Den första veckan på jobbet brukar handla mycket om att sätta sig in i patienterna. För att få lite koll på vem som bör bokas när, behövs ett grepp om vilka de är, till exempel.
Men det är tungt. Att läsa om alla dessa livsöden, alla dessa trasiga, alla dessa sjuka, det blir intensivt och lite ledsamt. Genom klasskompisarnas uppsats har jag lärt mig att det kallas compassion fatuige; att man blir lite utmattad av medkänsla. Fast jag blir det i en light-version.
Idag förstod jag varför jag har mått så bra av mina promenader hem från jobbet. Att dra igång "Cheesy hits" på hög volym och trampa sig svettig med raska steg, rensar skallen och gör det möjligt att ställa om från denna tyngd till att hämta barn på en glädjefylld förskolegård. Det är nämligen en märklig kombination av att ha skallen full och att inte kunna tänka alls. Då behövs lite Macarena och Spice Girls som visar den utmattade hjärnan vilket humör den ska vara på.
Så om det är lite tyst här så är det därför; jag har antingen skallen full av människor som mår dåligt och gör sig själva så fasligt illa, eller skallen full av Macarena. Det gör också att jag inte uppdaterar mig så mycket i vad som händer i omvärlden, jag orkar inte. Hinner knappt heller för den delen. Men jag är här, bara lite frånvarande, med lite tuggummi-pop i öronen.
Kommentarer