Fortsätt till huvudinnehåll

Noll till hundra.

Heltidsanställningen närmar sig, och det märks. Plötsligt är dagarna fullbokade. Idag hade jag tre patientbesök, fick rådgöra med en doktor, leka detektivbyrå för att hitta rätt kodning för besöken, leta rätt på information om insatser för två patienter, ha möte med chefen om hur vi ska göra med min delade heltid, ha möte med biträdande för att ta reda på hur några rutiner ska se ut, och allt annat rutinmässiga som att skriva journal, ringa upp folk som lämnat meddelande och boka rum.

Så vad passar bättre än att avsluta en sådan dag med att möta upp mammakompisen och ta en powerwalk med inslag/försök till att springa, hem?


Det ska jag berätta, massor med saker passar bättre, för
1. Det är för varmt.
2. Jag är för trött.
3. Det är inte skönt att springa med ryggsäck (jo, det var en sport-variant).

Men vi vill ju bli piggare versioner av oss själva, så det är väl dags att skippa ursäkterna.



Med en liten omväg avverkade vi nästan 7 kilometer. Det räknas, även om man går mer än man springer. Någon gång i framtiden kanske jag kan springa hela vägen från jobbet, för man ska aldrig överge hoppet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.