attvarabob

Det var kanske svårt att få någon feeling inför första advent när det regnade hela dagen. Men så åkte ett gäng finklädda kollegor in till gamla stan för en fördrink följt av ett traditionellt och dignande julbord. Och när jag lämnade det hade den regniga huvudstaden klätt in sig i julbelysning. Kanske infinner sig lite av en begynnande julkänsla ändå.

En planeringsdag kan vara ett välkommet avbrott i vardagen. Att istället för samma gamla vanliga rutin, höra kollegor berätta om olika åtaganden, spännande påbörjade projekt och nya infallsvinklar. Sen hör det ju till att man får lunch och fika. Fast. Lunchen var en sallad. Till ena fikapausen fick vi en kanelbulle. Till den andra fikapausen fick vi bara kaffe. Och nej, det är inte tillåtet att skriva " Fika " om det innebär att man hämtar kaffe i automat. Då är det " Kaffe/te - rast ". För att kalla det " Fika " så ska det serveras något till. Viktigt. Sen ville ju duktiga kollegor visa upp andra kunskaper de besitter. Som att ha Mindfullness. Jag är så allergisk mot det, jag klarar verkligen inte av det, förstår inte hypen. Säger man det så får man ju höra härlig pseudopsykologi att det är just därför man är en sådan person som behöver lära sig Mindfullness. Så bra försäljarknep. Du som gillar det vill ha det, du som inte gillar det är den som beh

Medan jag gjorde mig iordning, vaknade Polarn. Hon smög genast iväg till Pyrets säng och sprang sedan in och skrämde livet ur herr B.o.B. i duschen. Med den största entusiasmen sedan... ...sedan någonsin, kom hon sen rusande in till mig och visade att Tandfen lämnat en guldpeng till Pyret! Jag fick, utan att dämpa hennes entusiasm, försöka få henne att förstå att Pyret nog ville vara först med att kontrollera den saken. Då klädde hon raskt på sig och gick för att väcka Pyret. Pyret blev också engagerad och så, men det är svårt att uppnå Polarns nivå av entusiasm. Det är som att den är så kraftfull att den dämpar all annan entusiasm, den slår ut all konkurrens och får alla andra att bli mer modesta i sin framtoning. Pyret blev dock, om än mer dämpat, nöjd med Tandfens beslut att lämna kvar tanden, även om hon blev något orolig för att hon skulle kräva den åter, efter att Pyret visat upp den. Klipp till läggdags. Pyret talar om att hon inte haft en så bra dag (*älskar att hon vill b

Pyret har vickat på den tand som är mest lös. Jag har vickat på den. Idag tyckte jag att det var dags att försöka ta ut den men hon höll inte riktigt med. Polarn frågade titt som tätt om vi inte kunde fråga Pyret om vi fick ta ut den. Pyret höll fortfarande inte med.  Men så när hon lagt sig så bestämde hon sig för att hon ville göra ett försök. Själv. Hon fick gå upp och jag fick titta på medan hon stod vid spegeln och vickade på den. Plötsligt hade hon den i sin hand.  Med ett flin värdigt Cheshirekatten, fast fullt med blod, var hela hon en fantastisk blandning av stolthet, rädsla och förvåning.  Fast mest uppspelt av alla blev Polarn. Hon kunde inte sluta berömma och krama Pyret. Hon ställde så mycket frågor att det tog henne en evighet att somna.  Tanden fick hamna i en liten tennask som vi la under kudden. Eftersom Pyret väldigt gärna vill visa sin tand för en massa människor så lät jag tanden ligga kvar bredvid pengen från Tandfen. Jag la också en lapp där jag skrev och frågade

Nog för att jag varvar mitt arbete med patientmöten, handledning, möten med kollegor och föreläsningar, men jag spenderar också väsentlig tid vid mitt skrivbord. Idag fick jag en sen avbokning av en patient och nyttjade tiden till att byta tangentbord och mousetrapper. Jag hade suttit i ett av våra bokningsbara rum och fullkomligt förälskat mig i hur det tangentbordet kändes. Inte för att det var något fel på mitt, men det här gav precis rätt motstånd i tangenterna, hade rätt läte och rätt textur. Så jag fick byta. Det är så man vet att man har en bra arbetsplats. Hälften av kollegorna fattar precis vad man pratar om, hälften förstår ingenting (ett tangentbord är väl ett tangentbord liksom) men låter en få fritt utrymme för sina galenskaper utan att döma en. Så jag känner mig nöjd nu, tillsammans med min nya vapendragare. Att detta säkert också är ett tydligt tecken på hur trist och innehållslös ens tillvaro blivit, vet jag inte om jag behöver gå in på. Det är fredag och det me

Vardagen rullar på, krav och måsten varvas med  motstånd och nödbroms. Jag hade ett bra samtal med en bra chef om allt mellan arbetsuppgifter, ny lagstiftning, dåliga ordvitsar och privatlivets krav. Jag blir väl omhändertagen och fick fint beröm. Strax därefter kom ansvarig för utbildningen där jag höll en " föreläsning " och sa att inslaget var uppskattat och proffsigt. De vill lyfta fram det mer och att jag ska göra om det till mitt eget. Ändå. Jag sitter där med den vanliga känslan av att " Äh, säger de bara för att vara snälla ." Innan jag dör ska jag väl kunna låta det sjunka in; beröm och uppskattning. Tillåta mig att få känna mig lite bra och vara kompetent. Att det ska vara så himla svårt.

Lördagen levererade i sjukdomshistorier av varierande slag. Jag vaknade i natt med bröstsmärtor. Efter en stund började det sticka och domna i armen och jag mådde lite illa. Nog för att jag inte är 20 längre, men jag tror ju inte att jag är tillräckligt gammal för att få hjärtinfarkt. Men med tanke på andra klassiska stressymtom så känns det ändå som en ganska rejäl varningsflagga. Skärpning nu liksom. Sedan visade det sig att ungefär när jag låg där och funderade på vad det var som hände så åkte min lilla mamsen in på sjukan med ambulans. Hon trodde hon kände sig krasslig för att hon hade varit och tagit influensavaccin, men det visade sig att hon hade en rejäl lunginflammation. Lite antibiotika intravenöst och syrgas har tydligen bättrat på läget. Hoppas hon snart slipper ifrån den där sjukhusmaten som bara smakar ånga. Polarn har fått en ny omgång snor att handskas med. När jag nattade henne tyckte jag att hon kändes varm. Kan det vara vab på gång, och ska hon smitta oss alla? S

Jag kände mig som ett jäkla flipperspel idag, som ständigt blev bollad runt med tvära kast. Att sjukhus är dåliga på det där med byggnationer är ju knappast något okänt vid det här laget. Så egentligen borde det väl inte förvåna någon när vi på måndag eftermiddag får veta att vi kan använda våra vanliga rum i två veckor till, för att höra ryktesvägen på torsdag förmiddag att vi ska flytta på oss på måndag. Efter lite mejlande fick vi det bekräftat på torsdag eftermiddag. Så allt skulle packas ihop, alla besök bokas till andra rum och telefon vidarekopplas, samtidigt som det var inbokade besök och andra saker att ordna. Idag hade jag planerat för att kunna förbereda min föreläsning, med en tom kalender på förmiddagen. Fast förutom den plötsliga flytt-packningen så hade en handläggare vid en socialtjänst lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Men hon lämnade inget telefonnummer. Däremot lämnade hon information som jag behövde snabbt få tag i henne angående, så jag fick sitta med

Fortfarande usel sömn. Fortfarande rethosta. På jobbet pågår byggarbete så att flera timmar spenderas i ett buller/skrap/borr-ljud i nivån att man knappt hör kompisen på andra sidan skrivbordet. På jobbet kommer tvära kast från både höger och vänster. Tusen tankar maler dygnet runt. Ryggen börjar paja igen. Då är det ju ett ypperligt tillfälle att tacka ja till att ingå en föreläsargrupp. Korkat. Idag var det stadsvandring och middag med alla läkare. För att sitta i ett pratglatt sällskap i en stökig resturang när man varit på bygg-arbetsplatsen hela dagen är mysigt. Imorgon ska jag föreläsa fast jag knappt hunnit förbereda mig, och den tid jag avsatt till det imorgon fick knapras av på grund av patient i kris. Jag måste börja säga nej. Det känns som att hjärnblödning eller hjärtinfarkt innan 45 känns rimligt annars. Men snart är det helg, det är ju alltid något.

Det var Polarns tur att välja godnattsaga och då föll valet på " Draken med de röda ögonen " av Astrid Lindgren. Som med de flesta av Lindgrens sagor så är den så fantastiskt fin, men också med en sorglig del. I det här fallet för att draken barnen älskar så, bestämmer sig för att flyga sin väg. När sagan var slut frågade Pyret varför draken behövde flyga iväg, för det får man inte veta. Och medan hon kröp ner i sin säng och jag bäddade om henne, så sa jag att det vet jag inte riktigt. Men kanske behövde draken, som växte, få mer plats, och att få flyga över stora områden. Eller kanske behövde den leta upp andra drakar. Då såg jag att hon inte kunde hålla emot längre, så kom tårarna. Stora och många. Som hon grät över den där draken. Hon är ju så känslig för sagor, berättelser och filmer, hon lever sig verkligen in, tar in varenda liten känsla. Jag fick sitta en ganska lång stund medan hon kramade mig hårt, hulkade och snyftade. Precis som att hon var flickan i sagan som

Dagar med gratis mat är alltid en bättre dag än andra. Jag har flera sådana den här veckan, som att idag var det frukost på jobbet. Men jag hade också nonstop jobb förutom 20 minuter frukost och 30 minuter lunch. Och jag hade några ärenden som berör lite extra. Så gratis frukost behövdes. Annars rullar livet på, utan tid att riktigt komma till ro känns det som. Jag känner mest att jag jagar nästa sak, nästa punkt, nästa "att göra", utan att ha tid stanna upp i det där hamsterjulet man så lätt fastnar i. Det känns inte riktigt okej. Fast jag har ingen aning om jag skulle kunna göra annorlunda, så jag jagar vidare. Gå upp, göra mig i ordning, väcka barnen, hjälpa dem att bli klara, åka och lämna Pyret, åka och lämna Polarn, gå till jobbet, jobba, lunch, jobba, gå hem, äta, hjälpa barnen, ta en kopp kaffe, göra mig i ordning, sova (dåligt) och upprepa. Så tradigt liv. Men imorgon gör vi om allt igen för hur ska jag annars göra.

På något sätt känns det väldigt fint att fler snubblar på orden och är lite trötta. Det känns också väldigt fint av alla kollegor att låtsas som att skylten är bra och låta en medarbetare vara lite disträ. För någon mer måste ha sett det, eller? Annars känner jag mig extremt trygg med att vara lite snurrig, om liksom alla medarbetare i butiken missat det. Och att ingen kund sagt till. Fast det gjorde ju inte jag heller, bara fnissade, tog kort, fnissade lite till och gick. För jag vill inte vara den som undanhåller en sådan potentiell glädjespridare.

Äntligen fredag. Jag tycker veckorna bara rasar iväg och att vi på jobbet varannan dag suckar: " Åh, måndag. " gärna med någon hänvisning till att helgen gick för fort och att man inte hann vila upp sig. Och varannan dag ropar vi: " Yey , fredag! " Var tar alla andra dagar vägen? Samtidigt som det borde vara en skön känsla, att känna att helgen kommer fort, så gör det mig lite låg. Jag gillar inte riktigt känslan av att inte hänga med, att inte hinna med. Som att jag slösar bort värdefull tid men att jag inte vet vad jag ska använda tiden till. Helst vill jag bara använda den till att ligga i soffan med en påse chips och kolla på film, men gör jag det blir jag ännu mer stressad. Det innebär i sin tur att helgens ankomst å ena sidan för med sig en känsla av " Äntligen!! ", å andra sidan stress och ångest. Man kan inte vinna. Men i alla fall; Fredag!

Jag var ute och åt en god middag med några vänner. Vänner med alldeles vanliga liv som därför börjar avrunda vid 20.00, för att man har varit uppe tidigt, och ska gå upp tidigt imorgon igen. Tur var väl det. Växelfel på pendeln. Det blev till att åka hem en omväg med tunnelbana och buss. Jag kommer till busstationen, är bland de första 10 vid busskuren, det är 22 minuter kvar till nästa buss. Tappert står jag kvar. Människor börjar tränga sig, står och knuffas lite i ryggen, ställer sig framför och låtsas gå och titta på tiden för att kunna stanna längre fram i kön. Så kommer äntligen en buss. Då börjas det. Folk blir som djur. En person försöker knuffa sig förbi medan jag rör mig fram i svallvågen, jag sätter ut en armbåge. Folk går runt busskuren för att kliva på framme i kön. Bussen går inte lika långt som bussen efter, så folk behöver gå av när de frågat busschauffören, men ingen släpper fram. Tre personer knuffar på riktigt bort mig när jag tar klivet upp på bussen så jag hå

Mitten av veckan är nådd, sen är det en ren nedräkning inför helg. Inte för att helgerna ger så mycket just nu. Det är som att jag lyckas hålla precis tillräckligt med energi uppe för att ta mig från måndag morgon, till fredag kväll, sen är det slut. De senaste helgerna har jag varit så jädrans trött att vi knappt tagit oss ut och jag drömmer mest om en hel dag i soffan med en chipspåse. Inte så uppskattat nöje när man har två arvsmassor som fullkomligt kokar över av energi. Jag menar, Polarn springer på vägen till förskolan på morgonen, trots att vi först har varit och lämnat Pyret. Hon är inte intresserad av att ligga i soffan en hel dag. Men det är ändå skönt att ha någon slags vila att se fram emot, för graden av trötthet börjar skrämma mig något nu. Bara två dagar till.

