Fortsätt till huvudinnehåll

The botten is nådd.

När jag öppnar den tredje 15 pack förpackningen med näsdukar på bara några veckor så suckar jag.
Jag suckar hela tiden.
Jag brukar inte sucka hela tiden.
Jag brukar börja flina ganska snart efter någon, eller några, suckar.
Inte nu.
Det här känns som droppen som fick den berömda bägaren att rinna över.
Jag är på uselt humör, har noll tolerans.
Jag är varken snäll mot mig själv eller andra.
Jag orkar inte att orka för tillfället.
Jag blir gråtfärdig vid varje hostattack, blir gråtfärdig när jag ska leta fram kläder, blir gråtfärdig när katten spyr, blir gråtfärdig när näsan börjar rinna så plötsligt att jag inte hinner upp med en näsduk.
Sen blir jag gråtfärdig av att jag är ett sånt vrak.
Men då får det väl vara så just nu, för jag orkar ärligt talat inte rycka upp mig heller.
Jag gräver ner mig ett tag istället, bland näsdukar, halstabletter och höstlöv och känner att det är helt okej att känna så ibland.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän