attvarabob

Jag undrar var det där med service har tagit vägen? Visst finns det kvar, man stöter på det ibland, och det är ju trevligt. Så trevligt att man faktiskt höjer på ögonbrynen, förvånas, och blir alldeles varm inombords. Men i hög utsträckning handlar service idag om tvång, tydligen. Service ger man när man måste, när människor ringer tidningen och en reporter ringer upp, då hjälper man till. När det startas kampanjer på Facebook då ska ärenden ses över. Eller när man skriver arga inlägg på en blogg, då hör man av sig; det går från "Vi kan ingenting göra" till "Hur kan vi hjälpa till" Ska inte service ges till personer när de själva hör av sig? Måste allmänhet och press blandas in? Det är ju inte service, då reduceras vi till någon slags terrorbalans där man alltid ska hota med att skriva om saken offentligt för att få hjälp. Det var inte för att hota som jag skrev ett argt inlägg, det var inte för att få kompensation. Jag skrev för att servicen inte fungera

Det är höga B.o.B. nivåer nu. Det är nu två år sedan jag var gravid. Den där graviditeten som var en chans på miljonen, en på nästan 10 år. Den som blev sex veckor av tvära kast mellan det sköraste av hopp och djupaste förtvivlan och en evig radda besök på sjukhuset. Alla läkare som kom och gick, alla besked som motsa varann, alla besked som var luddiga, otydliga, svåra att förstå, all personal som var så gulliga och omtänksamma, all personal som hade behövt mer kunskap i empati. Alla dagar som segade sig fram och slutade på operationsbordet. Nu är det två år sedan den resan. När jag påminns om den gör den fortfarande ont. Mest för att jag påminns om hur orättvist livet är, hur den osannolika turen så snabbt kan vända till höjden av otur. Det känns bittert, och minnena smakar salt av tårar.

Jag har varit och handlat idag. Det är lönehelg. Jag känner mig som löjliga lantisen som blir chockad över hur folk beter sig. Och jösses vad jag räknar till tio många gånger om för att inte börja skrika på folk. Som när en vuxen kvinna helt fräckt går före en tonåring i kön. Hallå!? Vad gör du!? Människor går rakt in i andra utan att ens be om ursäkt. Knuffar sig fram för att de inte orkar vänta i någon sekund extra. Skriker åt varandra i affären. Andas och använd lite hyfs mot varandra så lever ni längre. Och jag ska försöka att inte lägga märke till hur ohyfsade och osympatiska människor är, för det höjer mitt blodtryck och förkortar mitt liv. Men just idag var B.o.B. faktorn rätt hög.

Det är inte bättre än att man får en tår i ögonvrån när man ser vad modiga och tappra de är, alla små i pyjamas. Som kämpar mot andra små, som är mycket större, som fortsätter trots spruckna läppar och blåmärken, som kämpar mot gråten vid allt för tuffa tag och när de förlorar, och inte kan hejda sin lycka när de vinner. Sen sitter man i förundran över att de kastar sig in i matchen, ohejdat med vild kämparglöd, utan en tanke på vilka förmågor motståndaren besitter. För att inte tala om vilken sanslös ork och energi de har där de studsar runt som små Duracell-kaniner. De är väldigt modiga de små i pyjamas.

Det är lördag morgon. Jag sitter på en parkering klockan 7.30 och väntar på att få åka iväg så att jag kan säga "Hej Nyköping!" "Men stackare, varför då?" hör jag att ni säger, för jag vet att ni är så rara och omtänksamma. Jo, maken är coach till små och stora knattar i pyjamas, som tävlar i att sparka och slå på varandra. Därför kommer jag att, som den fantastiska fru jag är, spendera dagen i Nyköping för att hjälpa till att fota när små och stora sparkar på varandra. Och förhoppningsvis är bäst på att sparka på varandra. Hej Nyköping! Snart.

Jag har tränat idag. Det var så fantastiskt skönt. Herrejeflar vad det var skönt. Kanske slipper jag att ryggen låser sig arton gånger om dagen nu, om jag kan börja träna regelbundet igen alltså. Eller så blir jag förkyld igen, och då hoppar jag ut genom fönstret. Då kommer jag inte heller ha ont i ryggen längre i och för sig.

En bloggare med det gemensamma intresset Henrik Fexeus har biljetter att lotta ut. Oh, My god vad jag vill vinna! Jag som aldrig vinner! För att vinna ska jag tala om varför det är trist att hon inte har bloggar på mer än en månad. Easy! Hon pluggar, och gillar Fexeus. Hallå liksom, samma här! Då måste hon vara jävulusiskt smart och rolig, som jag. Och självklart är det väl trist när smarta, roliga bloggare som pluggar och gillar Fexeus inte bloggar. Eller hur!? http://blogg.evaemma.se/#post487

Jag har haft matteprov idag. Därför tänkte jag att vi alla kan ha matteprov tillsammans. Jaaaaaaaa! Säger ni. Och tänk igenom frågorna ordentligt, svaren kanske verkar uppenbara, men jag har svarat fel många gånger. Fråga: Om en gångbana rymmer högst tre personer i bredd så a; Hur många personer kan man gå i bredd på gångbanan? b; Om man går tre personer i bredd i ena riktningen, och möter en person på väg i andra riktningen, vem ska flytta på sig? Klurigt va!? De rätta svaren, vill ni ha dem? På fråga a kan man lätt tro att svaret är tre. Men, se det beror på vilken riktning man går i, för går man redan tre i bredd, så är svaret att det plötsligt får plats fyra personer i bredd. Om man går i motsatt riktning så är svaret att det bara får plats tre i bredd. På fråga b kan man räkna ut att för att alla ska få plats på gångbanan så bör de tre personerna i bredd omformatera sig till en tringelform, dvs två i främre raden och en i bakre (eller tvärtom). Då kan personen i motsa

Blä, blä, blä, blä, blä, blä. Jag är fortfarande irriterad på Bokus. Ännu mer när jag nu har tittat på den svenska versionen av samma bok, och det är inte stor text, den är ganska liten. Så de dryga 440 sidorna kommer inte flyga fram. Skönt att veta vad jag kommer göra hela nästa helg. Istället för under höstlovet, när jag inte har något annat för mig. Tackar.

Jaha. Precis nu tog mitt tålamod slut. Den där boken jag beställde från Bokus är fortfarande inte skickad. Boken som skulle ha skickats inom 3-6 vardagar. Idag är det dag 11. Boken på 448 sidor som jag ska hinna läsa för att skriva en uppsats på engelska om 10 dagar. Boken som med tur (haha) kommer på tisdag eller onsdag. Tack Bokus. Speciellt tack för förklaringen att eftersom att ni beställde från leverantörer så kan ni inte påskynda ärendet. För att vaddå? Ni har inte ett telefonnummer till dom? Ni kan inte säga "Hallå, ni skulle ha skickat den här boken till oss för flera dagar sen, nu sitter vår kund i skiten, skynda, skynda." Oförmåga att ge lite service stör mer än förseningar. Och jo, jag vet att leveranstiden bara är ungefärlig. Men när det blir dubbelt så lång tid!? Förbövelen! Nu skulle jag vilja säga så här: Visst, jag som kund kanske är en piss i Nilen, men jag köper rätt mycket böcker, och har tänkt plugga länge till, och kursböcker kostar mucho. S

Just som jag började slöa till lite så kom jag på att det ju är skäms-tv ikväll! Lyxfällan! Var har jag gjort av kudden att krama och hålla för ansiktet när det blir för pinsamt?

"Åh tänk om man fick vara 20 igen!" Sagt medan vi lyssnar på en 20-årings redogörelse för förra helgen, och planer för kommande helg. Inte av mig. Nej, jag längtar inte efter att vara 20 igen. Visst hade man kul, men hela tiden med det där lätt ångestdrivna tempot. Och den där osäkerheten, som doldes bakom ett "vet allt". Det var rätt jobbigt, jämfört med nu. Jag tycker att det är rätt skönt att ha uppnått åldern där man vet att man inte vet allt, och kan stå för det. Det är rätt skönt att ha uppnått åldern där man kan stå inför en hel klass och hålla föredrag och inte vara nervös. Att ha prov och inte dö av oro inför resultatet, för att jag vet att jag har gjort mitt bästa och mer än så kan man inte göra, jag vet det på riktigt. Och dessutom låter det så ansträngande att vara ute till tre, fyra, fem på morgonen, jag blir trött bara av att lyssna på det. Fem, jag som vaknar av mig själv vid sju, skulle ju aldrig funka att leva på så lite sömn. Inte nu län

Jo, jo. En del är snabba på att sno den uppvärmda platsen i sängen, när vi andra måste upp i kylan.

Vi har beslutat att hoppa över embryoåterföring den här månaden. Eftersom att jag har varit lite krasslig, ni vet bara lite grann, så tänker vi att jag och min arma lekamen behöver tid för återhämtning. Det känns som ett självklart beslut. Men ändå inte. Förnuftet säger att vi har bara två frysta embryon kvar, sen ska vi dra igång hela äggplocknings processen igen, alltså vill man ju maximera alla förhållanden kring de kommande två insättningarna. Som att få vara icke snorig, hostig, infektionsig ett tag. Kanske hinna få upp näringsintaget till normal balans, komma igång med träning, känna sig pigg och kry. Men samtidigt så har den där hetsen jag har varit så rädd för krupit in. Kör, kör, kör. Nästa gång, då minsann. Stanna inte upp, känn inte efter. Att hoppa över en gång känns fel, stressigt, nervöst. Tänk om det hade varit gången det hade fungerat. Som att universum har någon plan som man bryter mot. Jag gillar verkligen inte att jag, som inte tror på horoskop, kristall

Man kan ju behöva en paus från allt pluggande. Och ett gott skratt. Det kan man få här: Kristina Alexanderson

Jag är inte dummare än att jag lär mig av mina läxor. Som att det här med att beställa böcker från Bokus och Adlibris kostar mer än vad man tjänar. I tid och frustration alltså. Som när man behöver böcker till skolarbeten, och de skriver leveransdagar, exempelvis 3-6 arbetsdagar, och att det allt som oftast tar 10 arbetsdagar. Och att när man efterlyser den boken man har beställt för 9 arbetsdagar sedan, som inte ens är skickad än, bara får till svar att de inte kan skynda på något, för de beställer böckerna från leverantörer. Då lär jag mig att nästa gång lägga ut många kronor mer på att köpa boken i en av ytterst få bokaffärer som finns kvar.

Jag ska leka plugghäst idag. Hela dagen är tillägnad att hoppa över de hinder som finns inför proven. Och för att jag ska hoppa fint så behöver jag en sockerbit, eller två. Fika, och en runda bland mataffärens godishyllor ska lösa det problemet. Inte vet jag varför jag behöver mycket socker när jag ska plugga, det bara är så, och jag har inga planer på att ändra på saken just idag.

Det är ju lustigt hur saker hör ihop. Som att när ryggen är lite trasig, det är då kudden man lutar sig mot i sängen alltid åker ner. Ja, så att man måste böja sig framåt på det där obekväma och lite smärtsamma sättet för att rätta till den. Eller hur just när man har hela händerna fulla av målarfärg, jord, kakdeg, eller något annat trevligt, det är precis då som det börjar klia så förbenat på näsan, eller i ögat. Och när en muskel i bröstet har gått sönder, det är då man får ett oförklarligt nys-maraton. Prosit hela elva gånger på raken. Självklart. Eller just som den luddiga och lurviga söta kissekatten lägger sig tillrätta i famnen, gosar in sig så där härligt så att du inte alls vill röra på dig, utan låta henne mysa hur länge hon vill. Då känner du mer än någonsin att du drack den där litern vatten för en stund sedan. Och hur du varit så gott som frisk i flera år, bara småsaker egentligen, men så just när du är inbokad på IVF besök, då får du såväl kräksjukor och infektioner

Jo, det är ju prov-vecka. Två stora salskrivningar. Den ena är matte. Så jag tänkte på att de säger att fisk är bra för hjärnan, man ska ju bli fasligt smart av att äta omega tre. Därför blir kvällens middag ugnsbakad fisk med ört-ost-täcke och pressad potatis. Man måste väl göra vad man kan för att öka chansen till bra resultat. Det kanske hjälper.

Här sitter jag med matteboken. Ska plugga inför prov på fredag. Samtidigt som någon håller på och leker med sin hund i parken precis utanför. Och hunden skäller. Konstant. I en kvart nu. Jag blir inte alls störd. Inte alls.

Har jag totalt missuppfattat saken, men ska inte lärare vara opartiska och objektiva? Jag tycker nämligen att det inte är helt ovanligt att det står lärare framme vid tavlan och lär ut sina personliga åsikter. Kanske är gränsen mellan goda värderingar och personliga åsikter så tunn och svår att utskilja att man lätt hamnar på fel sida, men jag vet inte om det ursäktar saken. Vi är ju ändå vuxenstudenter och kan, förhoppningsvis, vara lite kritiska till vad som sägs och bilda oss en egen uppfattning om verkligheten. Men gymnasieeleverna då? Är det okej att en lärare driver sina personliga femenistiska och politiska åsikter i ett klassrum? Jag tycker inte det. Vare sig det är en åsikt jag håller med om eller inte, behåll den för dig själv, lektionen ska vara faktabaserad. Exempel säger ni nu, ge oss ett exempel BoB. Okej. Idag fick vi lära oss att männens makt inom sportjournalistiken gör att det inte finns en enda kvinnlig sportjournalist. Eller jo, en, på svt. Klassens protes

Det här godisbegäret som kommer tillsammans med världskriget i min mage, vad fyller det för funktion? Jag är för öm, svullen och trött för att släpa mig ut hela långa vägen (säkert hela 500 meter, lovar) till affären där saker med mycket socker finns. Och ja, jag har redan kollat alla skåp i köket för att se om någon möjligtvis hade glömt en bit choklad någonstans. (Vem det nu skulle vara? Katten?) Så nu är jag inte bara mörbultad, jag är jävulusiskt sockertossigt tjurig också. Vad ska det vara bra för? Kaffe utan något sött till, vem har hört något så dumt? Vilken kväll av pina det här blev.

Jag fick MVG på ett prov. En manlig klasskamrat på 26 små år trodde att vi var jämngamla. Jag har pluggat matte och haft rätt på nästan allt, fast det är prov på fredag. Alltså borde det vara en ganska bra dag. Förrutom att det kvinnliga kom på besök hela tre dagar för tidigt, och tog med sig tredje världskriget i den kvinnliga anatomin. Så istället för att känna mig smart, ung och attraktiv som faen, så är jag trött, godissugen, svullen och mörbultad. Yin och Yang liksom. Tur att universum ser till att hålla en på jorden, en hel dag med bara gott skulle ju vara en katastrof.

Nu är det klippt. Ungefär två decimeter är borta. Från midjan till armhålan typ. Håret hade blivit TTTT: Tunt, tungt, trassligt och tråkigt. Nu känns det bättre, så mycket bättre att det inte är omöjligt att lite till försvinner nästa gång.

Jag har varit lite förkyld. Ett litet tag bara. Då får man såna där äckeliga gröna, slemmiga saker som täpper till näsan. Jag får lätt panik av att vara täppt i näsan. Så jag måste använda nässpray. Fast nu har äntligen det där gröna försvunnit, efter sisådär 6 veckor. Kvar finns nästäppan. För nässpray är jävulusiskt beroendeframkallande. Så efter varje förkylning ska jag gå på avvänjning, tar inte mer än ett par dagar, men jedran vilka jobbiga dagar. Eller mest nätter sova med öppen mun hela natten, äeeääck. Då ligger jag som en liten knarkare och försöker hitta superbraiga anledningar till att ta bara en dos till, sen ska jag sluta, lovar, heder och samvete, om jag bara får sova den hör natten, sen, imorgon, för jag behöver sova, bara en dusch till... Men nä! You can do it! Och det vet jag ju att jag kan, herrejisses, det är ju inte som att jag kommer dö, det är bara obekvämt ett par nätter, och irriterande ett par dagar, sen är det fritt fram att andas genom snoken. F

Har varit på bio och sett filmen "Contagion". Jag misstänker att försäljningen av handsprit kommer gå upp igen. Själv är jag bara glad att jag inte hade sett filmen innan jag blev dålig senast, för då hade jag nog blivit aningens nervös. Det som är mest spännande med den här typen av filmer är inte hur smittan fungerar, utan hur människor fungerar. Filmens beskrivning gav inte en så hoppfull bild av mänskligheten, men jag är beredd att köpa den. Skulle en liknande smitta sprida sig i världen skulle jag nog bli mer rädd för hur grannen skulle börja bete sig, än för att bli smittad. Men nu var det här ju bara film. Typ. En sevärd film.

Maria Montazami säger: Kärleken faller inte från träden, den måste gödlas. Nästan rätt, men tanken bakom, så sant Maria. Så sant.

