attvarabob

Det här är katten. Det är synd om henne. Ser ni varför? Hon har ingen hals. Men det har hon aldrig haft, hon är byggd utan, kan man säga, och hon har klarat sig bra ändå. Trots sitt handikapp.

Ett helt år har passerat. Gick det inte väldigt fort? Jag började året som studerande, jag börjar nästa år på samma sätt. Vi började året med att skriva in oss på fertilitetsenheten, och starta IVF. Vi börjar nästa år med en ny insättning. Jag började året med att jobba extra inom demensvården. Jag börjar nästa år med att jobba extra inom sjukhusets psykiatriska vård. Jag bor i samma lägenhet, med samma djur, samma frisyr, och samma karl. 12 långa månader och inget nytt. Eller jo, jag fick nya härliga arbetsplatser, med nya härliga arbetskamrater. Jag avslutade lite fler kurser och kom därför lite närmare målet med mina studier. Vi tog semester i ett land vi inte varit i förut. Men i det stora hela; same, same. Nu ska man fundera över året som kommer. Kommer det också bli same, same, eller kommer det bli året som vänder upp och ner på tillvaron? Medan jag begrundar min framtida tillvaro så lagar vi god mat, dricker goda drycker, och håller tummarna för att tanten lyckas

Jag är ju i det närmsta en pensionär. Vaknar av mig själv mellan 7-8 på morgonen, går lätt upp kl 5 dagar som idag, när jag ska jobba. Det innebär att jag börjar gäspa vid 21, och helst bäddar ner mig vid 22. Idag har jag lyssnat till tecken på att grannen ska ha fest: Dammsugaren viner och tjuter, påsar klirrar på balkongen, möbler skrapas och flyttas, allt till lätt höjd volym på stereon. Dels verkar det märkligt när årets festdag infaller imorgon. Dels verkar det olycksbådande för min egen morgondag, eller främst morgonkväll. Om det är fest som det brukar vara hos grannen, så lär det inte bli tidig sömn för tanten idag, samma tant som redan börjar gäspa lite grann klockan 15.30. Det skulle innebära att tanten är knäckt imorgon och helt saknar möjlighet att hålla sig vaken tills efter midnatt, vilket är ett svårt projekt även om hon är utsövd. Det är inte lätt att bli gammal. Eller att vara morgonmänniska. Eller ha jobbiga grannar.

Dags att börja fippla med stickor igen. Dagens test var negativt. Nu är det omgångens sista embryo som ska in någon gång nästa vecka. Jag får lite panik. Om det här inte fäster så ska det till en ny äggplockning, jag kan nog inte förklara hur mycket jag inte vill göra det. Men jag kommer göra det, om det krävs, precis som att jag kommer göra så många insättningar som vi får. Om det blir lika goda resultat på äggplockningen varje gång så kan vi få till en 15 embryon. Känns ju som att något borde fästa. Men om det inte gör det då? Hur kommer vi må efter 15 försök, utan resultat? Eller om följande äggplockningar blir dåliga, vi kanske bara får fram 2 embryon till. "Tänk inte på det nu." "Klart något kommer lyckas." "Ta inte ut något i förskott." "Tänk positivt." Jag vet att det är välmening bakom alla fraser, men jag kräks på dom ändå. Precis som jag kräktes på alla käcka tips innan utredningen, när alla skulle hjälpa oss att bli gr

Ni vet hur väskan kan vara ett stort kosmiskt svart hål som gömmer allt du söker. Mobilen, tampongen, busskortet, lypsyl, nycklarna. Hopplöst att hitta i stora handväskor. Inte nu lägre, för mig. Å gav mig lösningen i present. Troika¦ Handbag lamp, nyckelring med ledlampa. Så cool. Så onödig. Så nödvändig.

Jag lider. Jag har så jädrans ont. Vi pratar konstanta plågor. Vi pratar finne. På skinkan. I storleksordningen kolossal. Jag tror att jag avlider snart. Måste. Våga. Klämma. Den. Aj.

Plötsligt blev jag dödssugen på pizza. Bara sådär. Vilket är lite tidigt, pizza äter vi till nyår. Min analys säger att eftersom maken och jag sitter med alla rester, och därför äter julmat i en vecka efter jul, så är vi så invanda på att äta mat med högt fettinnehåll att pizza är det enda som kan toppa den pyramiden lagom till nyår. Fast i år är jag sugen på den där pizzan redan nu, innan alla rester ens är uppätna. Vad betyder det? Har jag ätit för mycket julmat i år? För lite? Och hur ska situationen lösas? Äta pizza nu, eller vänta? Det är vansinnigt jobbigt att försöka lösa såna här viktiga frågor. Som att försöka orda det där med fred på jorden, ungefär.

Nu har jag använt de där Moroccan oil produkterna tillräckligt länge för att ge min dom. De funkar. Japp, skeptikern håller med hypen. Håret blir mindre frissigt, mjukare, utan att bli tungt och flottigt. Som utlovat alltså. Och då använder jag billiga varianten från Lee Stafford (finns på Kicks). Där ser man.

De som känner mig vet att ta det lugnt och göra ingenting sällan fungerar för mig. Jag kan bara ta det lugnt genom att sysselsätta mig. Fast om det känns som att vila är nödvändigt blir det knepigt. Idag var en ledig dag, och vila behövdes; what to do? Jag fixade en sovmorgon, mina mått mätt, ända till kl. 8. Jag tränade en timme, för träning gör mig avslappnad. Jag shoppade fina underkläder på Twilfit-rean (också en form av avslappning). Jag hämtade en ny omgång linser (utföra nödvändiga göromål är också avslappnande). Jag fipplade med nya mobilens alla inställningar för att få den som jag vill, vilket självklart innebär att den ska vara precis som den förra mobilen, förändring är farligt vet ni (inte så avslappnande). Nu ska jag dricka kaffe. Herrejösses, gamla tanten är helt slut efter dagens ansträngningar. Hur jag ska orka fixa middagen efter dagen är ett mysterium, men jag har gett mig den på att lyckas. Läs ovanstående information och kom till slutsatsen att tanten

...som man tänkt sig. Jag fick fyra timmars splittrad sömn inatt. Och jobbade på förmiddagen. Inga problem, jag kan gå hem och vila bort den där tröttheten som för med sig illamående och huvudvärk. Tänkte jag. Förutom att det står två snubbar utanför och sågar med motorsåg i träden som inte pallade blåsten. Och att jullovs barnen-springer upp och ner i trapphuset och slår i dörrar och skriker. Undrar vad som händer imorgon, när jag är ledig, så att jag inte kan få sovmorgon. Livet känns så spännande just nu. Jag skulle vara väldigt exalterad och förväntansfull, om jag bara orkade.

Kan någon förklara för mig varför knappar i jackor och kappor är så sanslöst dåligt fastsydda? Alltid, oavsett märke. Efter några veckors användning krävs det, utan undantag, några stygn på någon/några knappar. Det gör mig inte bara nyfiken på om det finns någon tanke bakom detta, utan också väldigt irriterad.

De skrev den här annonsen innan de fick koll på vad det blev för väder under jullovet, antar jag.

Vi tänkte åka och titta på mellandagarean. Det var vi inte ensamma om. Kista galleria gick det inte ens att komma in i. Skärholmen hade gott om parkeringsplatser, men också gott om hysteriska människor. Efter att ha konstaterat att det affärerna hade på rea var samma saker som de började rea redan veckan innan jul, så åkte vi hem, efter bara 30 minuter. Det var hemma vi hittade fynden, så klart. Halva priset på köksprylar, vi köpte två stekpannor, varav en var en hederlig gjutgärnspanna. Jag antar att det är ett pinsamt ålderstecken när man blir riktigt glad över att ha fyndat stekpannor istället för kläder och skor.

Det kan hända att det blåste lite under natten.

Har ni överlevt? Är alla mätta, illamående, nöjda, besvikna, lättade. Julen påminner mig om saker jag inte vill tänka på, och symboliserar det jag inte har, så för mig kändes det som att stormen kom och rensade bort julen. Skönt. Men nu ska vi ladda för nästa ångest-högtid: nyår. Det har redan börjats med sammanfattningar över året som gått. Hur var det? Vad hände? Allt det som tjatades i evighet om när det hände, ska tjatas om igen, allt som ingen kunde undgå, ska påminnas om. Själv ska man tänka igenom året som passerade; blev det som man ville, gjorde man det man önskade, förvandlade man sig till den man lovade bli vid förra nyår. Sen ska man börja fundera på vad det nya året ska ge, ska man få det man önskar, göra det man vill, bli den man hellre vill vara. December; ångestmånaden. Ni som är lika förtjusta som lilla jag, trösta er med att det snart är över.

God Jul till er alla. Jag önskar er en fridfull dag, utan stress, kaos, bråk och besvikelser. Jag hoppas ni får äta gott vid ett vackert dukat bord, tillsammans med de ni håller kära. Jag hoppas ni får allt ni önskat er, inslaget i vackra paket. Jag hoppas att ni somnar till kvällen med ett stort leende på läpparna, och värme i hjärtat, efter en underbar dag. Det är vad jag önskar er alla idag.

Ena grannen ägnade ett par timmar åt att borra. Hos de andra grannarna har barnen redan börjat få stora julfnatten och låter som Riverdance. Julen, fridens högtid. Eller hur.

Jag ägnar dagen åt att städa. Vilket till stor del innebär att plocka undan efter maken. Den evige tonåringen. Istället för att slå ihjäl honom belönar jag mig själv med att äta upp "vår" choklad. Vilket inte är mer än rättvist efter att ha ordnat julbak, julklappar, julstädning och julpynt. Dessutom förväntar jag mig en riktigt bra julklapp från pojkvaskern. Inte heller mer än rättvist. Det är väl ändå det julen är till för; att döva det dåliga samvetet?

Vi är alla olika. Som att jag tillhör gänget som ständigt granskar mig själv kritiskt, letar brister och fel, och är sällan helt nöjd med mig själv, istället för att se mina styrkor och fördelar. Andra kan helt blunda för sina brister och bara se styrkor och fördelar med sig själva. Vinnarna är de som har hittat balansen som ligger där mittemellan. För vi kritiker sårar oss själva med vårt ständiga missnöje, och de blinda sårar andra i sin oförmåga att se sina brister. När jag nu ska söka efter den där vinnande balansen ska detta klocka citat, levererat av Å, bli min ledstjärna på vägen: "Be who you are and say what you feel, because those who mind don't matter, and those who matter don't mind."- Dr. Seuss.

Jag ska strax åka och möta maken i city. Två dagar innan jul. Samtidigt som jag känner att jag skulle kunna gå i tusen bitar. Hur tänkte jag då? Inte alls skulle jag tro.

Jag ringde fertilitetskliniken och meddelade det negativa resultatet. Rara barnmorskan beklagade. Med värme i rösten sa hon: Men hur är det med dig då? Så enkel fråga. När man är lite skör är så enkla frågor det enda som behövs för att man ska bryta ihop. Igen. Ibland är det väldigt enkelt att trycka på knapparna som reglerar känslor. Ibland är vi människor så enkla. Sista frysta ägget ska återinföras efter nyår om allt går vägen. Efter det får vi se.

Jag har köpt nytt schampo, balsam, och hårolja. Sånt som inehåller nya hypen "Maroccan oil". Jag tänkte att jag skulle satsa på att försöka se snygg ut, istället för att få fin, stor mage. Jag tror att jag kommer misslyckas lika mycket med det här projektet. Fördelen med att hoppa på en hype, som sen inte alls visar sig stämma, är att man har något att skylla på. Fast än så länge så lever hoppet för att det här ska ge något resultat, och vem vet, det kanske verkligen fungerar.

När sorgen river och sliter, men inga tårar vill komma, får man hitta bot på annat håll. Jag tränar, tills svetten rinner lika friskt som jag önskar att tårarna kunde göra. Och jag tröstar mig med att köpa saker som jag inte behöver. Efteråt är jag lite mör, och lite tom, men för trött för att riktigt orka bry mig. Jag orkar inte ens bry mig om att det nog inte är det vettigaste sättet att hantera saken på. Det är skönt. Men otillräckligt.

Jag tycker att rosa är en vacker färg. Varmt rosa, gammeldagsrosa, svagt rosa, inte den gälla, skrikiga rosa. Den signalerar något mjukt, lugnt, gosigt. Fast just idag är några rosa droppar ondskan själv. Den är ett bud om vad som komma skall. Det röda. Det var bara PMS. Jag vill lura mig själv att tro att det är något annat, sköra slemhinnor kanske. Men jag vet att det inte är så. Kroppen förbereder sig. Jag vill stoppa den, vill hindra min egen kropp att förråda mig, svika mig, såra mig. Men kan ingenting göra. Jag vill gråta. Jag vill skrika. Jag vill slå. Men känner mig bara tom, slut, viljelös. Jag orkar inte. Jag vill bara bäddas in i bomull och slippa vara, slippa känna något alls. Slippa känna så här.

Eftersom jag har julen under kontroll, ligger till bra i planeringen och behöver inte alls stressa, så tänkte jag ordna lite decemberångest på annat håll. Jag börjar med att titta på snön. Sen läser jag om att kräksjukan har nått full styrka. Sen tittar jag på "Svinalängorna" Alltsammans medan jag försöker låta bli att tänka på om jag mår dåligt av vanlig PMS eller inte. Nu känner jag mig sådär härligt ångestfylld som alla andra.

Alla ni som har tjatat om att få snö. Är ni nöjda nu? Jag som inte gillar snö särskilt mycket alls tycker att det här är skitjobbigt.

För att verkligen komma i julstämning efter granpysslet, tog jag fram min favvo-rulle. Det är säkert inte den bästa filmen som någonsin gjorts. Den är inte Oscar-kvalitet. Det är inte rakt igenom storslaget skådespeleri. Men den är helt underbar. Fortfarande. Vi såg den första gången när den gick på bio, det har blivit några fler gånger sen dess. Jag skrattar och gråter varenda gång. I love it, actually.

här i vårt hus... Våra familjer har tradition att sätta upp granen den 23:e. Men då är man ju skittrött, och har en massa annat att hinna med. 4:e advent är mycket bättre. Notera att det finns katter i hushållet, därför är granen något odekorerad nertill. Allt som de gärna vill tugga på finns på en katt-på-bakben-avstånd. Ja, vi har provat genom att ställa dom på bakbenen framför granen.  

Vem var det som bestämde att just julsånger var sådana sånger som det är helt tillåtet för vem som helst att slakta? Och varför får så många sångare och sångerskor för sig att det är just de klassiska julsångerna som ska användas till att visa upp sina finaste (hrmpf) wailing-skills? Jag är i och för sig väldigt allergisk mot all förbaskad wailing, i alla låtar. Men ännu mer i julsånger. Lägg av, lägg ner, gör om gör rätt.

Ifall någon sitter och undrar, så mår katten redan bättre. Hon är nästa tillbaka i sina gamla vanor: Hon skriker i köket om både jag och maken är där. Hon har väckt mig några gånger under natten för att försöka knuffa mig ur sängen, eller bara hålla mig vaken genom att stånga mig i pannan. Hon ska ständigt ligga i knät, helst när man ska göra något annat (surfa, äta, jobba, läsa tidning...). Så nu behöver ni inte höra några fler tjatiga inlägg om katten. Nu kan jag gå tillbaka till att tjata om hur hon inte låter mig sova. Fast för att göra det kan jag ju inte avslöja att jag inte alls kunde sova medan hon var dålig, fast hon inte alls kom och störde mig på natten, för då sov hon någon annanstans. Nu sover jag egentligen bättre, när hon stör mig igen. Fast det vet inte ni. Ni vet bara att hon är skitjobbig när hon är frisk. Ingenting annat.

Jag är inte alltid B.o.B. Om ni lovar att inte berätta det för någon, det kan ju skada det rykte jag har byggt upp, så kan jag berätta att jag för det mesta är fånig, fnittrig, busig, och en glad skit. Det betyder att det inte behövs så mycket för att få mig att le. Just nu räcker det med min favorit, den lurviga "5:an" på kanal 5. Den som hoppar upp ur lådan och blir blyg, eller pussar skärmen, så här till jul. Jag fnittrar glatt varje gång. Moget.

Det här att en del programledare fortfarande kallar reklam för "meddelanden", är inte det lite fånigt? Är det ett försök att göra reklamen lite finare på något sätt? Eller ett försök att få tittarna att känna som att det är något värt att titta på? Dumt är det, vilket fall som helst. Reklam är reklam, och inget annat.

Mormor skulle varit stolt. För jag har bakat fyra sorters kakor under dagen. Sen skulle hon hjärtligt, och med värme, skrockat över hur klent barnbarnet är som ligger däckad på soffan efter dagens övningar. Jag är tacksam för de av hennes köks-kunskaps-gener som letade sig fram till mig, för med de i behåll så är mormor inte borta. Hon finns kvar i varje recept, och kommer vara med på julafton i år med.

Mår inte tipp-topp idag. Yrslig, varm, och trött. Fick lov att ställa in en date med finaste rödhåriga bruden i stan. Då blir jag lite ledsen i ögat. Och rastlös. Och nervös över att bli sjuk, igen. Då börjar jag med något jag orkar för att slippa grubbla: Julbaket. Fram med mormors recept på radiokaka, russinkakor, marängsnittar, drömmar och annat gott man minns. Det kommer självklart inte smaka som mormors, trots allt, men kanske tillräckligt för att vi ska minnas hur julbordet var när hon fanns med. Och tillräckligt för att jag ska kunna få lite tröst med provsmakningen.

Katten är hemma igen. Lite sur. Lite trött. Lite omtumlad. Men hemma. Doktorn är ännu mer säker på att hon har urinsten, den bra sorten som ofta försvinner med specialkost. Definitivt provsvar får vi på tisdag. Katten behöver dock inte plågas med ett nytt besök förrän om en månad. Fast vi ska plåga henne med kosttillskott varje dag fram till dess. Katten som bara älskar att få tabletter nertvingade, och vi som älskar att tvinga i henne dom. Om hon bara visste att det var för hennes eget bästa.

Ni vet Alfons Åbergs hemliga kompis, som inte fanns. Jag kom att tänka på honom nu. För jag har "symtom". Igen. Som kan vara sömnbrist, PMS, stress, eller vad som helst utom en Mållgan. Men det är ju vad man hoppas på, när man känner sig lite ensam, att jag ska få min Mållgan. Fast på riktigt. Det är fortfarande 8 dagar kvar till testdagen. Att det alltid ska vara så otroligt inte-alls-roligt med det här.

Kissekatten är hos doktorn. Hennes uppdrag för dagen är att kissa. Det låter ju inte så svårt med tanke på att hon springer på lådan här hemma var tionde minut. Vi åkte hemifrån klockan 8, då visade ultraljudet att blåsan var tom, så katten fick stanna kvar. Klockan 14.30 ringde veterinären och talade om att damen hade fortfarande inte kissat, hon hade inte ens tillräckligt full blåsa för att de skulle kunna ta prov med nål. Rackarns så envis hon är. Så vi får nog inte hämta henne förrän till kvällen. Om ens då.

När livet känns tungt, och lite deppigt. När det är så där svårt att le. Då finns världens bästa hjälpmedel för att få upp mungiporna här . Log du? Det gör jag, varje gång.

...så gamla var offer och förövare. Mordet på den 4-årige pojken i Ljungby för drygt 2 månader sen är tydligen uppklarat nu, en 10-åring har erkänt. Vilken helt enorm tragedi. Tänk att få veta att ens barn är mördat. Tänk att få veta att ett annat barn var den som mördade. Tänk att få veta att ens barn har mördat ett annat barn. Vart tar människor vägen med sådana känslor? En vän sa idag, angående något helt annat, att "det finns de som har det värre". Och så kan man tänka. Sådana här händelser kan ju till och med bekräfta den tanken. Men, samtidigt tycker jag att just en sådan här händelse motbevisar den. För hur i hela friden kan man mäta sorg och lidande, väga det, och jämföra. Den är väl alltid störst för en själv. Och det måste den väl ändå få vara. Om man inte tillåts få känna att det här, som jag upplever just nu, är vad som är värst. För mig. Just nu. När ska man då någonsin få ur sig alla de där tårarna? För det finns ju säkert någon som har det vär

Sista provet idag. Ett nätt litet "Nationella provet i matte A" Hur det gick? Alltså, det gick. Inte bra, inte dåligt, utan mest som förväntat. Det viktigaste är att det är över, det är gjort, det är klart. Jag är färdig. Ja, förutom en sak. Ingen stor sak, något som fått en halv klass hoppa av, och den andra halvan gråter, har ont i magen och vågar inte gå på lektionerna. Skolan i ett nötskal. Den är verkligen ett laglöst land, där lärarna är ensamma härskare, och inte alls den demokrati de försöker leka. Finns det rättvisa någonstans längre?

Medan jag bannar mig själv för att jag lät mig luras till att hålla tyst av en elak, elak människa så har vi fått goda, dåliga nyheter. Katten fick åka till veterinären för sitt ultraljud idag. Tyvärr har allt hennes springande på lådan gjort att blåsan var för tom för att doktorn skulle kunna ta något urinprov, och kunna få en riktigt bra bild. Kattens tappra kamp, och goda försök till att härma en ål, gjorde inte proceduren lättare. Men hon var ändå ganska säker på att se urinsten. Det är ju dåliga nyheter. Men bättre nyheter än den där inflammationssjukdomen, för det här går det att göra något åt. Om det är den ena sortens urinsten så hjälper specialfoder snabbt och enkelt. Om det är den andra sortens urinsten så hjälper en operation. Medan den där inflammations historien kunde bli ett evigt problem som inte fick att göra ett skvatt åt. Så goda, dåliga nyheter. På torsdag morgon blir det fortsättning, då ska hon in på nytt ultraljud, med urinprov, för att fastställa vilke

Katten och vi spenderade gårdagskvällen hos veterinären. Mediciner har inte hjälpt, och efter samtal till kliniken bad de oss komma in. Akut. För att efter två timmar få en veterinär som bättre förklarade vad som pågick. Eller vad de trodde pågick. Medicinen var bara utifall det kanske var en urinvägsinfektion, men de trodde att det handlade om en inflammationssjukdom i urinvägarna. Så det var inte alls konstigt att hon inte blev bättre av de piller jag brottas med katt-bläckfisken om två gånger om dagen. För att utesluta att det inte rör sig om något annat som blockerar, som urinsten, eller tumör, ska vi iväg till doktorn för ett ultraljud ikväll. Annars finns det tre utgångar: Det läker ut av sig själv inom några veckor. Det läker ut, men kommer tillbaka lite då och då. Det går inte alls över. I vilket fall som helst så finns det ingenting doktorn kan göra åt saken. Stackars mattes monster. Under tiden sitter hon på lådan, konstant, och kvider. Jag hoppas det går över,

När jag redan sitter och är ilsken över en mindre orättvisa så tänker jag på den undersökning som nyheterna rapporterar om idag. Den om att 28% av personalen på akutmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm tycker att kvinnans "passiva och beroende personlighet" kan vara en orsak till att hon blir misshandlad. Så det är hennes eget fel. Ändra på din personlighet så blir du inte misshandlad. Säger människor som jobbar på akuten. Dom människor som ska ta hand om de mest utsatta. Bara sisådär så är jag ännu mer ilsken.

Jag fick bestämma vilken mat maken skulle ta med sig efter sin date med människor i pyjamas. Jag blev väldigt sugen på en räksallad. Och därför fick jag det. Eller nja. Från pålitliga grillen,som blivit grill och pizzeria och vill titulera sig "värdshus" fick jag en låda innehållande isbergssallad, champinjoner och räkor. Garnerat med två gurkskivor och tre tomatskivor. Booooooring. Ännu mer boring blev det eftersom att just färska, råa champinjoner är det enda jag petar bort från sallader. Så till middag blev det isbergssallad med räkor. Nu ska jag bli mätt på saftglögg och lussebullar istället.

Allting har sin början någonstans. Idag kände jag av något som liknade mensvärk, så nu är helvetesdagarna igång. Något så litet och flyktigt. Betyder ingenting alls. Men nu är spekulationerna, önskningarna, hoppet, förväntningarna, och den långa vägen mot vetskap här. Och det är bara den 11:e. Jag hatar verkligen den här tiden.

Det finns något gott i allt som händer. Påstår en del. Just nu är väl det goda med att någon har gjort mig heligt förbannad, att jag inte hinner tänka på hur det går för embryot där inne särskilt mycket. Man får vara tacksam för det lilla.

Jag har haft en dålig dag idag. När jag pluggade matte på morgonen så gick det sådär (alltså inget vidare), vilket gjorde mig lite deppig eftersom att det snart är prov, och det har ju gått hyfsat (alltså, så att jag kan vara nöjd). Var tar kunskap vägen när den försvinner iväg sådär? Väl i skolan kändes det bättre när några andra elever bad mig, mattegeniet (not), om hjälp med några uppgifter. Jag fick till dom. Och kunde förklara så att dom förstod. De tyckte att jag var skitsmart, då mådde jag ännu lite bättre. Fast då gjorde det att de satte sig bredvid mig på lektionen och fortsatte fråga mig om allt läraren pratade om. Vilket gjorde att jag inte hörde vad läraren pratade om, då blev jag deppig igen. När jag kom hem var sjuka katten dålig i magen, och hon är inte alls pigg, då blev jag ännu deppigare. Och så fick jag ett besked som gjorde mig arg, ledsen, upprörd, orolig, nervös och himla irriterad. Då blev jag mera deppig ändå. Sen hade jag typ samtalsterapi med Å, oc

Nu luktar det klorin i hela badrummet. Jag har lagt fina vita duken i blöt. Det var lite mat och kaffe på den. Nu ska den bli vit igen, till jul, så det kan bli nya mat och kaffefläckar på den.

De här politiska nattmanglingarna man hör talas om ibland, som nu i Bryssel, vad är grejen? Jag tänker så här: Är det inte väldigt ineffektivt att sitta och förhandla hela natten lång? Ökar inte risken för att det blir riktigt dåliga beslut om alla är ruskigt trötta? Eller bygger det på någon slags tortyrmetod där de svaga ska brytas ner och gå med på vad som helst för att få vila? För mig känns det otäckt att politiker är så vansinnigt dåliga på att planera sin arbetstid att de jämt och ständigt måste sitta och förhandla natten igenom. Blir det inte bättre resultat om de förhandlar dagtid, går hem och sussar, och sen fortsätter att förhandla nästa dag? För allt som oftast rapporteras det ju att nattmanglingarna har misslyckats, och det säger väl sig självt, de flesta människor blir väl lite tjuriga när de är trötta. Är det inte så att nattmangligar är politikers sätt att göra sig lite coola? Och att visa att de jobbar så väldigt, väldigt hårt. För mig ger det bara intryck av

Jag skulle ha sovmorgon idag, men vaknade klockan 5.55 av att stormen med dess regn slog mot fönstret så otäckt. Och att sjuka katten låg och sparkade mig i ryggen, det lät jag henne göra ett tag. För sjuka katten ska ha medicin. Jobbigt. På flera sätt. Dels rent fysiskt, för det brukar bli en brottningsmatch där katten plötsligt utvecklas till en bläckfisk med tusen tassar och en plötslig fällning av stora mängder päls, medan matte svettas ymningt och blossar likt glöggen. Men mest är det jobbigt för hjärtat, att hålla fast och vara så elak. För inte vet hon att jag bara menar så väl, att den stundens plåga kommer ta bort det onda. Och nu ska jag vara elak två gånger om dagen i 6 dagar till. Pust.

Jag läser i "Handelsnytt" om den nya trenden att mataffärer har öppet mellan klockan 6 och 23. Är det verkligen nödvändigt? Finns det verkligen ett så stort behov av att handla klockan 6 på morgonen. Eller 22.30? Räcker det inte att sladda in på någon mack eller 7eleven vid den tiden? För jag tänker att vid de tiderna på dygnet kanske man mest panik-inhandlar något, eller småhandlar, och såna saker brukar finnas på just macken, eller 7eleven, medan på typ Ica Maxi (som artikeln jag läste handlade om) kanske man mest storhandlar. Dessutom ligger ju ställen som Ica Maxi oftast lite avsides, lättast tillgängliga med bil, precis som... ...mackar. Jag undrar om det verkligen är nödvändigt med sådan "service"? Och hur länge dröjer det innan mänskligheten helt förlorar sin förmåga att planera? För om allt blir tillgänglig dygnet runt så är det väl det som kommer hända. Och det är just dygnet runt öppet de ser som framtiden i artikeln. Som ett troget planeringsfr

Idag fick jag min inbjudan till Henrik Fexeus genrep av "I ditt huvud". Det var inte biljetter, jag är uppskriven på gästlista. Jag är inte så haj på sånt där. Men den 26 januari är det äntligen dags, det är alltså 7 veckor kvar. 49 dagar. Snart bara 48. Yey!

Dagen började illa, katten skrek så det skar i hjärtat när hon försökte gå på lådan, så maken fick åka till veterinären. Jag satt som på nålar och undrade vad som var fatt med mitt monster medan läraren skulle avtackas, och jag blev utsedd att lämna blomma och ge kram i mitt splittrade tillstånd. Sen skulle jag få mitt slutgiltiga omdöme från sagda lärare, som var så fint att jag blev rosig om kinderna. Jag blev lättad av att få höra att katten var okej, de misstänkte en inflammation i en kroppsöppning, vilket hon fick medicin och läskig strut runt halsen för. Men så fick jag meddelat från annan lärare, som jag har ifrågasatt efter att hon har spenderat en hel termin med att förvirra en klass vuxenstudenter genom konstanta motsägningar och ändringar, att om jag ska kunna få MVG måste jag minsann skriva om min uppsats. Och självklart följde instruktioner med om hur den skulle vara uppbyggd, som var totala motsatsen till vad hon gett för instruktioner innan. Lärare har vansinnigt m

Jag öppnade lucka sju på min chokladkalender, åt upp en chokladtomte och gick till jobbet. Det höll mig sysselsatt tills eftermiddagen då ytterligare en insättning blev gjord. Det känns... ...inte alls. Har inte orkat börja engagera mig ännu, men det kommer. Fast jag inte vill. Men all heder till personalen på fertilitetsenheten, vilka goa människor! Så genuint varma, omtänksamma, och rara på alla sätt och vis. Det märks så väl att de ser människorna bakom patientjournalen. Det gör mycket när den egna orken och engagemanget tryter. Nu väntar de många och långa dagarna av "känna efter", "undrar om", "rosa drömmar", "svarta mardrömmar", ända tills testdagen, som är dan före dopparedan. Taskig timing.

Herrejisses! Jag hade glömt att öppna min chokladkalender idag! Det hade ju varit katastrof. Hur hade jag då vetat hur långt det är kvar till jul?

Bra lärare ska uppmuntras. Det tror jag helt och fullt på. I tidigare kurser så har jag varit med och uppmuntrat bra lärare när det är dags för avslut. Men då har jag lyckats undvika att vara den som ska sköta uppmuntrandets göromål. Vi har en riktigt bra lärare i ett ämne, och idag kom förslaget från en av eleverna att vi borde köpa en blomma till sista lektionen på torsdag. Jag höll med. Men åkte också på att köpa blomma. Vilket är okej, förutom att man då drabbas av insamlingen, eller framförallt, brist på insamling. "Kan du lägga ut åt mig?" Kalla mig B.o.B., men det där brukar alltid resultera i att insamlaren får lägga ut många kronor mer än övriga eftersom att "läggautarna" glömmer bort, inte har, eller inte dyker upp när det är dags att betala. Och de som föreslog, kom fram till, samlade in, och ska inhandla, kom överens om att en blomma blir bra. Genast kommer flera och säger näääää, man kan inte ge en blomma till en kille, köp något, men något a

På väg till skolan går jag förbi en busshållplats där en lågstadieklass står och väntar. Plötsligt brister de ut i "Midnatt råder" allihop. Och bara sådär så får jag ett leende på läpparna. Alldeles gratis.

Snö alltså. Och lite kyligt. Fast ändå inte. Det är ju inte mycket till snö på marken, och knappt minusgrader heller. Ändå är det det enda folk pratar om. Vi blir bortskämda fort. Och glömmer ännu fortare. Jag säger bara 2010. Någon som minns så långt tillbaka i tiden? Vi har det bra, sluta säga att det är kallt. Eller snö. Det är banne mig mer höst än vinter ännu. Och största tjockaste vinterjackorna på redan? Sen då? Fryser ni inte ihjäl när det blir kallt på riktigt? Bara undrar. Det är svårt det där med väder.

Ett gravidbesked kan jag handskas med. I alla fall hyfsat. Två är jobbigt. Att höra "väntar barn" tre gånger inom loppet av några timmar är för mycket. Så är det.

Idag har jag lämnat in en uppgift till skolan som var apsvår och som jag inte alls blev nöjd med. Imorgon ska jag skriva en uppsats hos läraren som inte kan bestämma sig, så ingen är helt säker på vad, eller hur vi ska göra. Nästa vecka är det nationella matteprovet. Sen är jag fäääääärdig. För den här terminen. Ja, lite lektioner kommer jag ha, men inga fler uppgifter, läxor, eller prov. På onsdag är det insättning, det orkar jag inte tänka på. Därför ska jag äta och dricka något gott i trevligt sällskap ikväll. Tänka på något annat, fira att jag har klarat av ännu en termin, och fått bra betyg. Och njuta av härliga E. Precis vad jag vill ha, och behöver.

Det är andra advent idag. Och äggklockan har ringt. Det betyder insättning på onsdag. Låt helvetesveckorna börja. Det betyder också att ni alla kommer vara handikappade från onsdag och två veckor framåt, eftersom att ni ska hålla minst en tumme för att det här embryot ska gilla min crib och bosätta sig. Jag ska under tiden komma ihåg att mitt tålamod är begränsat. Vilket gör att jag inte ska gå upp en trappa och packa in grannarna i behändiga paket att lägga under granen, för att de har stampat och sprungit fram och tillbaka över sina golv de senaste två timmarna. En söndags morgon. Stamp, duns, stamp, duns, dunsdunsdunsdunsduns. Tålamod B.o.B. Tålamod.

IKEA i december. Oj. Det orättvisa är att jag för en gångs skull inte är här bara för nöjes skull, utan för att vi faktiskt behövde. Jag har äntligen fått min rullgardin, ordningen är återställd. Jag är bara riktigt irriterad på jobbiga människor istället. Lite B.o.B. kan man säga.

Vi tackar Å för roliga timmen denna fredag. Mannen var i duschen när det ringde på dörrklockan. En handduk saknades, så han tog hastigt sin ettåriga dotters haklapp på torkställningen för att skydda apparaten och sprang till dörren. Mannen öppnade dörren, utanför stod grannens hustru, hennes leende steg till mungiporna, han tittar på haklappen, där står det: VÄXER OCH BLIR STOR ...TILL MAMMAS GLÄDJE Två damer diskuterar vädret. Den ena damen säger att hon använder mannens snopp som vädertecken. Ligger den till vänster på morgonen blir det bra väder. Ligger den till höger, blir det ruskväder. - Ja, det må jag säga, säger den andra damen, men om den står rakt upp då? - Ärlig talat, vem bryr sig om vädret då? Två blondiner var ute och åkte i en gammal Folkabubbla. Plötsligt får dom motorstopp och kör in till vägkanten. De kliver ur bilen och en av dem öppnar huven. - Inte så konstigt att vi blivit stående, säger hon. Motorn har försvunnit. Under tiden har den andra fl

Medan jag leker tant och lagar kvällens middag och bakar efterrätt iförd förkläde, så börjar maken använda uttryck som "Fett nice" i sms. Har vi olika varianter på begynnande 40-års kriser kanske?

Jag sitter och glor på "Böda camping" på kanal 5. Jag pluggar samtidigt, allvarligt ämne, välfärdspolitik, det är min ursäkt och jag tycker den är godkänd. Men det jag hör och ser gör att jag fnissar, skrockar och suckar. Bland mycket annat så suckar jag över pratet om hur härligt det är att campa för att sen se hur de har ordnat värsta lyxen, typ precis som hemma. Då är det väl inte att campa? Sen inser jag att om jag skulle någon gång få för mig att campa (kommer aldrig att hända) så är det precis så jag skulle göra. Stort jädra förtält med projektor och soffa, 160 madrass i husvagnen, komplett kök, värsta grillen, kylskåp. Så det finns fler bekväma människor där ute, det kan jag väl inte se ner på antar jag.

Det finns dåliga lärare. Sen finns det bra lärare. Bra lärare blandar allvar med humor för att göra lektioner intressanta. Bra lärare hittar till exempel såna här klipp och visar på lektionen: Klipp 1 Och fortsättningen i Klipp 2 Hoppas ni skrattar lika gott som jag gjorde.

Idag är det en blåsig första december, och jag har öppnat första luckan i min chokladkalender. Det är också World Aids Day. Så medan ni öppnar era julkalendrar så kan ni väl också tänka lite på det. För trots att vi har levt med information om Aids och HIV så länge, så är det fortfarande så många som inte vet tillräckligt mycket. Fördomar florerar i massor, och en del ungdomar tror på fullaste allvar att man inte kan få det i Sverige idag, vilket är vansinnigt. Jag önskar att jag hade kunnat gå på World Aids Day galan ikväll, för att stödja en god sak, men också för att ha en trevlig kväll. Men det kan jag inte. Men ni kanske kan? Annars kanske ni kan påminna folk om vad det är för dag idag?

För ett tag sen vann jag biljetter till Henrik Fexeus nya förställning "I ditt huvud". Jag blev så glad. Och förväntansfull. Som ett barn innan julafton. Det har inte dykt upp några biljetter än. Och jag som har så dåligt tålamod, blir än mer som ett barn innan julafton. Istället för att ständigt gå och kika på julklapparna under granen, så går jag ständigt och kollar om det kommit någon post. Men dagarna går utan att det kommer några biljetter. Och jag bara fortsätter kolla posten. Undrar när det blir biljett-julafton i min brevlåda.