Kanske är det mörkret och vädret.
Kanske är det de senaste mäktiga arbetsveckorna.
Kanske är det pms.
Kanske är det alla intryck på jobbet.
Men att känna att helgen är 48 timmar som ägnas åt att försöka återhämta sig från fem arbetsdagar, utan att ens lyckas, kan ju leda till lite av en existentiell kris.
Ska livet vara så här?
Jäkta hit och jäkta dit. Aldrig hinna med och aldrig riktigt orka med. Vakna trött, utan att piggna till under dagen. Vilken tur att kollegan kände precis likadant så vi fick en chans att prata om det.
Bättre än så här måste det ändå bli, kom vi överens om. Nu ska vi bara komma på hur.
Kommentarer