Kraschlandning.

Vad flera dagars flytande kost, kombinerat med antibiotika, Alvedon, och hostmedicin gör med en mage behöver vi kanske inte gå in på.
Vi kan väl bara konstatera att jag ska ändå inte iväg någonstans, jag är nära en toalett hela tiden, det är inga probelm.
Jag är ändå så lycklig över att hostan hade sin all time high igår, detta betyder att den har börjat vända.
Jag har sovit flera timmar under natten.
Att bröstkorgen är så öm att jag knappt kan andas gör inte heller något, för det var värre när jag konstant hostade så jag trodde att jag skulle få hjärnblödning.
Nu hostar jag ju bara ibland.
Jag konstaterar hur glad jag blir för det lilla steget framåt, när kroppen havererat så totalt.
Fast det kanske betyder otur att säga så, jag kanske har några kroppsdelar kvar som kan krascha?
Äsch. Om det är så, bring it! Lika bra att få allt ur världen på en och samma gång.