attvarabob

Det var dags att utnyttja födelsedagspresenten; tre timmars spa-behandling. Det var manikyr, pedikyr och stor ansiktsbehandling på schemat, inklusive fotmassage, handmassage, nackmassage och tilltugg. Alltså precis vad småbarnsförälder preggot behövde. Men. Jag är ju lite... annorlunda funtad. Jag har kanske vissa svårigheter med att slappna av, ta det lugnt och göra ingenting. Speciellt när jag ska sitta/ligga och göra ingenting medan någon annan ska göra en massa för mig . Vilket kanske märktes lite grann i att den stackars tjejen som gav behandlingarna ständigt bad mig/sa åt mig att slappna av. Det slutade hon med till sist och tryckte istället med fast hand ner mina axlar/min hand/mina ögonlock. Men jag försökte. Jag tvingade mig att sluta tänka på listan med saker som skulle kunna fixas istället, medan jag låg och slösade bort tid med att göra ingenting. Jag tvingade mig själv att inte tänka på det flera gånger i minuten. Andra saker jag tvingade mig själv att göra var at

Jag var och åt middag på restaurang igår, barnfri och allt. På väg till toaletten, precis när jag når dörren, kommer en man upp från undervåningen och går mot toaletten bredvid. Samtidigt som jag börjar öppna dörren stannar han till, skiner upp och säger leende " Meeen haaallååå " Nej, jag kände honom inte. Ja, jag hade min kalaskula väl synlig. Maken tyckte jag skulle ta det som en komplimang men jag är inte säker på att jag kan det. Det kändes mest lite... ...wierd... och väckte en massa frågor. Hur full var han? Behövde han, jättemycket, glasögon? Hade han en udda böjelse? Tänkte han att man ska uppmuntra preggon? Det är svårt det där, när man inte förstår hur en annan människa tänker.

På söndag är det 1:a advent men jag bestämde mig för att fixa redan idag eftersom jag har saker planerat för helgen. För äntligen har jag lärt mig att det bara är en illusion att det ska gå fort och smidigt att hänga upp lite lampor, sätta upp gardiner och slänga på några dukar. Det är alltid något som strular. Så även denna gång. Ett par gardiner och en gardinstång fick agera Grinchen i år och ge mig den obligatoriska jul-frustrationen. Men nu så lyser det fint i fönsterna. Åh så mysigt!

Såskadeva. http://bitterpappan.blogg.se/ Jag tänkte först hylla och hurra men kom på att det räcker med att bara konstatera.  För om jag hyllar så förstärker jag kanske bilden av att den insikten hos män/partners är ovanlig och unik (vilket den tragiskt nog kanske är), när det bara borde vara självklart. Säger en annan bitter människa som var gråtfärdigt utmattat preggo igår kväll när herr B.o.B. hade pyjamasparty.

Äntligen fick vi en köpare på kroken! Problemet var att mellan mailet där personen visade intresse och bokade dag för att titta på vagnen och den dagen så hann Brio släppa 2014 års modell. Jo. Vagnar är ju som bilar nu för tiden, inte bara att de tappar i värde så snart du rullar ut den ur butiken, de kommer alltså i årsmodeller. Så vi fick veta av den potentiella köparen att butiker sålde ut 2013 modellen billigt, vilket tvingade oss att sälja vår till riktigt vrakpris. Surt, eftersom vi bara hann ha den i fem ynka månader. Extra surt eftersom jag aldrig blev helt nöjd med kärran. Den var smidig men lite för plastig, skrammlig och strulig för min smak. Inte för att någon vagn verkar vara bra rakt igenom. Vilket är ett bekymmer nu när vi måste köpa syskonvagn, det är alltid något med varje modell som är dåligt. Vid det här laget är jag så trött på allt som har med barnvagnar att göra, det är verkligen det minst roliga med att ha barn. Men nu är vi i alla fall av med den vagnen.

E tipsade om hur man kunde göra fina och coola burkar till förvaring på egen hand, lite hemmafix. Jag vill. Jag önskar. Jag borde. Jag vill vara mer pysslig. Jag önskar att jag hade mer tid och lust att pyssla. Jag borde pyssla mer nu när jag snart är tvåbarnsmor (yes! en sak till att ha dåligt samvete över). Dessutom blir jag alltid väldans avundsjuk på pyssliga människor, som J som får hela Äntligen Hemma ensemblen att skämmas. Men jag lyckas aldrig öka min fix-nivå, den stannar liksom på idéstadiet. Kanske får det vara gott nog för nu, att jag i alla fall har hela skallen full med idéer på saker jag skulle kunna göra, om jag bara hade tid och lust.

Medan jag sitter och försöker bälga i mig morgonkaffet för att piggna till leker pyret på mattan och katten ligger och sover i mitt knä. Men se, nu är ju den där minimänniskan mycket mer mobil, hon har korta ben men rör sig otroligt fort (notera att jag inte hade fått i mig kaffet än, så det där med otroligt  fort kan tas med en nypa salt). Simsalabim så är hon framme vid matbordet. Hon har inte bara blivit snabbare, hon har blivit längre också, fast hon är så kort, så hon når ju saker nu.  I ett försök att rädda en mugg så ska jag resa mig och bli av med katten i knät. Detta ska ju egentligen ske snabbt och smidigt, men vi återgår till faktumet att jag inte fått i mig kaffet än och  att jag är ett väldigt osmidigt preggo den här gången. Simsalabim igen så hamnar allt kaffe i soffan.  När jag torkat upp allt kärt koffein från golv och dynor hör jag ett skrammel i hallen. När jag pustat mig fram dit står en sanslöst oskyldig individ med en nervält nyckelskål och utspridda nyckla

Jag vaknade klockan 4 imorse. Det var ju dumt. Ännu dummare var det väl att inte somna om. Eller nu ljuger jag, jag somnade om någon gång efter 6.15. Pyret vaknade 6.30. Idag är jag trött på det där - kan inte sluta gäspa, ögonlocken känns som blytyngder, jag mår illa och har huvudvärk - sättet. Vilket är dumt för pyret är jättepigg och har bara sovit någon dryg halvtimme. Vissa dagar är ju lite längre än andra.

Med pyret i famnen började det klia i ögat, så jag tog av mig mina glasögon med ena handen och höll i den lilla tornadon med den andra. Glasögonen la jag bredvid mig. Då börjar hon skratta, busa och pussas. Efter en stunds lek kände jag att det skulle vara trevligt att återgå till de seendes verklighet och satte därför på mig mina glajjor igen. Pyret börjar gråta. Av med glasögonen igen. Skratt. På med glasögon. Gråt. Jag provade många gånger, för att det ska vara giltigt som vetenskaplig undersökning, samma resultat varje gång. Jag är beredd att göra mycket för mitt lilla hjärta, nästan vad som helst, men att gå omkring halvblind för att hon föredrar sin mor så, där går nog gränsen.

Med ålder och stigande galenskap har jag ju börjat gilla jul och vinter. Sooo crazy. Jag planerar, dekorerar och pysslar i full galopp. I helgen är det ju första advent, redan, så jag var och kikade på alla galna julprylar. På Clas Ohlson föll jag som en fura för dessa superdupersnygga adventsstjärnorna i jute: Typ 129 pix styck. De ska få lysa upp vardagsrummet. Till pyret var jag så illa tvungen att köpa den här: Typ 79 pickadollar. En ljusslinga med pluttinuttiga små snögubbar. Vi ser med spänning fram emot att plocka fram granen. Något säger oss att den kanske, möjligtvis, troligtvis, bara kommer stå framme på julafton. Nog för att katterna brukade leka Attack Team Delta med den, men det stod den pall för, frågan är om den står pall för jag-går-mycket-fortare-än-vad-mina-pyttekorta-ben-kan-hantera också känd som jag-är så-jäkla-nyfiken-och-ska pilla-på-allt . Men så länge laddar vi med adventsstjärnor, ljusstakar, juldukar, gardiner, pepparkakor, lussebulla

