attvarabob

Vi började dagen med att följa med Pyret till sin blivande skola. Jag blir alldeles varm av att hon kan tala om att hon är nervös, vad hon blir nervös för och hur det känns. Nervös och orolig kommer hon bli, det kan vi inte undvika och ska inte undvika det heller, en person som aldrig blir nervös skulle ju onekligen vara lite otäck. Däremot så är det fantastiskt att hon kan resonera kring det, beskriva nyanserna, förstå vad det är hon känner, för det kommer hjälpa henne. Hon tyckte som väntat inte om att leka samling med ett gäng främlingar, och hon vägrade sjunga. Men hon släppte och glömde bort oss för en stund när en rådig fröken tog henne i hand och visade henne ett spännande pussel. Efteråt var hon lite vemodig och full av tankar, samtidigt som hon genast vuxit en meter. Det kommer bli bra det där. Jag gick hem för att avsluta min sista tenta. Den näst senaste lämnades in igår, den var bara tillgänglig för skrivning i 48 timmar. Den här har vi arbetat med under hela kursen o

Blomsäsongen är här! Polarn hade plockat Gullregn på vägen hem så nu doftar hela lägenheten ljuvligt. Ännu gladare blir jag av det faktum att Pyret har lärt sig ordvitsar. Dagens var: "Vilken är bagaren favorit hund? Bulldog" Och "Vad har fiskaren och bebisen gemensamt? Båda vill ha napp." Alltså jag dör. Jag har ju någon Göteborgs-gen som ger mig stora fnissjukan av den sortens humor. Det stör mig till max att hon berättade en vits härom dagen som fick mig att gapskratta, men jag glömde att skriva upp den, så jag minns den inte.   Men det känns tryggt att jag får en allierad här hemma, vi kommer få kul ihop.

Frukost på sängen. Uppdukad frukostbuffé. Brunch. Uppdukad fika. Blombuketter. Små presenter. Barns teckningar. Så är Mors dag på sociala medier. Koka kaffe och duka fram frukost. Snabbt göra iordning arvsmassor och en själv och ringa mamma för barnvakt. Iväg till akuten med Polarn och den fot hon snubblade med dagen innan, eftersom den verkade ha börjat göra mer ont under natten. Mirakulöst snabbt besök där läkaren konstaterade en stukning men tack och lov ingen spricka. Hemåt och besked om att herr B.o.B. envist fortsatt tolka mitt "Jag måste skriva tenta hela helgen" som ett "Jag kan som vanligt ägna Mors dag på pyjamasklubben och dess avslutning". Sammanbitet väsande om Universitetsexamens betydelse eller icke-betydelse för vissa familjemedlemmar och besvikelse över bristen av hänsyn för min sista tid som student. Jag fick till slut 6 timmar av skrivtid innan herr B.o.B. och barnen kom hem.  Takeaway middag, men upplagd på tallrikar så jag fick ställa mig med di

Vi försökte som bäst arrangera någon slags aktivitet för arvsmassor och herr B.o.B. när telefonen ringde. Arvsmassornas bästis mamma berättade att de ska flytta. I slutet av juni. Till Sydafrika. De hade fått veta det för bara en vecka sedan och det hade nu gått upp för bästisen, på det där fördröjda sättet barn brukar fungera. Hon hade fullkomligt brutit ihop och allt var relaterat till att lämna Pyret och Polarn. Även om vi blev lovade att deras hem var vårt närhelst vi ville göra en långresa, så är det snart dags att säga farväl. Pyret och Polarn har inte reagerat så värst, jag tänker att det kan, som hos bästisen, dröja innan de förstår. Men jag förstår. De ska uppleva sin första förlust av en bästis, en de valt före andra i flera år. Jag bävar. Efter den bomben satte jag mig ner och skrev tenta hela dagen, med en känsla av att jag inte vill ha fler nyheter nu.

Tentaröran. Det ÄR ett organiserat kaos, man måste bara vara i mitt huvud för att förstå organiseringen. Den observanta kanske tycker att det saknas socker på den här bilden av ett studieområde. Men då luras ni. Påsen med nötter innehåller kanderade nötter. Men jag håller med, till morgondagen behöver jag förbättra mig. Något med choklad, något fikabröd, sura skum S-märken, hallon-lakris döskallar, bara det.  Jag tog en lunchpaus på balkongen. Några minuter i solen behöver jag för att överleva. Då upptäcker jag att i balkonglådan, bland murgrönorna jag planterade förra sommaren, har några vita och lila violer kamakazi-planterat sig själva. Under den sista tenta-veckan känns det passande med ett sådant exempel på kraften i överlevnad. Till kvällen var det ju planerat att jag och mammakompisen skulle piggna till genom att "springa" genom stan.  Men. Kanske blev nyheten mottagen med besvikelse. Kanske blev nyheten mottagen med lättnad.  Jag kompenserade med att svett

Så var plötsligt dagen för utbildningens sista seminarium här. Sista planerade pendeltågsresan med pluggkompisen. Sista promenaden till Socialhögskolan. Sista Café Prego kaffet. Sista grupparbetet. Sista presentationen inför klassen. Sista kursutvärderingen.  Sista. En väldigt märklig känsla, oavslutat på något sätt. Kanske kommer det kännas mer avslutat när tentorna är inskickade. Eller så är det en sådan där förväntning på att något ska kännas annorlunda eller speciellt, fast livet bara kommer rulla på. En sak byts bara ut mot en annan, och jag har ju redan börjat byta ut det.  Som ett avslut ändå, så är Universitetskortet och passerkortet avlägsnade från plånboken. Studentlivet är snart över.

Så många fina människor som måste kämpa.  En del förlorar vi.  (Bild från: https://ungcancer.se)

Då så. Nu går jag en sista gång in i tentabubblan. Jag var på sista seminariet i den ena kursen idag, och gjorde den sista uppgiften i den kursen. Nu ska jag "bara" gå igenom litteraturen inför tentan som finns öppen att skriva på måndag och tisdag. På torsdag är det sista seminariet i den andra kursen. Sen ska det in en hemtenta på 4000 ord till på torsdag nästa vecka. För någon som verkligen inte kan plugga på kvällar, på grund av syrebrist i hjärnan, på grund av sömnlöshet, på grund arvsmassor, så är det inte oceaner av tid kvar. Det lutar åt att jag behöver sitta i helgen och göra klart det sista. Men det är ju det sista. Det allra sista. Efter det, inget mer av: det finns alltid lite mer att läsa, skriva, fundera på, bearbeta, diskutera, kolla upp. Efter det kan jag gå hem och inte kunna göra mer av mitt jobb för dagen. Visst kan man fortsätta fundera, bearbeta, kolla upp, men med skillnaden att det inte ligger en uppgift i bokhyllan som skulle kunna arbetas lite

Heltidsanställningen närmar sig, och det märks. Plötsligt är dagarna fullbokade. Idag hade jag tre patientbesök, fick rådgöra med en doktor, leka detektivbyrå för att hitta rätt kodning för besöken, leta rätt på information om insatser för två patienter, ha möte med chefen om hur vi ska göra med min delade heltid, ha möte med biträdande för att ta reda på hur några rutiner ska se ut, och allt annat rutinmässiga som att skriva journal, ringa upp folk som lämnat meddelande och boka rum. Så vad passar bättre än att avsluta en sådan dag med att möta upp mammakompisen och ta en powerwalk med inslag/försök till att springa, hem? Det ska jag berätta, massor med saker passar bättre, för 1. Det är för varmt. 2. Jag är för trött. 3. Det är inte skönt att springa med ryggsäck (jo, det var en sport-variant). Men vi vill ju bli piggare versioner av oss själva, så det är väl dags att skippa ursäkterna. Med en liten omväg avverkade vi nästan 7 kilometer. Det räknas, även om man går mer än

Det märks att Pyret blir större. Sedan en tid har hon efterfrågat att få en egen dag med mig. Inte bara så att hon vill ha mamma för sig själv, utan hon har argumenterat och resonerat kring saken. Såsom att hon har ju en stund varje vecka när hon går med herr B.o.B. till simhallen för att bli bekväm med vatten och kanske lära sig några simtag så småning om. Men då tyckte hon att det var bra om hon och jag hade något tillsammans, kanske en hel dag istället för den lilla stunden per vecka hon har med sin pappa. Hon tyckte också att nu när hon skulle börja "storskola" så skulle hon och Polarn inte gå på samma förskola och då kunde det vara bra om de också började göra andra saker var för sig. Dessutom kände hon att hon blivit mycket större än Polarn och därför behövde få göra saker med oss på egen hand ibland. Det gick ju inte att argumentera emot. Så idag fick hon bestämma, och då valde hon att vi skulle till Skansen. Sagt och gjort. Vi var där innan de öppnade och lämnad

Vi var och hälsade på hos vänner idag. Medan barnen lekte och vi satt och pratade om allt möjligt så sa hon, som en del i samtalet, att hon inte läste nyheterna längre. Det var för deprimerande och hon behövde inte sånt just nu. Något åt det hållet. Det kanske är så man skulle göra. När jag känner att jag får något av en överbelastning av dåliga intryck/nyheter/information, vad man nu ska kalla det, så brukar jag i och för sig stänga av. Jag slutar kolla sociala medier, jag stänger av aviseringar och går in och kollar av meddelanden på bestämda tider, och jag läser mindre nyheter. Som om de riktigt dåliga nyheterna, de man får i verkligheten, tar så mycket plats att man inte orkar riskera att se rubriker om barn som far illa, inlägg som är rakt ut rasistiska, eller något som påminner om krav och måsten. Fast jag kanske ska stänga av mer. Just nu skulle en begränsad mängd information kännas rätt skönt tror jag.

Igår kom Pyret hem med Liljekonvaljer till mig. Jag hade visat henne blad med de allra första knopparna när vi var i skogen i helgen, och talat om att det var min absoluta favoritblomma. Det kom hon ihåg. Så tänkte jag imorse när jag tittade på dem att livet är så himla fint ibland. Men nej. Strax innan jag skulle gå hem från jobbet fick jag besked som bevisar att livet slår så otroligt hårt mot vissa personer att det är bortom fint eller rättvist. Jag kände mig lite arg på, och frustrerad över, livet kan man säga. Den inplanerade träningsrundan med mammakompisen ville jag först ställa in men den kändes faktiskt lite efterlängtad och rätt passande i slutändan, för det var skönt att ta ut mig. Vi var ute en timme på en 7 kilometer lång powerwalk med periodvis jogging. Det var rätt svettigt för en otränad person. Sen gick jag hem och åt jordnötsringar och nu tänker jag sova. Jag kör uppenbarligen alla möjliga sätt att förtränga det jag inte vill tänka på. Det funkar bara för tillfäll

Några saker om den här: En gång i tiden, eller alltid i tiden fram till för något år sedan, så var det här näst intill hugget i sten. Pålitligt som attan. I stort sett på klockslaget. Nu är detta att se som en slags rekommendation.  Detta kan betyda imorgon. Detta kan betyda om två veckor. Ingen vet, man lever med det som den enda spänningen i tillvaron.  En annan sak är att det innebär att den episka mensvärk som uppenbarat sig kan pågå i en dag eller två veckor till. Det enda jag vet är att jag får dras med den tills det är dags.   Sen är tidsaspekten och den utökade värken inte den enda nyheten i sammanhanget. Plötsligt kan väntetiden inför detta innebära att jag ska gå omkring och må illa. Jag har inte haft illamående som symptom förrän denna åldersbetingade fas inträdde. Numer är det ett vanligt förekommande inslag.  Jag som redan är trött uppskattar inte detta. Ska det vara så här i flera år nu? För det orkar jag inte. 

Idag var en sådan dag när det var nödvändigt att ta lite paus. Frustration och herr Ågren motades bort för en liten stund med ett besök på den lokala secondhandbutiken.  För flera veckor sedan såg jag en lampa i deras fönster som jag blev alldeles kär i, eftersom min lilla mormor hade en likadan. Den fanns kvar!  För hiskeliga 40 riksdaler fick arvsmassorna lite finare i sitt fönster. Steg för steg förvandlar jag vårt hem till mormors hem. Min inre pensionär vägrar vara undangömd längre, tror jag.  För att mota bort den stora tröttheten har jag tagit nya tag i att engagera mig i middagarna.  Idag blev det en varm sallad med mathavre, blandade bönor, broccoli, blomkål, halloumi, romansallad och grekisk yoghurt. Kombinerat med den extra dos av C-vitamin som vädret ger borde väl en känna sig någon grad piggare snart. För piggare måste jag bli, och det snabbt. Mammakompisen och jag gav oss, helt nyktra, på det här. Det kommer ju inte bli någon slags mirakeluppvisning, utan

Jag försöker skriva tenta och uppgift utan att tänka på saker jag ska komma ihåg till jobbet. Jag försöker njuta av sommarvädret utan att tänka på de mörka moln som förhandsvisats på nyheterna. Jag försöker hämta sommarskitiga, skrapsåriga, myggbitna barn utan att tänka på att hinna med middag och måsten. Jag försöker träna utan att känna prestationskrav eller förväntansångest inför träningsvärken. Jag försöker gå och lägga mig tidigt utan att försöka passa på att ordna med saker. Det känns som att jag borde passat på och lära mig jonglera när clownerna höll kurs i helgen. Just nu är det många bollar i luften och jag vet inte ens vilka jag håller på att tappa.

Min ofrivilliga paus från träningen har gjort mig vek och lämnat mig totalt utan uthållighet. Jag tänker att tiden kommer vara en bristvara ett tag till, så jag får använda arvsmassorna som träningsverktyg.   Vi packade in deras cyklar i bilen idag och for till skogs. Min partner för dagen blev Pyret, hon cyklade, jag sprang. Nu cyklar hon ju hyfsat självständigt så jag fick kuta på med ganska få pauser, kombinerat med att putta henne i uppförsbackar. En utmärkt intervallträning med andra ord. Sammanlagt fick vi ihop 3 km. Lunchen åt vi i gräset, så klart, följt av en stunds kast med frisbee. När kom hem fortsatte vi med promenad till lekpark och pizzeria. Jag misstänker att jag kommer vara rätt mör imorgon.  Sen var andra mindre möra. Trots att Polarn under dagen övade på att cykla utan stödhjul, lekte hund och därför jagade frisbee och fjärilar, lekte i lekparken och tog en promenad till och från pizzerian för middag, så var hon som vanligt nu för tiden, halvt omöjlig att få att somn

Jag är brutalt ärlig med att jag gillar ordvitsar. Typ skratta-så-jag-grymtar gillar eller borde-bo-i-Göteborg gillar. Det bästa jag vet. Lyckan är därmed total när Pyret fnissar fram: " Så här borde alla karlar gå av... " när tunnelbanan stannar vid Karl aplan. Hon är så min dotter, hjärt-ögon-emoji

Sjöhistoriska museet hade ett evenemang som hette " Alla kan rädda liv " idag. Själva beskrivningen av eventet lät lite mäktigare än det verkligen var. Det skulle vara Sjöräddningssällskapet, Sjöpolis, Clownmedicin, Kustbevakning, Kompisbyrån, Sjövärnskåren och Clowner utan gränser. Man skulle kunna titta på båtar, göra knopar, pärla till förmån för Clownmedicin och se en föreställning av Clowner utan gränser. Vi gick ombord på båtarna, pärlade och gjorde knopar och arvsmassorna verkade trivas även om vi något äldre kanske tyckte det var lite segt. Fast sen. Sen var det en ganska lång föreställning med Clowner utan gränser. Pyret skrattade så hon kiknade och Polarn klappade händerna varma. Nog för att det är akrobatik jag aldrig varit, eller någonsin kommer vara, i närheten av att prestera, men det är ändå så enkelt. Och denna enkla humor roar i alla fall våra arvsmassor på ett alldeles makalöst sätt. Eftersom det är alltid helt underbart att se sina dna-kopior så helt up

Eftersom vädret är så osannolikt och det infann dig möjlighet till långhelg så passar vi på att leka sommarlov i miniatyr. Som att vi denna morgon packade en matsäck, jag klippte mig ett par jeansshorts och så satte vi oss i bilen och drog till Eskilstuna zoo. Ännu en heldag ute i solen. Till vår stora glädje märkte vi att arvsmassorna 1. Inte klagade över att inte orka gå en endaste gång. 2. Var mer intresserade av djuren, och då inte bara utifrån gullighet utan frågade saker som vilka länder djuren kom ifrån, hur de lever och vad de äter. 3. Inte ville åka de mest påfrestande svisch-karusellerna och kunde åka en karusell själva. Det finns hopp. Alla var rätt slut till kvällskvisten, utom Polarn. Hon vaknar av sig själv mellan 5-6 men tar en timme att få och somna. Det är ett evigt vridande, snurrande, ommöblerande och funderande innan hon kommer till ro. Hon styrs uppenbarligen av dagsljuset till en nästintill ohanterbar nivå. Imorgon har vi mer äventyr inplanerat i vårt lil

5.30 visade klockan när Polarn kom till mig imorse. Efter ett toalettbesök försökte jag tappert få henne att somna om i min famn, det misslyckades kapitalt. Det var inte ens värt att fortsätta tänka i de banorna framåt 5.50 eftersom Pyret då hade smugit sig in och lagt sig på andra armen. Värt att notera att de alltså hade sovit i sina sängar hela natten, vilket faktiskt händer emellanåt. Fantastiskt. Men de var därmed sugna på frukost innan de ens brukar gå upp på en förskoledag. Så sugna att de gick ut i köket och dukade fram den. Superfint, men att behöva vakna 5.30 en ledig dag kändes ändå brutalt. Vi spenderade halva dagen med att hänga i en lekpark. Det gick att kombinera med tågresa, promenad genom skog, och fika med farmor och farfar, så arvsmassorna var fullt sysselsatta. Vi hann också städa, (försöka) plugga, äta glass på balkongen och rita femtioelva saker. Man hinner mycket när man vaknar mitt i natten. Till middag gjorde jag pannbiffar på Anammas formbara vegetariska f

Förlåt om jag tjatar om det där jobbet jag befinner mig på. Det känns bara så märkligt. På ett bra sätt alltså, men ändå märkligt. Jag får erkänna att jag av någon anledning trivs väldigt bra i de där sjukhuskorridorerna. Ändå sedan första arbetsdagen efter praktiken för osannolika sju år sedan har det varit något med atmosfären på sjukhus som passat mig. Vilket är mycket märkligt då jag skyr att befinna mig där som patient som elden. Som personal blir jag däremot avslappnad, bekväm och, faktiskt, lycklig av att röra mig mellan avdelningarna. På min ena avdelning är det så himla fina människor som är så måna om att ta tillvara på min arbetsroll. De gör patientflödesschema, skapar dokument kring rutiner för hur mitt arbete ska påkallas, utföras och avslutas, ordnar kallelsebrev, förbereder ett extra kontor så jag kan befinna mig på plats, bjuder in till arbetsgrupper likaväl som luncher, ägnar internmejl till att diskutera hur min arbetsroll ska bli bäst och att det är prioriterat jus

Det finns vissa fördelar för min stegräknare att jag har mitt kontor en våning ovanför min ena arbetsplats. Speciellt när arbetsplatsen ligger enbart 8 minuter bussresa bort, och busshållplatserna både hemma och vid jobbet, ligger 2 minuter bort. Det blir inte så många registrerade steg annars. Men för att bättra på den dagliga motionen promenerade jag dessutom hem idag. Det måste jag få in till en vana igen. Mer motion väntade dock. När arvsmassorna var insamlade och skulle föras hemåt, bestämde sig Pyret för att öva på sin självständighet. Det gav ju också pulsökning, på mer än ett sätt. Dels av den ångest över att hon ville ta med sig Polarn och gå på andra sidan av en lång byggnad vi passerar. Jag. Såg. Henne. Inte. Här skulle man kunna placera en bild på en hönsmamma. Men de fick ju ändå gå, så jag är väl bara en liten hönsmamma. Fast jag fick även pulsökning av att halvspringa hela längan, så jag skulle komma fram först och se var de gick. Självklart låtsades jag bara stå och

