Det tar oss framåt.

Att gå hem från förskolan kan ju ta ett tag, allt beroende på humöret, och det är fullkomligt omöjligt att förbereda sig på vilket humör arvsmassorna är på.

Humöret påverkar tiden att ta sig hem på så sätt att det kan gå fort för att de är på gott humör och därför med snabba steg och kvittrande läten halvspringer hemåt.
Dåligt humör kan medföra vilda protester var femte meter som resulterar i 13 kilo barn som ligger raklång på gatan och vägrar gå.
Men.
Bara för att göra saken intressant kan dåligt humör medföra att hemfärden går fortare för att de tjurar och därför sitter i vagnen och står på ståbräda. Liksom att gott humör kan förlänga tiden eftersom båda arvsmassorna ska granska, inspektera och beundra v.a.r.e.n.d.a. sak de stöter på, med fantastisk entusiasm.
Åh! En pinne!
Åh! En blomma!
Åh! En myra!
Åh! En nyckelpiga!
Åh! En sten!
Åh! En bil!
Åh! En snigel...
Där har vi det! En snigel! När det regnar, eller nyss har regnat, så kantas större delen av vägen till och från förskolan av sniglar. Så vi sjunger "Lilla snigel kom till mig" och räknar alla sniglar vi hittar. Visst, det medför att de ska stanna för att kolla på varje snigel, men samtidigt så vill de hela tiden hitta nästa snigel så om de fastnar för länge vid en så går jag vidare och pekar på en ny någon meter framåt.
Tadaa! Vi tar oss framåt och därmed hemåt!!
Här är några av dagens räddande kompanjoner:

Tack kompisar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen