Nya höjder.

Pyret har vickat på den tand som är mest lös. Jag har vickat på den.

Idag tyckte jag att det var dags att försöka ta ut den men hon höll inte riktigt med. Polarn frågade titt som tätt om vi inte kunde fråga Pyret om vi fick ta ut den. Pyret höll fortfarande inte med. 

Men så när hon lagt sig så bestämde hon sig för att hon ville göra ett försök. Själv. Hon fick gå upp och jag fick titta på medan hon stod vid spegeln och vickade på den. Plötsligt hade hon den i sin hand. 

Med ett flin värdigt Cheshirekatten, fast fullt med blod, var hela hon en fantastisk blandning av stolthet, rädsla och förvåning. 

Fast mest uppspelt av alla blev Polarn. Hon kunde inte sluta berömma och krama Pyret. Hon ställde så mycket frågor att det tog henne en evighet att somna. 

Tanden fick hamna i en liten tennask som vi la under kudden. Eftersom Pyret väldigt gärna vill visa sin tand för en massa människor så lät jag tanden ligga kvar bredvid pengen från Tandfen. Jag la också en lapp där jag skrev och frågade Tandfen om Pyret kunde få behålla tanden för att visa för några. Jag signerade det med ett "Ok", för att hålla myten levande. 

Polarn har också nått en ny fas. Den där man skriver sitt och systerns namn på en lapp, ritar en vuxen som man kryssar över, sätter lappen på dörren och sen informerar alla om att inga vuxna får vara i deras rum. 

Det är så himla fantastiskt att få följa med i alla dessa klassiska barndomshändelser.