Pyret var på middag igår, där fanns andra barn, större barn, äldre barn. Det är fascinerande att se hur hon bara kastade sig in i lek med först ett, och sen tre, helt okända barn. Precis som hon gör på öppna förskolan. Utan större tveksamhet så går hon runt och kollar in omgivningen, snicksnackar med de nya polarna, sätter sig och lattjar med nya prylar, stojar, stimmar och handskas till och med bra med lite knuff och buff. Vi behöver inte vara med, hon kollar sällan var vi är och letar bara upp oss när hon blir trött eller hungrig. Så orädd. Så översocial. Så olik oss. Varken jag eller herr B.o.B. är helt bekväma i stora sociala sammanhang och trivs bäst med att avvakta  lite i början på nya sammanhang. Så hur i hela friden har pyret blivit sån här? Dessutom tänker vi lite egoistiskt att det blir ju jobbigt för oss att ha en så übersocial dotter då det försätter oss i übersociala situationer. Att ha barn överhuvudtaget gör att man blir social med främlingar, det går väl in

Det finns strumpbyxor för oss preggon, de är konstruerade så här: Två fina sömmar, en placerad på var sida om bulan. Vanliga strumpyxor ser ut så här: Två fina sömmar, en placerad på var sida om baken. Så istället för att köpa speciella preggo-strumpbyxor så kan man helt enkelt ta vanliga och vända bak och fram. Så länge det inte är strumpbyxor med sydda fötter så klart.  Eftersom man dessutom gradvis blir platt som en pannkaka över baken så är det helt onödigt att ha sömmar som ger extra utrymme just där, volymen  sitter ju på framsidan i det läget. Så. Varsågod. Ett spartips från ett preggo till er andra.

Ibland börjar man ju längta bort från det man har, vare sig det är jobb, hem, partner eller prylar. Det är lätt att bli hemmablind. Det är lätt att gräset ser mycket grönare ut där på andra sidan staketet. Det är lätt att börja bygga luftslott. Då kan det vara rätt bra att få kliva över till grannens trädgård en stund, att slå sig ner och insupa atmosfären. Kanske blir man avundsjuk. Kanske inser man att det går att göra annorlunda. Kanske förstår man att det är dags för en förändring. Kanske är  gräset mycket  grönare. Men ibland sprängs luftslottet i tusen bitar och man ser att det man har är rätt bra precis som det är. Att det som ser så bra ut på papper inte alls var något att ha. Att det bara är en bokstavs skillnad på ditt och datt . Att gräset bara är en annan nyans av grönt och inte alls mer grönt. Annat är inte alltid bättre, ibland är det bara annorlunda, det kan vara rätt skönt att bli påmind om.

Först läser jag att nu är kräksjukan igång, sen hör jag genom badrummets tak att grannen låter uuuääääärrrk uuääärrrkk. I'm so scared.

Igår började pyret gå på små promenader på eget initiativ. Idag går hon mest hela tiden, överallt. Utan att hålla i sig i något eller någon så ställer hon sig upp. Utan att ha en plan med vart hon är på väg så börjar hon gå. Om hon snubblar så reser hon sig bara och fortsätter. Jag vänjer mig inte vid att det går så fort. Från inte krypa till krypa. Från inte gå med stöd till att gå med stöd. Från att gå någon, eller ett par, meter utan stöd till att gå massor med meter. Hur gör hon för att plötsligt vara så duktig? Går hon upp och övar på natten när vi inte ser? Lagom till att jag blir allt klumpigare och får mer ont ska jag alltså börja jaga det lilla livet på en helt ny nivå. Trevligt.

Så har det börjat. De nattliga kramperna, inte bara men främst, i vaderna. Ett härligt sätt att vakna; känslan av att vadmusklerna är mer sträckta än huden i ansiktet på valfri 30+ Hollywood kändis. Nu finns det ju grader i helvetet så det är allra hetast när båda vaderna krampar samtidigt. Om det bara är den ena så kan jag lätt ta den andra foten, sätta den mot foten på "kramp-benet" och häva krampen genom att sträcka ut fotsulan. Men båda . Jag får försöka hasa ner till fotändan på sängen och sträcka ut fossingarna mot den. Vilket inte går så smidigt när man har onda preggo-höfter, är lite yrvaken, ska manövrera förbi en kissekatt och ibland en sovande bebis samtidigt som benen är lite... ...aj:iga. The preggo-life continues.

