Medan jag sitter och försöker bälga i mig morgonkaffet för att piggna till leker pyret på mattan och katten ligger och sover i mitt knä.
Men se, nu är ju den där minimänniskan mycket mer mobil, hon har korta ben men rör sig otroligt fort (notera att jag inte hade fått i mig kaffet än, så det där med otroligt fort kan tas med en nypa salt). Simsalabim så är hon framme vid matbordet. Hon har inte bara blivit snabbare, hon har blivit längre också, fast hon är så kort, så hon når ju saker nu.
I ett försök att rädda en mugg så ska jag resa mig och bli av med katten i knät. Detta ska ju egentligen ske snabbt och smidigt, men vi återgår till faktumet att jag inte fått i mig kaffet än och att jag är ett väldigt osmidigt preggo den här gången.
Simsalabim igen så hamnar allt kaffe i soffan.
När jag torkat upp allt kärt koffein från golv och dynor hör jag ett skrammel i hallen. När jag pustat mig fram dit står en sanslöst oskyldig individ med en nervält nyckelskål och utspridda nycklar vid sina fötter. Lika osmidigt tar jag mig ner på golvet för att plocka upp allt men får faktiskt hjälp av pyret som snabbt fatta principen och lägger i nycklar/nyckelringar/annat tjafs. Jättesnällt. Förutom att hon snart ska hjälpa till att plocka ur grejerna ur skålen igen.
Fortfarande utan kaffe i systemet går jag med lilla damen in i badrummet för att vi ska borsta tänderna. Fast just idag var det inte lika roligt som att försöka använda tandborsten till att borsta kattlådan. Jag borstar mina tänder stående på ett ben samtidigt som det andra benet får agera målvakt för kattlådan, tills damen resolut går till badkaret och släpper ner tandborsten däri.
Med en sån morgon kan väl dagen bara bli bättre.
Eller riktigt katastrofal.
Kommentarer