Som igår.

Den där känslan av att bebisen skriker så hysteriskt och så länge att nerverna bara trasas sönder och man inte vet var man ska ta vägen.
Jag minns det som igår och fick en härlig påminnelse idag.

Polarn började skrika hysteriskt vid påklädningen på förskolan, för att hon fortfarande är i vägra kläder fasen, tio minuter locka, pocka och förhandla hjälpte inte och jag fick gå över i klä på med tvång. Jag försökte be Pyret om hjälp genom att fråga henne om att hon kunde klä på sig under tiden jag hade brottarmatch med systeryster, jag frågade fem gånger medan Polarn sparkade sig ur byxorna. Men nä. Så skrik, brottas, klä på Polarn, klä på Pyret, skrik, brottas, klä på Polarn, klä på Pyret, brottas, skrik, plocka ihop saker och bära ut efter 20 minuter.

Polarn sattes i vagnen och övergick då i att gråtskrika "bäja mig, mamma bäja mig".
Pyret upptäckte att hennes Frostvantar var kvarglömda på förskolan sådär halvvägs hem, och trots intensiva förhandlings- och förklaringsförsök medan Polarn fortfarande satt och gråtskrek i vagnen, valde hon att sen gnällgråta resten av vägen hem.
Två barn fortfarande gråtandes när vi kom hem i hallen ledde mig till att ta beslutet att de måste vara var aptrötta eftersom de inte kunde sluta gråta, så de skulle få gå direkt i säng.
Pyjamas och blöja på skrikande barn ett, pyjamas och toalett till skrikande barn två, båda skrikande barnen till sängen.
Vaggvisor, förklara, förhandla, be om nåd, inget hjälpte.
90 minuter efter att Polarn drog igång skrikkavalkaden på förskolan gav mamma upp och gick ut och satte sig i hallen för att få ett nervsammanbrott, då kom herr B.o.B. hem.
Barnen sprang gråtande i famnen på honom, han gjorde tvärtom mot vad jag bestämt och helt utan att behöva förhandla, böna eller be blev barnen på gott humör. Fast det är klart, han hade ju varken tvingat på ytterkläder, vägrat bära hela vägen hem eller glömt Frostvantar.
Mammas nerver var dock fortfarande söndertrasade och ordentligt påminda om att bebisfabriken för evigt, totalt, hundra procent, in alles, är stängd.   

Jag blev påmind om den där bebistiden vid ett annat tillfälle idag, jag försökte beskriva den och insåg att det inte gick att med ord förklara hur det var, hur jag mådde, vad som hade pågått. Det gick inte då, det går inte nu. Jag har läst hur andra beskrivit hur det är att leva i den situationen, jag förstår precis vartenda ord, inte så mycket för att de är begåvade i att beskriva, utan mer från något som står mellan raderna. Lika väl går det att se vilka som tror att de beskriver samma situation men har upplevt något annat. Det är som att tillhöra en hemlig klubb bara för de invigda, som jag inte alls vill tillhöra. 

Jag sörjer att ha fått de ärren inristade i min själ, jag sörjer att fortfarande känna mig skadad, jag känner mig ensam i det, men trots det, och trots sådan här dagar, ångrar jag inget. Det är omöjligt att ångra det man älskar mest av allt.