Pyret har tagit nästa steg i projekt I like to move it . Hon har börjat gå utan att man lockar på henne. Hon tar sikte på andra saker än trygga famnar och knatar iväg, helt självmant. Stora lilla minimänniska.

Vi är på jakt, mammakompisen och jag, efter barnvänliga ställen. Utbudet är skralt. Om man inte gillar öppna förskolan och ungarna inte köper att sitta i vagnen på långpromenader, följt av att sitta stilla i en matstol för lunch, vart tar man vägen? Egentligen borde väl Stockholm vara packat av barnvänliga fik, här där hela caffe-latte-mamma kulturen föddes, istället har de flesta ställen inte ens barnstolar. Vii vill inte tränga in oss på ett trångt café och blockera halva stället med våra barnvagnar, vi blir lite uttråkade av att gå till pannkakshuset varje vecka och det börjar bli för kallt för att spendera all tid utomhus. Så. Gratis tips för entreprenad sugna; öppna fik med plats för barnvagnar och barn som har myror i brallan.

I fredags gjorde jag mitt livs första cheesecake (jag vet, jag är så trög). En med hallon. Jag åt en bit på fredagen, men njöt inte så värst och uppfattade inte riktigt smaken eftersom jag fick äta den innan den helt tinat då en spännande migrän gjorde mig sällskap. Sen har vi inte hunnit ge oss på den igen, för att vi har blivit utfodrade av våra föräldrar hela helgen. Efter en promenad med pyret bestämde jag mig för att trösta mig med en bit, bara för att jag blir deppig av att få ont efter varje gång jag rör på mig. Den här gången fick den tina och mitt huvud ville inte explodera. O H  M Y  G O D. Jag bör nämna att jag är ensam hemma med den där i frysen ikväll.

Ibland kan bagatellartade bekymmer vara väldigt jobbiga. Som en illa placerad finne. Som en finne man kanske skulle benämna som böld. Som en finne/böld stor som tummens fingertopp, placerad mitt på skinkan. Jag kunde för bövelen inte sitta på hela dagen! En koll på kvällen visade att den inte var aktuell för att få självläka, för den var vid det laget blodfylld. Nu ska man ju inte klämma finnar själv, men jag kunde inte gärna vänta på att gå till distriktsköterskan på måndagen och jag kände att det var under min värdighet att söka till akuten för detta fysiska besvär. En spegel, lite akrobatik, en steriliserad nål och lätt ihopbitna käkar senare var jag redo. En pick med nålen och kaboom , likt Eyjafjallajökull bröt den ut. Herrejisses. Det var som att föda barn. Efter en natt bakom en kompress dränkt i ahlolsprit har jag nu en stor krater på månens baksida.   Och jag kan sitta ner.

Inte nu, men snart, kommer ju pyret att fira sin allra första födelsedag. Herrejisses! Jag känner kraven. Här ska det firas enligt konstens alla regler med hipp-hipp-hurra!-morgon, tårta och presenter. Jag smyger till och med med vad hon ska få i present. Alltså, nog för att ungen verkar smart men jag har svårt att tro att hon skulle ställa sig upp och protestera om vi så ens helt skulle ignorera the B-day. Hon har ju inte en blekaste aning om hur den dagen ska firas. Fast ställer sig upp och protesterar gör hon ju lite titt som tätt. Alltså är den dagen mest för min skull. Alltså kan jag känna att jag mår lite för kasst för att ställa till med über-grande-mega-kalaset. Vi satsar på kalas nummer två kanske, utan att dras med skuldkänslor och minus på päronkontot, och firar numero uno så mycket som hennes trasiga morsa orkar.

