attvarabob

Vi dundrade in på Flying Tiger förra helgen, eftersom de hade alla prylar för 20 spänn. Bland annat hittade vi ett kristallexperiment som lät för kul för att låta bli. Ett träd av papp byggdes ihop och sattes på en hållare i plast. Kanterna på trädet skulle färgläggas med en tuschpenna. Ett pulver skulle lösas upp i varm vatten, som sedan skulle hällas i hållaren som trädet stod i. Sedan var det bara att invänta att pappen skulle suga upp vätskan. Det tog bara någon timme innan de första kristallerna började dyka upp, efter 12 timmar såg det ut så här:  Vetenskap kan vara väldigt roligt.

Kanske är det mörkret och vädret. Kanske är det de senaste mäktiga arbetsveckorna. Kanske är det pms. Kanske är det alla intryck på jobbet. Men att känna att helgen är 48 timmar som ägnas åt att försöka återhämta sig från fem arbetsdagar, utan att ens lyckas, kan ju leda till lite av en existentiell kris. Ska livet vara så här? Jäkta hit och jäkta dit. Aldrig hinna med och aldrig riktigt orka med. Vakna trött, utan att piggna till under dagen. Vilken tur att kollegan kände precis likadant så vi fick en chans att prata om det. Bättre än så här måste det ändå bli, kom vi överens om. Nu ska vi bara komma på hur.

Det har varit lite av ett ekorrhjul sedan jullovet. På 13 arbetsdagar har jag rasslat ihop 4 timmars övertid, då slutade jag tidigt med friskvård tre av dagarna. 5 av dagarna har jag ätit lunch framför datorn. Så egentligen är det 6,5 timmar övertid. Hela tiden har jag dragits med den förkylning som började vid jul. En månad utan att varken bli bättre eller sämre. Och Pyret har påbörjat någon slags "utvecklingsfas" som verkar drabba många som börjar förskoleklass (källa: arbetskamrater och vänner). Det är många argument, mycket vilja och lite logik, men framför allt en uppsjö av känslor. Polarn är på ett fantastiskt humör. Hon är glad, nöjd och en liten underhållare 95% av tiden. Men hon är ju lite disträ, och en makalös blandning av den långsammaste och rastlösaste personen någonsin. Dessutom gör hon ju att man lever lite med hjärtat i halsgropen mer eller mindre konstant. Som idag när förskolan ringer och berättar att hon åkt kana och landat på näsan. Hon var pigg och o

Arvsmassorna har sovit i sina egna sängar, hela nätterna, i två nätter. Vilket innebär att jag har sovit i två nätter. Vilket innebär att jag är tröttare än någonsin. Konstigt det där. Men så värt det.

Fredag. Helg. Ledig. Så här sista arbetsdagen på veckan frågade arbetskamraten så där vid 12-slaget om det var dags för lunch. " Ja idag ska jag banne mig sitta ner i lunchrummet och äta lunch i lugn och ro! ", stoltserade jag. Det blev visserligen bara en yoghurt, smörgås och banan, men jag satte mig med mina kollegor och hade just gett mig in i en rolig diskussion om namn på barn, när jag hör mitt eget namn. " Jag letar efter B.o.B., men jag ser henne inte ." " Här sitter hon! " säger kollegan. Så var det ett akut ärende från andra avdelningen som behövde min konsultation. " Men nääää, inte idag med! " hade visst kollegorna sagt när jag lämnade lunchrummet. Men jo, idag med. Lunch framför datorn samtidigt som jag hjälpte kollegan. Jag behövde dock bara slösa bort 17 minuter av min friskvårdstimme innan jag kunde gå hem. Till fredag. En sällan så efterlängtad fredag. Fasiken vad jag ska ha helg nu. Vi började med fredagsmiddag på pizz

Jag ska inte säga att veckan har varit hemsk, för det är att förminska värdet av vilka härliga människor jag får möta varje dag. Men att ständigt ligga lite efter i arbetet, och se att listan på saker att göra växer i en snabbare takt än den betas av är ju lite stressande. Igår hade jag en otrevlig huvudvärk hela dagen, som kulminerade i illamående under det sista patientbesöket. När patienten gått kastade jag in mina saker på skrivbordet och försökte skynda mig hem. Det blev inte en timmes övertid som kunnat råda bot på att-göra-listan, som jag tänkt. Jag kom inte längre än halvvägs genom huset när jag kände att marken gungade, synskärpan försvann, en kallsvett bröt ut, illamåendet växte och benen ville inte bära. Jag tvingade mig ut i snöstormen och satte mig på en bänk och andades kall luft. Busshållplatsen hånade mig bara några hundra meter bort, helt omöjlig att nå. Så jag fick ringa herr B.o.B. Som tur var hade han bilen och höll på att hämta arvsmassorna, sen kunde han hämta mi

Japp, jag är redan smått besatt.

Herr B.o.B. åkte med jobbet till Norge över helgen och jag känner av bristen på ork. Slut på idéer hade vi också. Men vi lyckades få dagen att gå ändå. Efter lite städning tog vi en promenad till lokala secondhand affären där barnböcker kostar 15 kronor för 4 stycken. Så vi kom hem med en samling med Karlsson på taket, och en samling med Hugo och Josefin, inte vet jag om arvsmassorna kommer gilla dem, men de är ju klassiker liksom. Sen hittade vi två helt oanvända böcker om experiment som framförallt Polarn gick igång på.  Medan Polarn satt och kollade vilka experiment vi ska genomföra (alla tydligen) så hittade jag två storpocket för en tia styck. Jag ser verkligen fram emot att få fortsätta på Fredrik Backmans uppföljning till Björnstad.    Arvsmassorna hittade ett pussel de verkligen, verkligen ville ha. Min förklaring om att 1000 bitar är en utmaning gick dem totalt förbi. Så jag köpte det, men mest för att se om jag kanske kan få lite ro av en sådan sysselsättning. Det lär

Sammanfattning av arbetsveckan: 4 arbetsdagar. 1 VAB-dag. 72 minuter övertid. 2 luncher. 2 uteblivna luncher. 13 patientbesök. 4 avbokningar. 3 möten. Oändligt antal telefonsamtal. 6 promenader. 1 kanelbulle. 1 arbetsfrukost. 8 koppar kaffe. Nu är det helg och jag är gräsänka. Kommer behöva mer kaffe.

När Greken frågade igår om veckan börjat bra, så här efter ledigheten, svarade jag att den börjat med en rivstart. Det tog en timme att gå igenom mejl, internmeddelande och telefonsamtal, och jag behövde ägna en timme åt att boka in nya patienter. Därefter gick allt i en rasande takt, samtidigt som det ju alltid är lite förvirrat och trögt när man varit borta från jobbet ett tag. Saker man gjort varje dag i ett halvår kommer man plötsligt inte riktigt ihåg hur man gör. Innan jag ens kommit på hur jag brukade göra var dagen slut, med en halvtimme plus på flexen. Som grädde på moset så har Polarn åkt på en förkylning som inte ger sig, och klagade vid läggning på ont i örat, så jag behövde ordna för att ha VAB imorgon. Därför blev dagen lika snurrig, med lika mycket övertid. Men å andra sidan kunde jag ta en lunch med pluggkompis idag, så livet har ju en silverkant emellanåt ändå.

Vad kan vara det tråkigaste klädesplagget någonsin? Strumpor. Nu när jag ska försöka att inte döda mina redan halvdöda fötter genom att gå med ytterskor på mig hela arbetstagarna, och klev i ett par Birkenstock, blev tråkighetsfaktorn på strumpor uppenbar. Samtidigt är jag kanske inte den som gillar att ha "skojiga" strumpor heller. Så vilken glädje att det finns så mycket finstrumpor nu för tiden, jag har börjat samlat på mig ett gäng. Här är några i samlingen. Någon slags glitterfaktor verkar vara ett kriterium.  Roligare tillvaro än så lever jag tydligen inte.

Tanken var att några dagar med hotellfrukost, fika, bäddade sängar och middagar på restaurang skulle få det att kännas mer som att man har haft semester, nu när man varit ledig så många dagar. Ett fantastisk besök på Universeum ingick såklart. Där personalen, mitt i besökskaoset, lyckades få fram en säkerhetsnål som vi kunde använda då Polarn hade fått en sticka i foten när hon sprang runt i strumplästen. Det kan man kalla service. Vi var också på Lisebergsteatern och såg på Emil i Lönneberga.  Arvsmassorna skrattade så där innerligt att jag ägnade mer tid med att titta på dem, än att titta på föreställningen.  Men nu när vi är hemma känns det nästan än mer som en markering på att snart är det över. Ledigheten alltså.  Jag anar att det kommer bli extra skoj att få upp arvsmassorna på morgonen på måndag.  De har lyckats vänja sig att somna sent, inte för att vi inte försökt få dem i säng. Det har nog mer varit en oförmåga att hålla samma tempo som de får i skola och förskola och a

Var kan vi ha hamnat? Kanske lätt att svara på. Om man frågar varför är svaret att jag ville känna att det blev någon slags semester under den här långa ledigheten.  Om jag får hotellfrukost och middag på restaurang så känns det som semester. Här finns dessutom ställen att roa arvsmassorna på. 

Vi hade turen att få fira in det nya året med mammakompisen och hennes familj. Med hjälp av gott sällskap och god mat lyckades vi alla hålla oss vakna tillräckligt länge för att gå ut på bergsknallen vid tolvslaget, och se på fyrverkerierna med ett glas bubbel i handen. Väldigt sociala-medier-vänligt, fast vi tog inga bildbevis. Eftersom det är en ansenlig bit att promenera hem så hade vi grävt ut vagnarna ur förrådet och kunde skjutsa hem arvsmassorna inbäddade i varsin filt. Pyret slocknade ganska omedelbart, medan Polarn pratade oavbrutet i 20 minuter, blev tyst i fem och sov de sista fem minuterna innan vi kom hem. Fattar inte hur de orkar. Lite osedvanligt sov de i alla fall ända till 9:30. Yey sovmorgon. Mot en muta på fem kronor kunde vi ligga och dra oss två minuter extra, eftersom den gjorde att arvsmassorna plockade iordning frukosten. För att motarbeta deras sovmorgon och ha någon chans att få dem i säng innan midnatt idag, tog vi en två timmar lång promenad i solskenet. D