Jag fick sitta en stund på en gräsmatta och äta en hemgjord halloumi- och rödbetssallad och fika. Jag lyckades dessutom dra ut på utevistelsen genom att dra runt arvsmassorna mellan husen på Torekällberget. Jag var själv trött på det där utmattade sättet, så det kanske inte gjorde så mycket att mina dna-kopior var lite motvilliga, min kropp var också det. Vi får se om det är en ny förkylning eller pollen, juryn är inte enig än. Det hade kanske kunnat gjorts mer av dagen, kanske inte. Med en glass på balkongen innan middag och en fika med mammakompisen till kvällen känns det ändå som att jag fått ut mycket av dagen. De viktigaste ingredienserna finns ändå där. En annan viktig ingrediens är att få se Pyret växa upp. Hon har klurat på det där att hon snart ska lämna pedagogerna på förskolan. Idag kom hon på att hon ville göra armband till var och en, och kokerskan, med deras namn på, och lämna i avskedspresent. Så hon har börjat sammanställa sådana. Jag svämmar över av stolthet samtidi

Det kändes helt omöjligt att inte spendera den här dagen ute. När solen äntligen tittar fram så känner jag mig helt svältfödd och vill inte missa en minut av sommarfeeling. Vi började sommarkänslan med att plantera varsin kruka med tomat- och paprikafrön. Vi är kanske lite sent ute, men något ska vi säkert hinna få till innan sommaren är över. Herr B.o.B. skulle spendera dagen med att coacha sina pyjamaslärjungar i pyjamastävling så vi var lämnade åt vårt öde här hemma. Men med en banankaka i ugnen ordnade vi en fikadejt i parken med arvsmassornas förkolekompis och hennes pappa. Man kunde ta av sig jackan där man satt med en kopp kaffe och babblade, medan arvsmassorna röjde runt. Underbart! Självklart blev separationsångesten allt för stor hos de korta personerna i dagens sällskap, så vi fick avsluta lekträffen i etapper. Efter lek i parken hälsade de på djuren, sen följde kompisen med hem till oss för att leka, sen fick vi säga att det var dags att avsluta ett antal gånger, sen få

Ni vet den där känslan innan en förkylning bryter ut. Den där man har liksom lite svidande känsla längst bak i svalget och man drar in luft genom näsan hela tiden, som om man var snorig, fast man är inte det. ? Jag skojar icke. Jag kommer heller inte bli förvånad. Kanske kommer jag dra ett primalskrik och bli några grader frustrerad däremot. Minst sagt. Men inte alls förvånad. Dock verkar jag under dagen ha lyckats avvärja ett nytt ryggskott. Peppar peppar, inte ropa hej, tvi tvi, och allt det där.

Ni vet hur varma sommardagar brukar infinna sig någon dag per är eller så, och att den dagen det är fint väder så får man passa på för sen är det regn och moln som gäller. Jag passade på att träna i dag, lite utifrån samma princip; i dag var jag frisk. Eller, höften gör ju svinont och jag kände att jag var på väg att få ryggskott igen, men jag hade ingen feber, förkylning, eller mensvärk. Så årets träning är avklarad! Med tanke på att varierade orsaker har gjort att jag inte kunnat träna sedan december så känns det som att en gång per år är ett realistiskt mål. Jag dog ju nästan, men nu lär jag ju bli förkyld, få pesten eller digerdöden eller något, så det är ju inte dags igen förrän tidigast efter årsskiftet. Skönt att få vila lite.

Ner på möte, få lite patientärenden. Upp på kontoret för att i pausen mellan möten kolla upp dessa ärenden. Få tråkigt och tungt besked om en kollega. Inte hinna bli ledsen för att nästa möte börjar. Inte kunna fokusera särskilt på mötet men få lite bra besked om arbetsupplägget. Få trist besked om en vän på lunchen. Fokuserade riktigt dåligt på auskulteringen på eftermiddagen. Rusa till förskolan och hämta arvsmassor. Rusa hem och kasta i oss mat. Iväg till Polarns blivande skola för information om den ombyggnation och därför flytt av verksamheten som ska ske. Bli trött bortom vett och sans på alla hysteriska föräldrar. Hem och natta arvsmassor. Låta mig själv känna mig lite låg för ett tag.

Jag såg den här tavlan idag. Jag kände genast igen mig. I'm a weirdo. Jag har nog aldrig passat särskilt bra in i mallen eller varit bra på att följa normen, och jag trivs bäst med andra som gör sin egen grej. Människor som inte gör, eller är, som "alla andra", det är dem man ska hålla hårt i. Så håll hårt i mig!