attvarabob

Jag menar inte att det har varit en skitdag på så sätt att den har varit dålig, men vi kommer till det. Vår promenadkompis pyret behöver skor som är anpassade till vädret och luftar hennes ofattbart svettiga små fötter bättre än jympaskor, och eftersom fötterna verkar vara det enda som växer på den där ungen så tänkte vi starta med att kolla in andrahands marknaden innan vi kollar butikerna. Så vi tog oss till söder. Några shorts, kortärmade blusar och t-shirts till pyret, tre amnings vänliga klänningar till mig men inga skor blev resultatet. Istället hade vi just startat en promenadrunda som när dagen var slut sträckte sig över två mil. Vi lämnade hemmet strax efter 10 och kom hem strax efter 17, däremellan åt vi lunch på Nyfiken gul, ammade utmed Hornstulls strand, bytte blöjor på gräsmattor, fikade på Lasse i parken, smörjde in pyret med några ton solkräm, rättade till solhattar och mössor tusen gånger, hade några miljoner vätskepauser och pyret gick och gick och gick, inte hela...

Jag får hjälp att ta hand om pyret så att jag kan vila och slippa i alla fall några sammandragningar. Fast nu är ju inte ta det lugnt min favoritsysselsättning. För att ha något att pyssla med som inte innebär någon fysisk ansträngning så plockade jag fram virknål och garn jag fick av mamma och hittade virkskola på nätet. Hur det går? Lite kramp i fingrarna, lite svordomar, lite brist på tålamod (alltså, att bara öva utan att faktiskt skapa något? aaaaaaaaaahhh), lite snett och ojämt men jo, det går . Sammandragningar har jag dock fått dras med ändå. Kanske är det alla svordomar.

Att vara ensam hemma med barn i magen och barn i knät och sätta i halsen är inte roligt. Inte alls. Jag hann tänka mycket konstigt på vad som säkert bara var några sekunder. Som att pyret och polarn kanske skulle klara sig även om jag kvävdes för herr B.o.B. var ju på väg hem. Eller att den där kräkreflexen som reagerade kanske skulle hjälpa till att få upp det dom satt i luftstrupen. Och att doktorn som brukar gästa Nyhetsmorgon hade sagt något om att alla som höll på att kvävas ställde sig upp, det hade han rätt i , tänkte jag där jag stod vid köksbordet och flämtade. Sen lossnade det som satt där i en av alla hostattacker, jag kunde sätta mig ner och trösta en lite skrämd pyret, dricka, snyta mig, andas och harkla mig hundra gånger för att få bort den där såriga känslan i halsen. Lagom då kom maken hem och först då kom rädslan. Det där gör jag inte om. Hoppas jag.

Nu har jag städat ut julen. Alla stjärnor är ersatta med fönsterlampor, gardiner utbytta, dekorationer nerstuvade och granen är kaputt. Lika roligt och mysigt som jag tycker det är att plocka fram allt, tycker jag att det är skönt att rensa bort det. Eftersom det innebar att det var julgransplundring idag så fikade vi med Napoleonbakelse när vi var klara. Fast pyret hjälpte ju inte till så mycket, hon hindrade mest, så damen fick nöja sig med Risifrutti. Lika glad för det blev hon.

Barn som somnat av utmattning efter vilt lekande med kompis. Goda, pastöriserade, ostar. Snacks. Alkoholfritt bubbel. En bra nyårsafton alltså.

I somras hade jag och miss Luleå piskan framme, flera gånger om dagen (som bäst) hojtade vi Sträck på dig till varandra. Jag har verkligen problem med det där. Hundra gånger om känner jag hur jag sitter ihopsjunken med axlarna någonstans nere vid brösten. Snyggt. Med preggo-mage får jag lite hjälp på traven när jag står och går, av naturliga skäl så måste jag sträcka på ryggen för att kompensera för kanonkula där fram. Men när jag sitter. Jisses. En hösäck har säkert bättre hållning. Jag skulle behöva jobba med miss Luleå igen, av fler anledningar, men kanske mest för att få den där påminnelsen några gånger om dagen.

Årets julklapp blev en ny mobil. En Samsung galaxy note 3. Det tog flera dagar att hitta tid till att byta från den gamla för att nu har jag levt med pyret ett helt år och vet därför att allt man ska göra tar dubbelt så lång tid. Jag har dessutom levt med mig själv i trettioåtta år och vet därför att allt jag ska göra tar längre tid för varje år. Alltså tar allt trettioåtta gånger längre dubbel-tid..? Oh well, en hel eftermiddag och kväll senare är den igång, wohoo. Om några veckor eller så kommer jag behärska den hyfsat. Om några månader har jag möjligtvis upptäckt de flesta funktionerna. Lagom tills den börjar strula och gå sönder och därför är redo att bytas ut mot en ny modell med massa nya funktioner, så kommer jag vara bekväm med den. Men för tillfället leker jag pensionär och känner mig helt slut efter allt installerande. Nästa vecka kommer klockan, Gear, då ska jag ge mig på nästa träningspass och lista ut alla funktioner på den också. Det var så himla mycket lättar...