Jag delade kvällens tågresa med åtta ungdomar. Fifan. Det var den mindre fridfulla sorten. De åkte med i tre stationer, det kändes som hundra. Alla timmarna det tog att åka i tio minuter höll på att ta knäcken på mig. Jag har inte upplevt en sådan lycka som när de gick ut från tåget, och dörrarna stängdes, på flera dagar.

Det måste vi fira! Genom att äta en chokladkaka innan jag sätter igång med det här: För att allt blir lite roligare med en sockerkick.

När jag nu är inne på min fjärde termin som vuxenstuderande så är tålamodet nära nog slut. Vuxna människor. Lektioner börjar ju vid ett bestämt klockslag, surprise. Eller jo, det är en överraskning för många. Det är drop-in i upp emot en timme. Långt efter att några av oss elever har ledsnat så har en av lärarna fått nog och meddelar att från och med nästa vecka så gäller ungdomsreglerna: kommer man sent så kommer man inte in. Uj uj, vad de som alltid kommer för sent tog åt sig. För att de missade lektionen skadade väl bara dom? Lärarens försök att förklara att en föreläsning som blir avbruten 10 gånger inte blir så bra, landade inte. Inte heller förklaringen att de som kommer sent och missar förklaringar, och därför använder den dyrbara tiden vi har till att fråga om det som precis förklarats, gick inte heller hem. Jag gjorde då jämförelsen att plugga med CSN är som att arbeta, när jag såg att läraren höll på att bli uppäten levande. På ett arbete får man inte lön om man komm

Jo, jag tänkte på hur härligt det skulle vara att vara vuxen, om det var så lätt som man trodde att det skulle vara när man var liten. När jag går och tittar och tjuvlyssnar bland alla tonåringar i skolan får jag en liten tår i ögat när jag ser de som försöker vara vuxna. Om de bara visste vad de längtar så efter. Samtidigt som jag skrattar så jag får ont i magen när de tonåringar som är så där elaka och dumma springer runt och är elaka och dummar sig. För uj-uj vad de kommer ångra att de inte gjorde mer av sina tonår innan livet blev sådär vuxen-svårt. Jag blir lite elak när jag blir bitter, tror jag.

Hörrni, det här med tuggummi? Kan vi inte sluta med det? Skulle vi egentligen inte kunna ta bort det helt och hållet? Det fyller ju ingen funktion, i alla fall ingen som inte den mer diskreta halstabletten skulle kunna uppfylla. Bara idag så visade tuggummit sin meningslöshet två gånger: Först när en klasskamrat stod och tuggade på ett samtidigt som hon skulle hålla föredrag. Inte snyggt, inte alls. Mest otrevlig och gav ett inte allt för smickrande intryck. Och sen när jag kom hem efter ett två timmars prov, hållit föredrag i 30 minuter, och handlat middagsmat hittar ett tuggummi under skosulan, som smetas ut och gottar in sig i hallmattan. Inte trevligt att försöka gecka upp det. Inte alls. En helt meningslös produkt. Verkligen.

Jag har länge tyckt att de där katterna här hemma har bidragit lite dåligt. Inte som att de gör så stor nytta, snarare tvärtom, de är däremot ruggigt duktiga på att skita ner och störa. Men så höjer sig en över mängden, inser att det är dags att ställa upp lite. Det monstret som är något av en hårfetichist skuttar fram där jag sitter med en kopp kaffe och ett nytvättat hår som ligger över ena axeln. Håret ligger på vänstra sidan, den sidan där jag har sträckt en muskel vid bröstet under mina hostattacker. Katten goes bananas och spinner, kelar, dunkar pannan, trampar och stryker sig mot håret, och därför onda muskeln. Massage. Så nu när det ena monstret äntligen har hittat sitt framtida yrke här hemma, så är det upp till de andra monstren att bevisa sig. Är det för mycket begärt att någon av dem ställer upp som kock, eller hushållerska?

Jag ska hålla ett litet föredrag i skolan imorgon. Ämnet är Nyhetsartiklar. Framförallt hur de är vinklade. Jag ska hålla detta föredrag framför en klass där majoriteten anser att allt man läser i Aftonbladet och Expressen är sant. Det är inte min slutsats. Känns som en tuff publik.

Jag hamnade i en mindre debatt om rätten till barn igår. Det blev extra intressant eftersom ingen av de inblandade vet om att jag befinner mig i IVF-träsket. Som en liten spion lyssnade jag till de vanliga urvattnade argumenten mot att göra IVF och att adoptera. Jag slås av att människor ständigt tror att deras liv, tankar, åsikter, känslor, bakgrund, erfarenheter går att tillämpa på alla. Att de tror att deras behov och önskningar är samma som andras. Jag undrar också varför så många kräver att de par som inte kan få barn genom att ligga med varandra ska försvara sitt beslut att skaffa barn, när de par som kan skaffa barn genom att ligga med varandra inte behöver försvara sitt beslut. Ibland är det lätt att tappa tron på människan, framförallt på människans förmåga att känna lite empait.

