Fortsätt till huvudinnehåll

Kraschlandning.

Vad flera dagars flytande kost, kombinerat med antibiotika, Alvedon, och hostmedicin gör med en mage behöver vi kanske inte gå in på.
Vi kan väl bara konstatera att jag ska ändå inte iväg någonstans, jag är nära en toalett hela tiden, det är inga probelm.
Jag är ändå så lycklig över att hostan hade sin all time high igår, detta betyder att den har börjat vända.
Jag har sovit flera timmar under natten.
Att bröstkorgen är så öm att jag knappt kan andas gör inte heller något, för det var värre när jag konstant hostade så jag trodde att jag skulle få hjärnblödning.
Nu hostar jag ju bara ibland.
Jag konstaterar hur glad jag blir för det lilla steget framåt, när kroppen havererat så totalt.
Fast det kanske betyder otur att säga så, jag kanske har några kroppsdelar kvar som kan krascha?
Äsch. Om det är så, bring it! Lika bra att få allt ur världen på en och samma gång.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän