4 och 10 år...

...så gamla var offer och förövare.
Mordet på den 4-årige pojken i Ljungby för drygt 2 månader sen är tydligen uppklarat nu, en 10-åring har erkänt.
Vilken helt enorm tragedi.
Tänk att få veta att ens barn är mördat.
Tänk att få veta att ett annat barn var den som mördade.
Tänk att få veta att ens barn har mördat ett annat barn.
Vart tar människor vägen med sådana känslor?
En vän sa idag, angående något helt annat, att "det finns de som har det värre".
Och så kan man tänka.
Sådana här händelser kan ju till och med bekräfta den tanken.
Men, samtidigt tycker jag att just en sådan här händelse motbevisar den.
För hur i hela friden kan man mäta sorg och lidande, väga det, och jämföra.
Den är väl alltid störst för en själv.
Och det måste den väl ändå få vara.
Om man inte tillåts få känna att det här, som jag upplever just nu, är vad som är värst.
För mig.
Just nu.
När ska man då någonsin få ur sig alla de där tårarna?
För det finns ju säkert någon som har det värre än de mammor och pappor som fått veta att deras barn har blivit mördat, eller har mördat.
Som de som fått veta att deras ena barn mördat deras andra barn kanske?
Ibland är det just du som har det värst av alla, även när någon annan har det värre.
Det är helt okej.
Fast det känns inte alls okej i hjärtat att läsa om tragedier som den i Ljungby.