Som en liten present av KPA pension fick man välja en bok. Jag valde " Den översvämmade hjärnan. En bok om arbetsminne, iq och den stigande informationsfloden. " Av Torkel Klingberg. Låter det inte vansinnigt intressant!? Jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa och fundera lite över det högst väsentliga ämnet.

Ålderstecken 314 borde vara att lyssna på Bruce Springsteens arbetsklass-längta-bort-från-vardagen-vara-less-på-tristessen-och-söka-lite-spänning-romantik och känna JaaaAaa. Undrar vad ålderstecken 315 ska bli.

Den senaste tiden har herr B.o.B. övat på ny nattning. Det är han som sköter den biten. Innan vi visste att hon var sjuk så började han lägga henne i spjälsängen, böja sig framåt, så hon kunde pilla lite i håret och på öronen som hon vill när hon är trött, och poff; hon somnade. På bara några minuter. Så tänkte vi i efterhand att det gick så lätt för att hon var krasslig, hon var väl extra trött bara. Men det har fortsatt fungera. Idag var det min tur att försöka då herr B.o.B. har sitt pyjamasparty. Vi åt middag. Vi hade lekstund. Vi tog ett bad. Vi åt välling. Jag bar in henne i sovrummet, gav henne en stunds kram och gos, la henne i sängen, böjde mig fram så gott jag kunde med polarn i vägen, gav henne snutte-ugglan och på ett par minuter sov hon. Whaaaaaat? Tidigare har hon somnat i famnen och vi har burit in henne i sängen. Det har ju funkat det med, men kan ju bli knepigt om några månader. Det visar väl bara att alla barn har sin tid och plats. Tidigare var det omöjligt a

Jag visste det. Herr B.o.B. har varit och shoppat en liten present till mig. Han kom väl på att han måste kompensera för att han missade min första Mors dag nu när han faktiskt fick klassiska kallingar och strumpor till Fars dag. Av pyret så klart. Och den här är från henne till mig: ”Rosa stjärnan” dyraste ädelstenen någonsin http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17834218.ab

När vi var på Öppna förskolan sist hörde jag en mamma säga till en annan mamma: Ja, han var ju sjuk men det var ju för två dagar sen, så jag tänkte äh, vi går hit. Vad schysst, tänkte jag. Smitta ner oss igen liksom. Två dagar hinner man knappast bli smittfri på. Idag var vi på lunch med mammakompisen och pyrets bff. Restaurangens lekhörna var okuperad av en liten flicka på x antal år, såg jag när vi kom in och jag höll på att klä av pyret. Samtidigt hörde jag hennes pappa prata i telefon och säga: Jag är hemma med sjukt barn idag. Vid närmare granskning ser jag att flickebarnet är alldeles prickigt. Där huserar hon bland alla leksaker, på den lurviga mattan och leker glatt med allt. Måste jag nämna att våra ungar inte fick någon lekstund innan vi gick? Hur tänker föräldrar? Det är inte ens att försöka smussla in de sjuka barnen på förskolan för att de måste till jobbet. De släpper lös ungarna på "frivilliga" platser, de skulle lätt kunna bespara andra barn och deras fö

Halvvägs. Fast jag känner mig som en elefant som varit gravid for ever and ever. Jag längtar efter att ha kläder som sitter bra, efter att inte känna mig trött, klumpig, andfådd, efter att få äta och göra vad jag vill. Jag är lite less på att känna mig krasslig och begränsad, vilket jag gjort sen ett par dagar innan jag plussade, vilket är för 19 veckor sedan. Jag är lite trött på att vara trött. På att vara slut klockan 21 och att vara lika slut när jag vaknar 6.30. Det tär lite. De fysiska begränsningarna, den isolerade och begränsade tillvaron och vardagens eviga... ...vardag. Man kan väl säga att livet känns lite mycket som mellanmjölk när jag går och längtar efter champagne. Mest kanske känslan av att livet kommer bestå enbart av mellanmjölk för så vansinnigt länge tär på själen. Det var ju nu livet skulle få tillbaka lite bonus, spänning, krydda, njutning och äventyr efter allt slit. Istället ska jag börja om. Det känns. Sen är det klart, när pyret kommer fram och bestämt

Alltså detta sockersug. Herrejisses. Kombinerat med ilande, bultande, molande fogar och bråkigt bråck som leder till mindre rörlighet. Det här kan aldrig sluta väl.

