Pyret var på middag igår, där fanns andra barn, större barn, äldre barn.
Det är fascinerande att se hur hon bara kastade sig in i lek med först ett, och sen tre, helt okända barn. Precis som hon gör på öppna förskolan. Utan större tveksamhet så går hon runt och kollar in omgivningen, snicksnackar med de nya polarna, sätter sig och lattjar med nya prylar, stojar, stimmar och handskas till och med bra med lite knuff och buff. Vi behöver inte vara med, hon kollar sällan var vi är och letar bara upp oss när hon blir trött eller hungrig.
Så orädd.
Så översocial.
Så olik oss.
Varken jag eller herr B.o.B. är helt bekväma i stora sociala sammanhang och trivs bäst med att avvakta lite i början på nya sammanhang. Så hur i hela friden har pyret blivit sån här? Dessutom tänker vi lite egoistiskt att det blir ju jobbigt för oss att ha en så übersocial dotter då det försätter oss i übersociala situationer.
Att ha barn överhuvudtaget gör att man blir social med främlingar, det går väl inte en dag utan att någon vill hälsa, fråga, ooohh:a och aaaaah:a. Men om man dessutom har en avkomma som gärna flirtar med, och tafsar på, främlingar så blir ju vi liksom intvingade i "gemenskapen".
Ursäkta, det är mitt barn som just gått fram och kramat din rygg där du sitter på golvet.
Förlåt men det är min dotter som drar ner dina byxor för att ställa sig upp.
Nu hälsade du på mitt barn så därför vill hon att du håller henne.
Barn är verkligen helt egna individer när de föds och personligheten sitter tydligen inte särskilt mycket i arvsmassan.
Kommentarer