brottarmatch med systeryster, jag frågade fem gånger medan Polarn sparkade sig ur byxorna. Men nä. Så skrik, brottas, klä på Polarn, klä på Pyret, skrik, brottas, klä på Polarn, klä på Pyret, brottas, skrik, plocka ihop saker och bära ut efter 20 minuter. Polarn sattes i vagnen och övergick då i att gråtskrika " bäja mig, mamma bäja mig ". Pyret upptäckte att hennes Frostvantar var kvarglömda på förskolan sådär halvvägs hem, och trots intensiva förhandlings- och förklaring

Det har hänt! Pyret har ritat sina första huvudfotingar! Hon fick med sig teckningar hem igår som vi antog att hon fått hjälp att rita, men så hade hon likadana teckningar med sig idag och när jag frågade så kunde hon rita några snygga kompisar till de huvudfotingar hon hade med sig. Får jag stolt presentera ett urval från vår framtida Picasso:

Måltider kan ju kännas som en krigszon när det sitter en tvåårig och en treåring vid bordet. Treåringen vill hitta på ursäkter för att slippa sitta still och för att slippa äta, så följaktligen är det ett evigt upp och ner från barnstolen som gäller. Tvååringen har "bara" sitta still-problemet att handskas med, fast i någon slags överallthelatiden variant. Häromdagen sa jag till den minsta av damerna med skärpa när hon för hundrade gången gjorde något - och jag kommer inte ens ihåg vad - ur hennes breda reportrar av myror i brallan show. Kanske satt hon sig på knäna istället för rumpan, kanske lutade hon sig över bordet, kanske vevade hon runt med besticken farligt nära någons öga, kanske höll hon på att vifta ner tallrik eller glas. Någon tornado liknande incident gällde det i alla fall och jag sa till i stil med standardutförande: " Nej. Inte göra så Polarn ! " Varpå den marginellt större damen utbrister: " Du får inte skrika så dumt åt min syster! &quo