attvarabob

Polarn: " Mamma, jag ha sån blomma !" Jag: " Nä, den ska man inte plocka, den är giftig ." Pyret: " Om den är giftig, är det sån man ska plocka när man ska gifta sig ?" Jag: " Åh! Nej. Men så smart !!"

Förskolan ringde lagom när jag skulle äta lunch. Att de alltid får en att missa lunchen förresten. Pyret hade inte velat äta. Ha. Haha. Hahahahaha. Och? Nä, hon hade varit sur över något på morgonen, så hon åt ingen frukost. Nääääe?  Sen hade de haft vattenmelon och hon ville inte ha för den smakade konstigt. Men, hon gillar inte vattenmelon. Sen hade velat att hon drack vatten, men efter en mun sa hon surt att nu hade hon druckit och ville inte dricka mer. Ja? Det låter väl precis som hon. Sen hade hon inte velat äta lunch, fast det var ris! Men det ville hon inte här om veckan heller ju. Ett annat barn hade gjort så, och då hade hen halsfluss, så Pyret kanske har ont i halsen? Jaha, så det har gått halsfluss? Näe, det var ju ett tag sen. I alla fall, frågan är ju om hon kan vara kvar under dagen. Vink, vink, nudge, nudge. Okej jag hämtar väl då. När jag hämtade var Polarn på vilostund och sov så jag och Pyret gick hem en sväng. Eller gick, hon hoppade och skuttade. Sen gick vi

Kollegan är 28 men gillar 80-talet. Så bästa tipset kom på en bra spellista på Spotify: 80s smash hits. Underbar. Idag var en sån dag när jag behövde ta en rask promenad med hög, lättsmält musik i öronen när jag gick hem, och den distraherade mig på ett skönt sätt. Eller ett fånigt sätt. Eller ett roligt sätt. Eller ett nostalgiskt sätt. Den gjorde jobbet och piggade upp mig. Så om andra gamlingar känner för att digga lite så vet ni vad ni ska söka efter.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missnöjd på samma gång. Men det kan man väl? Nog kan jag vara glad för det jag har, vara på så gott humör att människor som behandlar mig fel inte får mig att känna mig mindre värd, och njut

Det var väl så att det reades ut nagellack för en spänn styck och tillsammans med den befintliga uppsättningen så kunde vi måla regnbågar på fingrarna. Nu måste vi hitta två till för att kunna ha en färg på varje finger- och tånagel. Man roar sig bäst man kan när det regnar ute.

En klasskompis skrev någonting om att igår var stranden full av alla småbarnsföräldrar som var tacksamma för att de inte varit fulla på midsommar. Vi var i den klubben. Jag ratar ju alltid alkohol men speciellt vid högtider där barnen är med, de skräms av människor som är alkoholpåverkade så därför utsätter jag dem inte för det. Istället är vi på plats på Lida klockan nio på midsommardags morgonen. De enda andra vi möter är två hundägare av äldre kaliber. En liten skogspromenad med mellis-rast fick inleda dagen, men sen var det solskyddsfaktor 50 och plask i vattnet som gällde ända fram till klockan två. Pinsamt nog var det Pyrets andra och Polarns första strand-häng. Pyrets första år var så galet varm att vi inte vågade ha en bebis på solig strand, och förra året blev det aldrig en solig och varm dag när vi var lediga. Men det fick hem. Pyret plaskade i vattnet medan Polarn satt vid strandkanten och lekte med geggamojja. Hon kallade det för sin skattkammare och blev arg som ett bi

När namnskylten fastnar och sliter av bh-bandet fem minuter innan man ska gå hem, så gäller det att vara kreativ. Det höll i alla fall.

Den första veckan på jobbet brukar handla mycket om att sätta sig in i patienterna. För att få lite koll på vem som bör bokas när, behövs ett grepp om vilka de är, till exempel. Men det är tungt. Att läsa om alla dessa livsöden, alla dessa trasiga, alla dessa sjuka, det blir intensivt och lite ledsamt. Genom klasskompisarnas uppsats har jag lärt mig att det kallas compassion fatuige; att man blir lite utmattad av medkänsla. Fast jag blir det i en light-version. Idag förstod jag varför jag har mått så bra av mina promenader hem från jobbet. Att dra igång "Cheesy hits" på hög volym och trampa sig svettig med raska steg, rensar skallen och gör det möjligt att ställa om från denna tyngd till att hämta barn på en glädjefylld förskolegård. Det är nämligen en märklig kombination av att ha skallen full och att inte kunna tänka alls. Då behövs lite Macarena och Spice Girls som visar den utmattade hjärnan vilket humör den ska vara på. Så om det är lite tyst här så är det därför; jag

Igår på väg hem sa vi: " Oj! Vilka köer det är! " Pyret: " Var då?! " Vi: " På andra sidan, de bilarna som kör åt andra hållet. " Pyret: " Nämen, de kör ju inte, de stannar, då är det inte köer, de parkerar ju. Knasiga mamma och pappa. " Vi: * Asgarv * Hon är rätt smart den där ungen.

Jag älskar secondhand. Ett par byxor. Två kjolar. En blus. En stor, grovstickad kofta. Två vanliga koftor. En väst. En kashmir tröja. En liten handväska. Ett par barnskor. En Bamse-handdocka. 150 kronor. Bamse-handdockan blev Pyret helt besatt av, jag fick gå runt med den på handen hela kvällen medan hon låtsades som att hon pratade med Bamse himself. Hon hade långa samtal med min hand, hon visade och berättade allt möjligt. Vilket kändes lite dumt, tills jag kom på att det också innebar att hon gärna gjorde som Bamse sa, tandborstning har aldrig gått så smidigt. Det slutade, inte helt oväntat, med att den skulle sova med henne. Polarn ville sova med det jag köpte till henne, hon med, hon blev minst lika förtjust som Pyret blev över dockan. Hon fick ett par rosa sandaler. Hon ville ha på sig dem när vi gav oss ut på en liten kvällspromenad, och förklaringen att det inte riktigt var väder för det ledde till ett ligga-på-golvet-utbrott. Så förtjust blev hon. Men till skillna

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi

Att gå hem från förskolan kan ju ta ett tag, allt beroende på humöret, och det är fullkomligt omöjligt att förbereda sig på vilket humör arvsmassorna är på.  Humöret påverkar tiden att ta sig hem på så sätt att det kan gå fort för att de är på gott humör och därför med snabba steg och kvittrande läten halvspringer hemåt. Dåligt humör kan medföra vilda protester var femte meter som resulterar i 13 kilo barn som ligger raklång på gatan och vägrar gå. Men. Bara för att göra saken intressant kan dåligt humör medföra att hemfärden går fortare för att de tjurar och därför sitter i vagnen och står på ståbräda. Liksom att gott humör kan förlänga tiden eftersom båda arvsmassorna ska granska, inspektera och beundra v.a.r.e.n.d.a. sak de stöter på, med fantastisk entusiasm. Åh! En pinne! Åh! En blomma! Åh! En myra! Åh! En nyckelpiga! Åh! En sten! Åh! En bil! Åh! En snigel... Där har vi det! En snigel! När det regnar, eller nyss har regnat, så kantas större delen av vägen till och från

Jag är tillbaka på sommarjobbet, det är precis som vanligt och helt annorlunda. Några människor är de samma medan många är nya ansikten, både bland personal och patienter. Idag var kontorsdag och jag hade konstigt nog möjlighet att hämta ut mitt tjänstekort redan idag, så att jag kunde komma in i datasystemet för att börja jobba. Jag kan väl erkänna att spendera dagen med att gå igenom alla patienters ordinationer, räkna behandlingar och sätta mig in i bokningarna, påminde allt för mycket om att plugga för att jag skulle känna mig upphetsad. För eftersom jag ska ha hand om bokningarna, som alltid, så blir den första veckan något av en tentavecka där det mest handlar om att få in en massa information i skallen. Men till skillnad från pluggandet så kan jag stämpla ut, göra klart, släppa taget. Jag behöver inte fortsätta analysera och fundera om den där läkaren har skrivit in någon ny ordination efter att jag har gått hem, för jag kan inte ens kontrollera om det är så, det måste vänta t

Jag vaknade till min 41:a födelsedag av att Polarn ville ha frukost strax efter klockan fem. Hon bjöd på sedvanlig skönsång på temat " Nej! Mamma göra! " när herr B.o.B. skulle erbjuda mig sovmorgon. Pyret somnade ju inte förrän efter kl nio igår kväll, så hon sov vidare säkert en halvtimme eller så innan hon bökade sig förbi mig när hon skulle ur sängen. För jälvklart har vi myst i samma säng större delen av natten. En hel timme senare, runt halv sju, fick jag ett härligt morgonfirande bestående av att sovrumsdörren smälldes upp mot väggen, kombinerat med barntjut som skrek " Mamma!! " och herr B.o.B.s " Väck inte mamma! ". I ansiktet drämde de mig en kartong från H&M innehållande en kjol och en blus, i fel storlek. Nästa hälsning kom från mensen, som hade bemödat sig att ankomma nästan en hel vecka för tidigt, och vara i sin allra mest grandiosa version.  Jag fick nästan äta frukost ifred och nästan göra mig iordning ifred, sen fick jag nästan t