Såna där saker som man älskar att hata kan ju orsaka viss frustration. Pyret, som är envis som synden, brottas med sina klossar. På kort tid har hon blivit vansinnigt duktig och får ofta i dom i hålen, men det räcker ju inte. Efter en stund leder minsta lilla motstånd till krokodiltårar och jämmer. Efter ännu lite längre tid gnäller och gråter hon konstant medan hon envist och bestämt fortsätter plocka upp klossar och trycker ner dom i lådan. Då spelar det ingen roll om de går i snabbt, eller att jag jublar och hurrar som en tok bredvid. Det slutar med att jag får gömma lådan när hon är färdig för annars sitter hon bara framför den och tjuter. Men nästa dag ger hon sig på den igen. Vad ska det bli av den där ungen?

Pyret började med att äta upp hela frukosten utan knorr, hon åt faktiskt lite extra till och med. Hon fortsatte morgonen med att bara tralla när det var dags att byta blöja och klä på sig, för att övergå i att somna plötsligt i min famn klockan 10 och sova till 12. Lunchen åt hon upp nöjt och med god aptit, efter det hjälpte hon till när det var dags att ta på sig ytterkläderna och satte sig utan minsta pip i vagnen. Här och där under den två timmar långa promenaden protesterade hon, men det var ytterst måttligt och vältajmat med små stopp där vi kunde titta på ankor och hälsa på bland djuren. På eftermiddagen åt hon mellis glatt för att sen ha lika god aptit på att leka. Ett blöjbyte efter storskräll i brallan gick utan krumbukter eller flyktförsök ackompanjerat av Imse vimse spindel.  När jag lagade middag satt hon och roade sig i barnstolen utan att ställa till med minsta scen, lite gnäll uppstod i väntan på maten, men det avhjälptes med en powernap på en kvart. Dagens skräll v

Pyret tog sig en liten tupplur så här på förmiddagen. Plötsligt hör jag det typiska jag-är-på-väg-att-vakna-och-har-tappat-nappen ljudet. När jag smyger in ser jag att hon har nappen löst i näven som hon håller mot pannan, hon tappar den så den hamnar mellan axeln och halsen men efter några sekunder plockar hon upp den och sätter in den i munnen. Själv. Medan hon blundade. Medan hon var halvsovande. Jag har hört talas om att de små liven till sist lär sig att leta rätt på nappen i sängen själva men var övertygad om att det var en myt. Jag såg framför mig en evighet av att gå upp mitt i natten enbart för att plugga in proppen på en halvsovande bebis. Jag ser oanade möjligheter med den här utvecklingen. Nu känns det som att det finns hopp för framtiden. Det är så mysigt när de är så där små, ta tillvara på den tiden för den går så fort- my ass. Det är nu det gäller, livet kan komma åter. Ja, tills vi börjar om i mars då...

Senaste uppdateringen i pyrets värld. I takt med att veckorna går pratar hon allt mer. Ja, nu har hon aldrig varit den tystlåtna typen och snackandet är en klar förbättring från falsettskriken, men det är också oroväckande hur mycket hon pratar. Hon pratar numera direkt när hon vaknar, istället för att gnälla eller gråta. Hon pratar till och med i sömnen. Pratar massor utan att säga någonting alls; hon kommer bli politiker alltså. Generös har hon blivit också (vilket talar emot en framtid som politiker). Ofta sträcker hon ut näven för att lämna över en liten gåva, extra mysigt är det när hon delar med sig av halvtuggad mat. Roligt som attan är det när man sätter saker på huvudet, oklart varför. En badanka, en kloss, en kartong till små yoghurtar, allt höjs till oanade komiska nivåer när de placeras på mammas huvud. Jag låter sakerna glida ner för henne att fånga och genast blir hon så där generös igen. Med ivrig uppmuntran ska jag placera föremålet på huvudet igen och igen och ige

Pyrets feber är nästan borta och hon är piggelin igen. Det är bara aptiten som som behöver återkomma men eftersom damen inte är hängig så är det väl inget att stressa upp sig över. Min status går inte riktigt åt samma håll. Jag går som en sengångare kombinerad med anka och har svårt för att bestämma mig för om det är värst att gå eller sitta still. Lite illamående också. Och trött. Och ont i magen. Och huvudvärk. Det är väl nu man kan tillämpa " glaset halvfullt eller halvtomt ". Det är bara halva tiden kvar eller Herrejisses, det är halva tiden kvar.

Inte nog med att pyret, självklart, får allt hon vill nu när hon är sjukling, för så ska det vara för såväl stora som små sjuklingar. Hon får äta vad och när hon vill, bara hon äter och hon får bäras runt hur mycket hon vill, även om jag får ont överallt. Det får jag säkert några päron-poäng på. Dessutom gick jag upp i högsta päronligan vid dagens lunch. Pyret leker med fingrarna i munnen och hulkar plötsligt till. Snabb som en kobra får jag fram handen och tar emot spyan. Det tar tydligen upp emot ett år men sen blir man rätt proffsig på det här.

Jag hämtade ut mina två tidigare glasögon igår efter att ha bytt till nya styrkan. Japp, jag har alltså fyra stycken glasögon nu. Är det onödigt? Ja. Är det slöseri med pengar? Ja. Är det roligt (när man nu inte kan ha linser)? Ja.

Pyrets feber hade stigit till 39,4 imorse. Hon har gnällt och gråtit större delen av dagen, förutom enstaka perioder där hon verkat okej, och hon vill inte äta och dricka ordentligt utan lever på yoghurt och lite ersättning. Med febernedsättande har hon en temp på 39,1. Själv var jag på kontroll hos mödravården. Jag hade vita blodkroppar i urinen och väntar svar på odling. Det skulle förklara varför jag är så hängig och har lite konstig värk i magen. Det kunde alltså vara bättre i familjen B.o.B.

Pyrets lindring från febern höll inte i sig länge. När det var dags för kvällsvälling bröt helvetet löst och jag kastades bakåt till skikochpanik-tiden. Hon ville inte äta, hon fick märkbart "kryp i kroppen" som man kan få vid feber, sen började hon gråta och vrida sig. Efter det var den över oss, den otröstliga lite panikartade gråten som aldrig tar slut. Ensam hemma började jag gå och vagga, precis som förr, för jag vet att det är det enda som hjälper. Med skillnaden att hon nu väger mer, krumbuktar värre, jag har sovit uselt på grund av hostan i en vecka, haft hundra förkylningar, ätit dåligt i flera dagar och har värk från fogar och bråck. Den här gången behövde jag bara knata runt i två timmar innan hon slocknade av ren utmattning. Rena semestern från hur det var. Det jag tänker på nu är hur jäkla rädd jag är för att polarn ska tvinga oss igenom det där igen. Den där desperationen, det hjärtskärande, det utmattande, det förtvivlade. Jag har försökt trösta mig själv

Det var det där med att ropa varg. Pyret får ju sina gnäll-perioder, inget konstigt med det. Så att hon de senaste dagarna har kinkat med mat, varit allt mer klängig och oftast låtit uuuuääääähähäääähhh trodde jag mest var någon ny härlig fas. Det var det väl på sätt och vis. Under en utflykt till Fjärilshuset verkade hon lite hängig och kändes plötsligt varm. Hemma igen visade tempen på 39,2 grader. Damen har fått sin första feber. Den här gången hade hon verkligen anledning att ropa varg. Efter lite behändig nurofen apelsin mår hon bättre, fortfarande hängig men orkar sitta och heja på Lotto dragningen som bäst.