Jag halvglor på Äntligen hemma. Inte för att det känns som ett bra program, utan för att jag inte orkar ta in något väsentligt i huvudet idag. Tipsen känns långt bort från de gör-det-själv idéer för alla och envar som programmet lanserades med, och mer av stora exklusiva projekt för några få. Just den här gången fixar bl.a. Lulu till ett bibliotek. Det går väl sådär, och ska kanske inte granskas på nära håll, i alla fall inte fotöljen. Den är nyinköpt men ska ges patina, ett ord hon verkar gilla, för det dyker upp några gånger. Så de svarvade benen byts ut mot träklossar som dunkas i grus och laseras. Okej. Sen spikas möbelspik runt kanterna, ojämt som attan. Oookej. Och ett plommonfärgat överdag sätts på sittdynan. Vips så är den nya fotöljen förstörd. Sen arrangeras böckerna i färgblock i hyllorna. Fast jag är erkänt aningens pedantisk, så tycker jag att det är löjligt, man har väl inte böcker efter färgen på ryggen, utan för innehållet? Mest är jag nog irriterad för att

En skolkamrat visade Marja-Liisas bild från Faceebook idag, den på dockan som Barnens hus sålde. Den framkallar såväl kalla kårar som vrede. Sen får man läsa i Aftonbladet att leksaksaffären ska tillfälligt ta bort dockan ur sitt sortiment. Det är väl egentligen inte så mycket en fråga om att den ska tas bort, jag undrar hur i helskotta den tog sig hela vägen till försäljning? Ingen på Barnens hus, i hela den långa processen, tänkte: Hennes ben... liiiite i smalaste laget... eller? Skandal.

På hallgolvet när jag kom hem efter en blöt promenad, eftersom att det blåste för mycket för att använda paraply, låg detta: Och inuti fanns ett kort: Med en lustig liten hälsning, från en lustig Grek. Det gjorde mig så himmelens glad. Följer jag receptet kommer jag nog inte att bli frisk, men kanske ännu gladare.

Min husgud har släppt datum för nya föreställningen. Här. Jag vill gå, fast jag är för feg för att ställa upp på någonting, och därför är livrädd för att bli utvald i publiken.

Brev. Att få, och skriva. Kommer ni ihåg? På utsidan så försökte man se på handstilen vem det var ifrån, inuti tittade man inte bara på orden, utan på brevpapper (ett ord så bortglömt att det inte ens finns i ordboken på paddan), färg på bläcket, krumelurer i kanterna, kanske skickades något roligt med. Det är borta nu. Är det inte lite sorgligt? Att det känns så krångligt, omständigt, tidskrävande att ägna någon annan lite tid. Mailen tog över. Snabbare, billigare, enklare. Det innehöll fortfarande de viktigaste ingredienserna; frågorna, svaren, funderingarna, avslöjandena. Bara med lite mindre personlighet. Nu finns knappt det. Snabbare, ännu enklare, är Facebook, Twitter, Google+. Man når ut till alla på en gång; Hej Göran, mamma, chefen, Johanna, här är jag. Och där är ni. Vi som leker stenålder och av olika anledningar inte vill vara med, har svårt att göra oss hörda, stjäla lite uppmärksamhet. För det tar ju tid, det där med mail, i jämförelse. Så var det säkert f

Det har ju varit lite si och så med sömnen. Lätt att märka på att man blir rätt korkad. Jag tycker ju att det borde vara som så att om jag nu har sovit så jädrans lite, och framförallt en aning splttrat, så skulle jag vara skittrött, och sova som en klubbad säl. Så fiffigt fungerar inte jag. Istället så är jag inställd på att numer klara mig på ett par timmars sömn lite sisådär, och därför anser min fina konstruktion till kropp att en fem eller sex timmar på en natt är åt helsike i överskott. Vi är inte helt överens. Jag tycker att den lurar sig själv, för jag känner ju (framförallt på det där med att känna sig korkad då) att lite mer av sömn vore en bra ide' ett tag framöver. Kan ju vara bra att få huvudet att börja hänga med när man ska ha prov snart, eller hänga med i hetsiga debatter om moral, på engelska. Så vi bråkar en aning, kroppen och jag, jag säger att jag känner mig vidrigt trött, den ska prompt hålla sig vaken. Vi får väl se vem som vinner till kvällen. Om ja

Jag tänkte att det var nog med att sparka på den som ligger ner för ett tag nu. Någon kosmisk gräns finns väl. Någon klok tant eller farbror ute i stora rymden som säger att "Jo, det har varit roligt att se alla vurpor, men nu räcker det." Då får man ett litet tjuvnyp till. Från där man minst väntar sig det. Ibland kan en i sig liten, ganska betydelselös händelse ställa allt i ett nytt ljus, arrangera om verkligheten, förändra hela framtiden. Så är det nu. Man går så gärna omkring och tror att man vet allt. Det gör man ju verkligen inte. Men nu, tant i universum, om jag får vara lite arg och ledsen ett tag, kan vi vara klara med varann då? Kan du roa dig med din slapstick humor med någon annan då, så kanske jag kan få bli lite glad och rolig igen?

Så är han igång igen, Harold Camping, domedagsprofeten. Den här gången är det helt säkert att jorden går under på fredag. Jag vet att han har fel. Och att han har rätt. För jorden kommer inte gå under på fredag, men för enskilda individer går jorden under precis hela tiden.

Varje gång jag hostar upp härliga slemklumpar, så där ansträngt att man tror att man ska kräkas, så hör jag Hollywoodfrun Gunilla Persson i mitt huvud. Det där klippet som vi alla har kollat in vid det här laget, där hon talar om för sin dotter att det är Jesus som ser till att hon kräks upp slemmet i halsen. Som om det inte är vidrigt nog att hosta upp de där klumparna. Jag kommer drömma mardrömmar om tanten.

Vad flera dagars flytande kost, kombinerat med antibiotika, Alvedon, och hostmedicin gör med en mage behöver vi kanske inte gå in på. Vi kan väl bara konstatera att jag ska ändå inte iväg någonstans, jag är nära en toalett hela tiden, det är inga probelm. Jag är ändå så lycklig över att hostan hade sin all time high igår, detta betyder att den har börjat vända. Jag har sovit flera timmar under natten. Att bröstkorgen är så öm att jag knappt kan andas gör inte heller något, för det var värre när jag konstant hostade så jag trodde att jag skulle få hjärnblödning. Nu hostar jag ju bara ibland. Jag konstaterar hur glad jag blir för det lilla steget framåt, när kroppen havererat så totalt. Fast det kanske betyder otur att säga så, jag kanske har några kroppsdelar kvar som kan krascha? Äsch. Om det är så, bring it! Lika bra att få allt ur världen på en och samma gång.

Jag har fått antibiotika. Det är grejer det. Halsen har redan närmat sig sitt normala utseende, och jag kan äta annat än flytande. Men hostan... Det fungerar inte riktigt att sitta och gråta mitt i natten för att man hostar som om revben ska knäckas, lungor sprängas och kräkas upp, och huvudet vill explodera. Det som får tårarna att springa läck är dock främst insikten om att jag hostar så snart jag lutar mig tillbaka, även när jag sitter upp, alltså måste jag försöka sova sittande, medan jag lutar mig framåt. Då börjar gråta som en treåring. För det går inte, jag hittar ingen ställning som jag kan somna i. Maken försöker hjälpa till med kreativiteten mitt i natten, han bygger en sovställning av kuddar, som inte funkar. Och jag är ju så trött, så fullkomligt slutkörd efter alla förkylningar, den senaste veckans feber, värk, besvikelse, värken vid varje andetag, och av att ha levt på soppa i flera dagar. Så jag bryter ihop. Mitt i galenskapen tänker jag att det är bra, för då

Den planerade embryoåterföringen fick vi lov att ställa in. Igen. Istället fick jag gå till vårdcentralen och få recept på penicillin för halsinfektion. Läget känns lite hopplöst.

Vi har en sjuk-vänlig soffa. Jag har tagit Alvedon, laddat upp med näsdukar, Strepsils, nässpray, te, en bok, hämtat fluffiga täcket och sköna kudden från sovrummet, dragit på mig pyjamasen och de slitna-men otroligt sköna- raggsockorna från E's mamma, hämtat alla katter, och bäddat ner mig. Nu kan jag hosta, värka, frysa och vakna mig genom hela natten. Jag flyttar mig inte förrän sent imorgon. Go natt.

I avsaknad av barn att fira, så firas istället: Monster! Den håriga besten blir idag imponerande 12 katt-år. Och det var enbart därför hon fick störa mig hela natten, som en present. Hon kommer alltså inte få störa mig i natt. Inte alls. Jag kommer vara benhård. Hjo men visst.

Jag läser om föräldern som anmält barnens skola för brott mot skollagen på grund av fruktstunden. Min spontana tanke är att det är en rättighet för alla barn att äta en frukt om dagen. Föräldern påpekar i sin anmälan att för dem, som har tre barn skulle det innebära en kostnad på mellan 1140 och 1710 kr/år (alltså mellan 95 och 142kr/mån.) Kalla mig elak nu, men so what!? Om problemet är att man som förälder inte har råd att ge sina barn en frukt om dagen, så är problemet av en annan art än att skolan har fruktstund och därför inte är helt avgiftsfri. Skolan ska vara avgiftsfri. Men föräldrar ska också ge sina barn en frukt om dagen, det är inget krav, det är väl ändå en rättighet? Det tragiska här är inte att skolan egentligen inte är avgiftsfri, det tragiska är att en trebarnsmamma tycker att en frukt om dagen är en ekonomisk omöjlighet.

Förlåt. Men nu ger jag upp lite grann. Vad som verkade vara vägen till tillfrisknande, verkar istället vara vägen mot influensa. Förutom cystan som gav mig ett litet helvete under natten och morgonen, så har halsen svullnat igen, alla muskler och leder blivit ömma som blåmärken, huvudet har börjat bulta och banka och en feber har brutit ut. Jag tyar icke mer. Alla rader av förkylningen har dessutom inneburit en paus i träningen, vilket får min rygg att paja, vilket den nu har gjort. Totalhaveri. Varje hostattack måste förberedas genom att jag drar upp benen mot kroppen, annars säger det "pang-tjofräs" i bakre regionen. Jag känner mig riktigt orättvist behandlad av universum.

Jag lyckades träffa den lilla stickan även denna morgon. Denna morgon var den positiv. Nu var detta inte någon överraskning, för jag har spenderat natten med att vrida och vända mig igenom värken av en cysta på äggstocken. Det är ju praktiskt med inbyggd äggklocka, men den kunde gärna ringa lite tystare. Om min beräkning stämmer så kommer barnmorskan som ringer om en liten stund tala om att jag är välkommen för insättning på torsdag. Insättning nummer 4.

Jag har långt hår. Långt hår slits fort. Mitt långa hår slits lite fortare, eftersom jag har två katter här hemma som av någon anledning tycker om att tugga på mitt hår. Jag vet inte varför. Men eftersom att jag är säker på att dom får mat så får jag dra slutsatsen att dom tycker att matte är en riktig godbit.

Mitt lilla hjärta, katten J, är gammal nu. Det märks på många sätt; När hon varje kväll ska följa med mig i badrummet för att dricka vatten ur badkarskranen så har hon lite svårare att hoppa över badkarskanten. Hon sover allt mer. Hennes humör är aningens tjurigt. Den vackra, långa pälsen har tappat sin glans. Och just pälsen är ett problem. Hon behöver lite hjälp att ta hand om den nu, så jag borstar och kammar, men nu behövdes något mer. Så vi badade, hon och jag. Pälsen tvättades med produkt för päls, matte tvättades med den också. Protesterna var milda, men hon undvek mig i timmar efteråt. Därför känns det skönt att hon frivilligt klev upp i min famn för att kela och somna, i en hel timme. Jag är förlåten.

