Motion.

Det finns vissa fördelar för min stegräknare att jag har mitt kontor en våning ovanför min ena arbetsplats. Speciellt när arbetsplatsen ligger enbart 8 minuter bussresa bort, och busshållplatserna både hemma och vid jobbet, ligger 2 minuter bort. Det blir inte så många registrerade steg annars. Men för att bättra på den dagliga motionen promenerade jag dessutom hem idag. Det måste jag få in till en vana igen.

Mer motion väntade dock. När arvsmassorna var insamlade och skulle föras hemåt, bestämde sig Pyret för att öva på sin självständighet. Det gav ju också pulsökning, på mer än ett sätt. Dels av den ångest över att hon ville ta med sig Polarn och gå på andra sidan av en lång byggnad vi passerar. Jag. Såg. Henne. Inte.
Här skulle man kunna placera en bild på en hönsmamma. Men de fick ju ändå gå, så jag är väl bara en liten hönsmamma.
Fast jag fick även pulsökning av att halvspringa hela längan, så jag skulle komma fram först och se var de gick. Självklart låtsades jag bara stå och vänta och inte ens se dem när de väl kom runt hörnet, jag vill ju inte att de ska känna sig ifrågasatta.
Polarn ville sedan utöka sin frihet genom att åka hissen själv en våning. Det är lugnt. Det har hon gjort förr. Den här gången deklarerade hon dock, precis när hissdörren slog igen, att jag minsann skulle öppna hissdörren åt henne där uppe. Mera puls av att kuta en våning alltså.
När vi kom hem hade önskemålet för middag varit pannkakor, så jag ställde mig och stekte det efter att ha stått på benen hela dagen. För självklart har jag stå-skrivbord på jobbet, som mer eller mindre alltid är upphöjt.

Den där vardagsmotionen, det är den som är viktigast tror jag. Eller i alla fall den som blir av.