Det är ju ofrånkomligen så att vi, säkert snabbare än man hänger med, måste byta barnvagn, till en syskonvagn. Suck. In i träsket igen liksom. Men vi har letat, spanat, funderat och tittat och hittat en vagn, som inte är perfekt, men passar de viktigaste kriterierna. Men då måste vi sälja den vi har. Suck igen.  Jag räknade ut att jag blev gravid två veckor efter att vi köpte den här vagnen, snacka om dålig timing. Men det är nu man inser att man är i fel branch, man borde vara begagnad barnvagnshandlare. Lika Big business som begagnade bilar. Vår vagn är det av de populäraste märkena, vi har använt den i mindre än fem månader och inte ens varje dag, den är alltså i nyskick, den har sju månaders garanti kvar, kommer med oanvända "vinterhjul" som ligger kvar i kartongen, har förresten aldrig använts vintertid då vagnar slits som mest och vi har sänkt priset med 25% från inköpspriset. Folk tycker den är för dyr. Någon ville att vi skulle sälja den till halva priset. H

Efter den tjurigaste förmiddagen på länge hade jag inte så höga förhoppningar om eftermiddagens inbokade fotografering. För si så där hundra år sen, innan alla förkylningar och när vi senast besökte öppna förskolan, så var vi på plats när man hade möjlighet att boka in sig för att föreviga sin avkomma. Själva fotandet var gratis, sen betalade man för det man ville ha om resultatet var tillfredsställande. Med tanke på avkommans humör idag var det just den biten som kändes trygg, för vem vill betala för bilder på gråtandesnorigtmonster. Under vilt protesterande fick jag på damen en söt, brun, manchesterklänning, cerise tröja, vita strumpbyxor, rosa randiga sockeplast och ett rosa hårspänne. Jättefint. Fast inte till gråtandesnorigtmonster. Men vi fick potentiellt fina bilder, hör och häpna. Där hon satt på huk och fångade färgglad boll, där hon stod och kliade sig i håret och närbilder där hon log stort. Mellan poserna var hon dock lite skraj för fotografen. Jag tror att han var lä

Nu är vi kulturella en minut med en riktigt fin klassiker. Karin Boye:

Hon är något av en expert på att stå på tå.

Igår kväll fick pyret åka iväg och kolla in Herr B.o.B.s pyjamasklubb, som var en idealisk plats för henne; stor yta, golv täckt med träningsmattor och en drös barn under arton att spana på. Det lilla energimonstret kröp och gick ett halvt maraton fram och tillbaka över lokalen och avslutade med att flirta in sig hos lokalens personal (" Åh vilken sötnos! Och vilken underbar kappa hon har på sig!" Jag hade inte hjärta att tala om att kappan  var en jacka som blir till en kappa på vår minimänniska). Nu var detta träningspass alldeles perfekt, för det gjorde att hon somnade fort och sov som en stock under natten så hon stördes inte det minsta av mitt pyjamasparty. Mitt egna. Med bara mig själv och min torrhosta som deltagare. Jag spenderade andra natten i rad på soffan där jag sov en timme, hostade en timme, sov en timme, hostade en timme, sov en timme, hostade en timme och så vidare. Eller inte bara det, jag drack mycket för att hjälpa hostan att vila från sitt hårda arbe

Som preggo får man ofta frågan Vet ni vad det blir? Varpå jag vill svara Ja, ett barn.  Men jag vet att det inte är vad man frågar efter så jag svarar artigt med ett enkelt Nej.  Det möts förvånansvärt ofta med överraskning och kommentarer som Nä, det behöver man ju inte. Men det är ju så det ska vara. Eller Vad roligt, så det blir en överraskning.  Överraskning vet jag inte, det skulle vara om det kommer ut en kattunge men annars är jag nog rätt inställd på vad som komma skall, för så vansinnigt många alternativ finns inte. Men det  är tydligen ovanligt att inte tjuvkika i paketet innan julafton. Jag kände inte förra gången att det var viktigt för mig att veta vilket kön barnet skulle ha, dels för att det var lite roligt att vänta med det tills förlossningen, säger jag som är värdelös på att vänta på något överhuvud taget, dels för att det var viktigast att det var ett friskt barn. Att  det överhuvudtaget var ett barn var tillräckligt.  Den här gången kan jag lägga till att d