...skillnaden mellan mig och maken. Nu när han har övergivit mig för att åka och sitta i en skog i en vecka. Jag ser genast till att använda min tid i ensamhet till att städa, stryka, skrubba badkar, och plugga lite extra. Och planerar andra projekt inför veckan. När jag lämnar maken ensam i hemmet spelar han Playstation. Varför ser jag ensam-tid som fixa-tid, när han ser den som avkoppling? Mer än så hinner jag inte fundera, jag har saker att göra.

En nybäddad säng. I ett svalt sovrum. Och säsongspremiären för fluffiga vintertäcket. Jag kommer sova gott.

Jag gillar inte att ha fel. Jag tycker att det är jobbigt. Jag är också en dålig förlorare. Jag antar att detta hör ihop. Nu måste jag erkänna att jag har haft fel. Fifan vad jobbigt. Ända sen den kom så har jag bestämt hävdat att den däringa Paddan, sicken onödig pryl! Jag menar, jag har en liten bärbar dator, det är ju mycket bättre. Ändå har jag idag spenderat timmar åt att leka med makens gamla Padda, som nu är min. Jag har insett att jag kan byta ett stort anteckningsblock, och en god bok som ska släpas fram och tillbaka till skolan, mot en liten platta. Och jag kan på en lite större skärm kolla hela wida wärlden om jag får tråkigt, titta på filmer, eller skvallra med er. Jo, det har jag kunnat på mobilen med, men jag är ju gammal nu och har förutom dålig syn också blivit rätt bekväm av mig. Jag kan alltså leka, och ha praktisk användning för Paddan. Så, ytterst, ytterst, ytterst motvilligt, här kommer det.... Jag... Hade... Fel. Usch.

I sann fredags-anda så slappar vi. Middag på lokala Italienska restaurangen, följt av några dvd och en "Ben & Jerry's Half baked". Men det är svårt att kombinera glassen med vampyrerna på tv:n när det sitter två katter och tigger bredvid. Det är svårt att njuta när fyra bärnstensfärgade ögon följer varje sked. Eller små lurviga tassar som slår efter handen som håller skeden i hopp om att sno åt sig en tugga. Efter alla år vi levt tillsammans borde de veta bättre, matte ger inte frivilligt ifrån sig "B&J". Jag delar gärna med mig till mina älsklingar. Men glassen, den är min.

Idag kunde jag hämta min present till mig. 2 nya glasögon. Efter mycket provande landade valet på dessa två från Sand. Skoj.

Då är det dags för de där jävulusiska stickorna igen. Jag ska slå om snart. Det kan ju också vara en anledning till det trevliga humöret. Nästa vecka ska det alltså bli en ny insättning. Om jag känner att jag orkar. Vilket jag inte gör, och säkert aldrig kommer göra, men jag tuffar på uppför backen ändå. Jag tänker att brukar dom inte säga att en definition på galenskap är att göra samma sak gång på gång, men förvänta sig ett annat resultat? Fast, jag har alltid vetat att jag är rätt galen.

I går var det så äntligen premiär för "Grey's anatomy" Jag kände en våg av panik när en tanke att storyn var överdriven kom över mig. Jag skakade av mig de tankarna, för Grey's kommer ju aldrig bli överdriven, storyn kommer aldrig bli tjatig, eller urvattnad. Aldrig. Ikväll kan jag glömma bort mina egna bekymmer genom ett besök i "lyxfällan". Skäms-tv. Ibland är det vansinnigt skönt att koppla bort hjärnan och låta dumburken underhålla med rent trams.

Jag har en gnutta sömnbrist. Nätterna är fulla av hostattacker, vilket kan vara en bidragande orsak. Om någon har glömt bort det så är det alltså förkylning nr 3. På raken. Alltså jättesynd om mig. Katastrofalt. Vi vet ju av männen att förkylning är värre än cancer. Nu vet jag inte längre om det är sömnbristen, eller förkylningen som ger härligt extra torr hy, finnar och tras-mopp-hår. Inte heller vilket som ger det extra toleranta humöret som dumförklarar min omgivning när den visar sin brist på empati. Några av dessa mindre bekymmerna har ändå gjort att jag har haft svårt att plugga, för jag är grötig i huvudet, får liksom inte ihop tankarna. Och eftersom jag är som jag är (kontrollfreak och nervig)så är slutsatsen att om jag nu ligger i tid i studieplaneringen, så är jag efter. Alltså, jag ligger inte efter, jag är där man ska vara. Då blir jag nervig, då känner jag mig stressad. Herregud. Jag måste alltså ligga före, för att känna mig lugn. Snacka om att ha andra problem

Jag har inte riktigt återhämtat mig. Alltså, mest med humöret, jag börjar oroa mig för att jag förevigt kommer vara en riktig bitterf#**@. Det märktes idag, att tålamodet inte är vad det borde. Jag är raka motsatsen till tolerant. Vilket blir lite motsägelsefullt när man diskuterar tolerans. Framförallt när jag blir riktigt intolerant mot de intoleranta. Jag blir arg och kan inte låta bli att säga mot när människor tycker att alla brottslingar ska bara låsas in, inte få någon vård, och visst förtjänar alla en andra chans- men man ska inte få en tredje. Jag vill mest storma ut när jag hör ogenomtänkta och fördomsfulla kommentarer om homosexualitet och religion. Jag tar illa upp när man ska diskutera sanningshalten i nyheterna och får ständigt höra "det är sant, det läste jag i Aftonbladet". För allt man läser är sant. Ingen vill vara kritisk till vad som står i nyheterna, man vill bara köpa allt man läser med hull och hår. Jag känner att jag blir så rädd mitt i all

Maken är nöjd. På ett sånt där sätt som makar blir när de får ny teknik. Han har fått en ny "Padda". Jag är också nöjd. För att timingen är bättre än när han fick sin förra "Padda". Då var han frånvarande i veckor, gick inte att få kontakt med, all kommunikation skedde genom meningar på tre ord eller mindre. Den här gången kommer han att kunna leka sig trött med sin nya leksak medan han ändå är frånvarande, på riktigt. Han ska ändå iväg på "sitta-i-skogen-och frysa-i-väntan-på-djur-som-aldrig-kommer" i en vecka. Jag ska tydligen få ärva hans gamla "Padda". Vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Annat än att spela "Angry birds", det kan jag erkänna är vansinnigt roligt. Men jag kommer inte sitta och pilla på min nygamla leksak oavbrutet i en vecka.

När jag sitter här och hostar upp min ena lunga (jag behåller en, tänkte vara lite smart), så tänker jag att jag önskar att jag vore modig. För om jag var modig så skulle jag leva ut alla prinsessdrömmar och knata runt i en sån här: Fast i brunt (det syns inte, men den här är grå). Men jag är nog för feg. Skulle vara rädd för att se ut som en bimbo. En sån som inte var smart nog att bara hosta upp ena lungan.

Jag kan inte säga att jag förstår varför, jag köper det inte alls, men av någon anledning så ska man enligt vår svenskalärare kunna skriva en novell. Varför det är viktigt att alla människor ska behärska det kan jag inte på något sätt se logiken i. Vad i vårt samhälle kommer gå snett om vi inte besitter den kunskapen? Därför kan jag inte påstå att jag la ner så särskilt mycket krut på uppgiften. Jag följde instruktionerna, jag ägnade våra två lektioner åt att plita ner vad jag hade kommit på, och levererade en rätt banal historia som jag hade knutit ihop snabbt och slarvigt på slutet bara för att då fick jag halva lektionen ledigt. Jo, även plugghästar som jag tröttnar. I alla fall när jag inte på något sätt ser syftet med det jag håller på med. Idag kom utvärderingen. Jodå, det var i klass med en färdig författare. Kom igen. Tacka för att hon ska uppmuntra sina elever. Men att säga att fyra sidor svammel utfört på dryga tre timmar är i författar-klass. Nope. Det visar väl

Det är för mig ett fullständigt mysterium hur Lindex kan få kanonsnygga Reese Witherspoon att se kort, fyrkantig och totalt omodern ut. Men samtidigt så börjar jag vänja mig vid att pendla mellan "Hm, Lindex, snygga grejer." och "Hm, Lindex, hur tänker dom egentligen?" Istället så fnissar jag fortfarande åt Oreos "Vrid, slicka, doppa." Och ler längtansfullt åt Liberos nya reklam för Dance collection.

När jag öppnar den tredje 15 pack förpackningen med näsdukar på bara några veckor så suckar jag. Jag suckar hela tiden. Jag brukar inte sucka hela tiden. Jag brukar börja flina ganska snart efter någon, eller några, suckar. Inte nu. Det här känns som droppen som fick den berömda bägaren att rinna över. Jag är på uselt humör, har noll tolerans. Jag är varken snäll mot mig själv eller andra. Jag orkar inte att orka för tillfället. Jag blir gråtfärdig vid varje hostattack, blir gråtfärdig när jag ska leta fram kläder, blir gråtfärdig när katten spyr, blir gråtfärdig när näsan börjar rinna så plötsligt att jag inte hinner upp med en näsduk. Sen blir jag gråtfärdig av att jag är ett sånt vrak. Men då får det väl vara så just nu, för jag orkar ärligt talat inte rycka upp mig heller. Jag gräver ner mig ett tag istället, bland näsdukar, halstabletter och höstlöv och känner att det är helt okej att känna så ibland.

Äntligen något att se fram emot. En stunds glädje väntar. På onsdag drar Grey's anatomy igång igen. Det var på tiden.

Jag hann vara frisk i en hel vecka. Nu har en ny hosta flyttat in, tillsammans med sina goda vänner täppt näsa, huvudvärk och värk i kroppen. Eftersom jag redan var lite sänkt, och tyckte lite synd om mig själv, så tycker jag väldigt synd om mig själv nu. Jag är på en manlig "vara sjuk nivå". Men jag hanterar det på ett typiskt kvinnligt sätt; med massor av godis, kaffebröd och skräpmat. Och en liten gnutta dåligt humör och kort stubin. Lovely.

Besöket på Second hand affären resulterade i lite nostalgi. Inte för funktion, utan som piffig inredningsdetalj. Kommer ni ihåg? 1. 2.. 7.....5....6.... åh nej, det skulle vara 8. 1.2..7......5..... Nostalgi.

När hösten kommer så flyttar flugorna in hos oss. De letar sig in genom öppna fönster, till värmen. Man kan tycka att det är ett mindre smart drag med tanke på att det redan bor tre håriga bestar här. Fara för livet. Kan man tycka. Men våra bestar har tappat gnistan. Den ena sitter och sniffar på flugan som virrat sig trött i fönstret, tills flugan bekvämt sätter sig på kattens nos. Då ger katten upp. Hon skakar på nosen och går därifrån. Den andra vaknar av en fluga som hetsigt flyger ovanför henne, närgånget. Jag tycker mig se en jaktinstinkt vakna. Men jag har fel. När flugan dunsar mot kattens mage reser sig katten och går därifrån, lägger sig med en suck några meter bort, och somnar om. Katten som är äldst av dem alla, hon kan ägna en stund åt att titta på flugornas kamp mot fönstret, men gör ingen som helst ansats till att vilja bli den champion på att jaga flugor som hon en gång var. Så de lever säkert här inne, flugorna. Tillsammans med våra gamla katter, som en