Det är inte så att jag är bitter på någon särskild, men kanske lite bitter och besviken på "livet", vad det nu är, men man måste ju ha något att vara arg på. Jag har känt mig lite sliten, en aning, så det kändes viktigt att maxa de nio dagar ledigt jag skulle ha, att verkligen ta hand om mig själv. Fyra dagar var inplanerade som lite av sjukskrivningsdagar, fyra dagar där jag skulle följa de klassiska råden för de som är på gränsen. Jag skulle vara helt utan måsten, i alla fall i åtta timmar per dag, och bara göra sådant som jag tyckte var lustfyllt. Ha. Haha. Hahahahaha. Det blev ju i alla fall två. Sen slog vi på stressnivån lite extra genom att göra arvsmassan sjuk och spendera en dag på akuten och en dag med att ta hand om två barn som behövde vara hemma och vila, vilket mina barn aldrig vill. För att göra det än mer intressant så behöver herr B.o.B. göra klart en sak på jobbet som inte hann bli färdigt, för att han också spenderade en dag på akuten. Så nu blir det

Jag har hört andra föräldrar beskriva känslan av beskyddarinstinkt komma över dem när barnet blir sjukt och hamnar på sjukhus. Den känner väl jag med för all del, men på sjukhuset med Pyret tyckte jag att jag kände något annat också, något som mer var en slags ägarrätt. När läkarens stressade fingrar klämde och kände, vred och vände, och ögonen granskade varenda liten del av den där lilla trötta kroppen. Då, när Pyret trött och tveksamt vände en frågande blick mot mig, ville jag inte längre stryka en tröstande hand utmed ryggen eller viska hur duktig hon var, jag ville slänga ut en arm mellan henne och läkaren och skrika: " Min!! " När de skulle sätta kanylen i hennes hand, medan hon sov så tungt efter alla påfrestande timmar, och blodet rann ut över skyddsduken ville jag helt absurt att de skulle samla upp de där förlorade vinröda dropparna och ge dem tillbaka. Det kändes fel att de bara tilläts rinna ut och gå förlorade, det var Pyrets, och Pyret är min. När personalen

..., ner som en pannkaka. Pyret har kommit in i en period där hon tävlar, konkurrerar och bråkar med Polarn om det mesta. Visst, hon är världens bästa storasyster emellanåt och tar hand om Polarn på ett alldeles underbart sätt. Men. Polarn har börjat, äntligen, skaffa sig en liten aning till en egen vilja. Hon väljer saker självständigt och vill ha annat än det Pyret vill ha. Jag vet inte om det är det som stör Pyret, samtidigt som hon gnäller när Polarn härmas. För om Polarn säger att hon vill ha den rosa tallriken så springer Pyret fram och tar den. Fast vi har jobbat stenhårt med principen att den som väljer först får det den väljer. Om Polarn säger att hon är kissnödig (toalettträning i full fart här!) och rusar mot toaletten så rusar Pyret före så att Polarn måste springa till andra toaletten och kanske därför råkar kissa på sig. Om Polarn springer mot lekplatsen och vill gunga på en särskild gunga så springer Pyret förbi och tar den, fast hon var på väg mot rutschkanan. De

Inte vet jag varför, men idag blev en så himla härlig dag. Enligt all pedagogik så ska man ju kunna se vad man gjort annorlunda, om man uttryckt sig på ett annat sätt, bemött situationer annorlunda, haft ett annat känsloläge eller så. Att barn beter sig beroende på. Fast idag var en så jäkla smidig dag och jag kan verkligen inte se att vi gjort saker på något annat sätt än vi brukar. Vi tog vad jag kallar min gravid-runda; in till Stockholm södra med tåg, käkade en god lunch - den här gången i Skrapan - , promenerade ner till fiket Nyfiken gul vid Eriksdalsbadet och promenerade utmed stranden till Årstaviken tillbaka till södra. Jag kallar den för gravid-rundan för att vi gick den ofta när Pyret låg i magen, när hon var skrikig bebis både med herr B.o.B. och med mammakompisen, sen med Polarn i magen och till sist med båda arvsmassorna i dubbelvagnen. Sedan de blev rastlösa varelser som helst vill gå, men inte orkar gå långt, så har det dock inte blivit så många promenader där. Barne

När man är nykterist men beroende av bubbel och har varit utan en hel vecka. Känslan när det kommer två nya kolsyrepatroner är ren och skär lycka.

Pms. Jag har ju inte haft så mycket av den sedan jag tog mig i kragen och provade något naturläkemedel; "Femal balans". Men nu, tjohoo. Den sorten där huvudet ständigt ligger på gränsen till huvudvärk och känns som full av bly. Där tröttheten ligger som en våt filt över en och känns helt absurd. Där humöret växlar mellan "Va fan!" och "Buhu". Där magen känns svullen som en ballong. Där kroppen känns så vattenfylld att den är redo att spricka. Underbart. Sen kombinerar vi det med den årliga pre födelsedags depressionen. Öser på med lite ågren över att "alla andra" planerar och pratar om semester och resor medan jag ska jobba och har helger där höjden av spänning innebär att gå till lekparken med två kamikaze avkommor. Den rationella delen försöker prata om att jag lever det här livet nu för att det kommer vara värt det sen. Den irrationella vill skita i allt och bara dra på semester. Den rationella svamlar om att skolan har sina fördelar, job

Mitt sommarlov är invigt, dag ett av nio. Jag känner hur hög stressnivån har varit när jag står där och inte behöver hålla koll på någonting alls. Det är då jag börjar fundera på om det är värt det, när jag märker hur hårt det sliter. Det är som att alla dessa människor som vet min historia, eller de som får höra snabbversionen, och har erfarenhet av att plugga högskola, ha småbarn tätt, eller ha så kallade "high needs babies". De som lägger huvudet på sned, tittar på mig bekymrat eller säger " Oj! Att du orkar! ". Som att de inte går in, som att jag inte kan ta till mig att det är lite galet vad jag har gjort sedan 2009. Men jag vill ju, jag vet inte om jag orkar, jag vet inte hur det ska gå, men jag vill. För tänk vad det skulle visa mina älskade arvsmassor. Att plugga in hela gymnasiet vid 35. Att ta en paus för att få två barn efter barnlöshet, utomkvedes och IVF. Att läsa klart en eftertraktad utbildning vid 40. Jag kommer kunna visa dem att ingenting är omö

Dagen började så här: Jag funderar allvarligt på om det är samma jäkel som har blivit stammis här hemma.  Men det blev bättre. Det var kurs- och terminsavslutning idag. Nu väntar 12 veckor utan att grubbla över vad som ska hinna läsas, vad som ska lämnas in när, vilka böcker som ska ordnas, var man ska befinna sig och vilken tid, och utan att behöva fundera/processa/bearbeta saker i skallen dygnet runt.  Det känns nästan lite vemodigt, som att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv. Men för en gångs skull kunde jag unna mig själv något. Jag har suktat efter en sådan där så kallad "soft coat" som "alla" har, men känt mig avskräckt när prislapparna legat på 7-800. Det är en sommarkappa, knappt det, en blandning mellan kappa och lång blus egentligen. Så gled jag väl in på Indiska idag, för att de hade rea, trots att jag sällan hittar något som passar mig där. Och där hängde en, för 199 pix istället för 599. Och när jag letar efter en bild på fyndet så ser j

Jag hade bestämt mig för att ägna mig en stund åt min favoritsysselsättning idag; jag skulle botanisera i favorit secondhandbutiken när vi jobbat klart. Nu skulle jag unna mig lite nya sommarkläder var tanken. Jag gick därifrån med två par shorts, en kjol, ett par skor, fyra klänningar och två baddräkter. Till barnen. Till mig själv blev det ingenting alls.  Det har verkligen gått mig förlorat det där med att unna mig saker, eller att köpa kläder. Halva min garderob ogillar jag och den andra halvan sitter illa, men trots att jag vet vad jag tycker är snyggt på andra så kan jag inte för mitt liv lista ut vad jag ska köpa till mig själv. Förutom sånt jag redan har. Men barnen behövde ju också lite sommarkläder så...

Jag tar mig en kvart med en kopp kaffe innan jag ska hämta den älskade cirkusen. Med cirkusartisten Pyret som klappade mig på magen igår och frågade varför jag har en så stor, tjock mage. Jag frös en stund medan jag bläddrade i huvudets kartotek över vad jag skulle svara. - Den är inte stor. Fast då skulle jag jämföra, värdera, granska, när det ska vara fullkomligt skitsamma vad det är för storlek. - Vi pratar inte om kroppar är stora eller små . Men då skulle jag skyffla ett ganska gigantiskt samhällsproblem in i skamvrån. - Eller så tar jag den lilla debatten kring hur skeva samhällsideal vi har och att hon kommer bli påverkad av åsikter om vad som är "rätt" utseende vare sig jag vill eller inte. - Jag svarade: - Tycker du att den är stor? - Jaaa ! svarade hon. - Jaha, ja alla ser olika ut, kom nu så går vi. En bekant tänkte att kanske hon menar något annat, men jag tror tyvärr att hon är på väg mot det som jag har hört andra med barn beskriva. Hur små flickor bö