Herr B.o.B. har varit väldigt duktig idag och gjort mig stolt som en... ...höna. Han graderade sig i klubben och klarade svart bälte av tredje Dan (graden). Inte illa för en gammal sliten småbarnspappa.

Mellan gråtattacker och preggognäll så väntar jag på julen. Japp, jag vill ha mer jul. Jag. Jag vill göra knäck, ischoklad, baka lussekatter och bygga pepparkakshus. Var kommer det ifrån? Jag har inte gjort knäck sen jag var liten, ischoklad och lussekatter är enklare att köpa och pepparkakshus blir ju aldrig uppätet för att det är jätteäckligt efter nyår. Om man inte skulle sno vännernas tradition och spränga pepparkakshuset efter helgerna. Det låter så vansinnigt roligt. Och väldigt B.o.B.:igt. Varje dag kliar det i fingrarna för att få upp granen, men jag håller mig för att jag misstänker att pyret också kommer gilla granen. Fast inte på ett sätt som inger frid och glittrande ögon. Eller jo, ögonen lär glittra, av rackartyg. Jag vill ha snö så att vi får en vit jul, så att pyret kan åka sin pulka på juldagen. Vit jul som knappt existerar i vår del av landet, men varje år, nästan, blir man besviken i alla fall och i år ännu mer. När jag hämtade adventsdekorationerna ville jag ...

Kan någon förklara för mig hur det är möjligt att det ser ut, och känns, som att jag har ett myggbett på hakan. Är det drömmarna om sommarvärme som framkallat det kanske?

Precis som pyret så fick maken en present-kalender. Som han glömmer att öppna! Inte ens när han får en sån fantastisk uppfinning som en chokladkalender så kommer han ihåg att öppna en lucka varje dag. Jag förstår inte. Det är ju det första man tänker på när man vaknar. Eller så är det bara jag och min inre treåring som är funtade så.

Jag var och åt middag på restaurang igår, barnfri och allt. På väg till toaletten, precis när jag når dörren, kommer en man upp från undervåningen och går mot toaletten bredvid. Samtidigt som jag börjar öppna dörren stannar han till, skiner upp och säger leende " Meeen haaallååå " Nej, jag kände honom inte. Ja, jag hade min kalaskula väl synlig. Maken tyckte jag skulle ta det som en komplimang men jag är inte säker på att jag kan det. Det kändes mest lite... ...wierd... och väckte en massa frågor. Hur full var han? Behövde han, jättemycket, glasögon? Hade han en udda böjelse? Tänkte han att man ska uppmuntra preggon? Det är svårt det där, när man inte förstår hur en annan människa tänker.

Ibland börjar man ju längta bort från det man har, vare sig det är jobb, hem, partner eller prylar. Det är lätt att bli hemmablind. Det är lätt att gräset ser mycket grönare ut där på andra sidan staketet. Det är lätt att börja bygga luftslott. Då kan det vara rätt bra att få kliva över till grannens trädgård en stund, att slå sig ner och insupa atmosfären. Kanske blir man avundsjuk. Kanske inser man att det går att göra annorlunda. Kanske förstår man att det är dags för en förändring. Kanske är  gräset mycket  grönare. Men ibland sprängs luftslottet i tusen bitar och man ser att det man har är rätt bra precis som det är. Att det som ser så bra ut på papper inte alls var något att ha. Att det bara är en bokstavs skillnad på ditt och datt . Att gräset bara är en annan nyans av grönt och inte alls mer grönt. Annat är inte alltid bättre, ibland är det bara annorlunda, det kan vara rätt skönt att bli påmind om.

Först läser jag att nu är kräksjukan igång, sen hör jag genom badrummets tak att grannen låter uuuääääärrrk uuääärrrkk. I'm so scared.

Ålderstecken 314 borde vara att lyssna på Bruce Springsteens arbetsklass-längta-bort-från-vardagen-vara-less-på-tristessen-och-söka-lite-spänning-romantik och känna JaaaAaa. Undrar vad ålderstecken 315 ska bli.

Nu är vi kulturella en minut med en riktigt fin klassiker. Karin Boye:

Om du inte gör något annat idag, så titta på det här klippet. http://www.youtube.com/watch? v=WJNYSga0Czk&feature=youtube_ gdata_player YouTube  - Videoklipp från det här e-postmeddelandet Nog för att jag är hormonstinn men åh vad jag blev rörd!

När man bor högt upp i ett höghus, ska man verkligen behöva stå ut med sånt här då?

Jag gör ordförståelsedelen av högskoleprovet på Expressen, för det kan jag göra med en hand medan jag hjälper pyret att promenera genom lägenheten. 2 fel. Av 20. Det står att jag är jätteduktig och jag är en sån liten människa att jag njuter av att få vara kompetent för en liten stund. Det känns som att det var ett tag sen.