Idag blev jag tillfrågad av ena överläkaren om jag vill hålla en föreläsning för AT-läkare om sociala insatser. ............. Jag tror att jag har tackat ja. .................... Jag har ingen aning om hur det gick till. Inte heller vetetusan hur jag ska klara av det. Ännu mindre vet jag vad jag har gett mig in på. Klart jag blev både häpen och lite smickrad över att bli tillfrågad, och eftersom jag gett mig tusan på att tacka ja till saker som känns svårt, så sa jag typ okej. Om schemat tillåter. Det gjorde det. Det skulle utgå ett litet arvode och jag skulle få vara med på en träff för sällskapet. Om det väger upp att prata för en sal med  AT-läkare, oroa sig för tekniken, och hålla reda på en Powerpoint är jag osäker på. Men kanske att det kommer ge mig något som person, för utmaningar växer man ju av. Eller så är man en darrande, svamlande röd tomat dränkt i svett. Vi får väl se. Imorgon kommer jag tacka ja, de kanske hinner hitta någon annan innan dess så slipper jag undan

Efter omställningen till vintertid försöker jag ta tillvara på det där ovärderliga dagsljuset genom att promenera till jobbet efter lämningarna. Ett bra sätt att kickstarta en dag som sen spenderas inne i en mörk korridor. Eller, så mörk är den ju inte, och de flesta rum jag är i har gott om fönster, men det känns lika väl instängt. För att det är mörkare tider märks ju. Det är inte svårt att relatera till alla som pratar om att det är svårare att hålla humöret uppe så här års. Då säger den mesta expertis att det är viktigt att röra på sig, hinna få frisk luft, koppla bort från tillvaron en stund, äta bra, och få en ordentlig sömn. Det sista kan vi ju skippa direkt, maten är väl sisådär och de andra faktorerna är kopplade till den där rackarns promenaden. Därför är det sjukt irriterande när en hel dag försvinner i ett minimalt duggregn. Nä, jag hade inte märkt av vädret och därför inte klätt mig för att promenera 40 minuter i sprayflaska-väder. Så ingen promenad dit, ingen hem. När å

Söndag. På jobbet har jag och först en, nu flera, utvecklat en invecklad tankekedja för att få veckorna att kännas kortare. Bara vi tar oss till lunch på måndagar så kan vi få till ett vid närmare granskning helt ohållbart resonemang, som gör att det redan då känns som fredag. Det gör vi inte alls för att vi vantrivs på jobbet, utan för att vi är trötta själar som längtar till kravlösa helger. Det var vad den här helgen blev, ganska kravlös. Vi hostar allesammans, jag mest på natten, vilket är fullkomligt utmattande. Så vi orkade inte riktigt mer än att unna oss lunch ute och gott att äta hemma. I övrigt har vi spelat air-hockey, gjort loom-armband, städat och tittat på film. Det är skönt på ett sätt, och säkert behövligt. När jag ser en film om en kvinna som får tidig Alzheimers och kan känna igen tecknen antar jag att det är dags att sänka krav och tempo. Men det känns också som ett slöseri att använda dyrbar ledig tid till inget särskilt. Särskilt när tiden bara fullkomligt rinne

När fredagen är nådd och tröttheten slår till med full kraft. När arbetsdagen har varit utmanande. När hostan som återkommit är av en sällsamt vidrig sort. Då når arvsmassorna nästa nivå av pysslighet. Innan middagen fick jag därför hjälpa till att göra armband som består av små, små gummiband. Pillepillpill. För de vill göra armbanden, men kan bara göra de lätta momenten själva. De superpilliga momenten, som passar barnhänder bäst, de fick jag och mina händer, som är för stora för damhandskar, göra. Yey. Jag ser tillbaka på Duplo och 8-bitars pussel med nostalgi. Det var lättare att hjälpa till då.