attvarabob

Det här vädret hjälper ju inte direkt motivationen när man ger sig ut på morgonen. Jag var fullt redo att vända om efter första intervallen när det var mörkt, kallt och regnet piskade mig i ansiktet. Men det gjorde jag inte. Resten av dagen gjorde jag livet surt för resten av familjen genom att envisas med att fortsätta mitt rensande och fixande. Lite omorganisering gav bättre förvaring och hela tre tomma förvaringsutrymmen. Lite ommöblering gav mycket svett, lite mer utrymme och lite ombyte.  Nu väntar lite finlir för att runda av projektet, också känt som "den bästa biten".  Imorgon väntar också projektet att hålla sig vaken till midnatt. Jag förväntar mig inte att ro i land det. 

Polarn har byggt och byggt och byggt, och nu blev den klar; skelettdraken hon drömt om i ett halvår. Lego från 9 år fnular lilla damen ihop utan minsta lilla assistans. Jag blir lite sugen på att ge henne något ännu knepigare bara för att se vad hon klarar. *Googlar frenetiskt*

Lediga dagar flyter ihop i dessa pandemitider, det är samma lika dag efter dag. Jag börjar med powerwalk eller intervallpass, sen fixar jag frukost och tar hand om slagfältet efter frukost. Efter ett evighetslångt och frustrerande "Hur ska vi få dagen att gå" så går vi på promenad, någonstans. Inte helkul i detta otroligt deprimerande väder, men rätt mysigt tillfälle att få höra allt vad som försiggår i arvsmassornas huvuden. Och vi blir lite piggare av att kroppen får jobba lite. Då blir det också skönare att komma hem och bygga Lego, kolla på film, rita, pyssla eller vad man nu kan hitta på.  Själv gör jag min andra ledighetsfavorit; rensar. Ut med det gamla, ordning och reda, ombyte förnöjer och allt det där. Med rådande restriktioner är det ju ännu mer befogat att ha en sådan hobby tänker jag. Äntligen behöver jag inte ens någon ursäkt, för vad ska man annars göra av sina dagar. 

Också dagens sötaste värmefilt i knät.  

Äntligen lite tid att göra det jag tycker mest om: Morgonens runda gick utmärkt med dessa: Lite tyngre att springa, men mest jobbigt att gå på bar mark eftersom det låter som ett helt lag med steppdansare på fest. Hoppas jag inte väckte någon där på morgonkvisten. För självklart vaknade jag 5:20 en ledig dag, och kunde inte somna om.  Min julklapp har görresten registrerat sömnen, visserligen bara en natt, men den visade på för tok för lite djup sömn. Jag hoppas det kalibreras efter några nätter. Annars kanske det är förklaringen till perioderna av utmattning.  Imorgon är ännu en ledig dag, i Coronatider. Arvsmassorna kommer fråga: " Vad ska vi göra idag? " Vårt svar kommer leda till att de säger: " Nääääjjj, inte en promenad!! " Antingen kommer de bli riktiga hurtbullar som vuxna, eller utveckla stark motvilja till att promenera, speciellt i skogen. 

Katten, hälsa på snön. Snön, säg hej till katten.  Katten var inte imponerad. Glädjen över att jag viftade med hennes sele, övergick till en ytterst skeptisk hållning så snart jag öppnade dörren. Minst av allt imponerade snögubben arvsmassorna byggt. Nåväl, snön lär väl ändå bara göra en kort visit, så ordningen blir nog snart återställd för det lurviga lilla livet. 

Inte helt oväntat blev jag väckt tidigt. Polarn tassade upp och såg att tomten varit på besök och lämnat såväl paket som tomtespår och ett svarsbrev. Arvsmassorna hade skrivit några frågor till tomten, Pyret mest för att hon försöker avgöra om tomten är på riktigt eller om det är jag. Bland annat hade hon bett oss skriva våra namnteckningar så hon hade handstil att jämföra med, smart liten sak den där. Jag är självklart smartare och skrev svaret på dator med skrivstil. Lite oklart om Pyret tror på det eller inte, men Polarn är fortfarande övertygad. Väldigt övertygad. Eftersom det var låååångt till julklappsöppning så drog vi till skogs. Det frostiga klimatet gav ändå lite julkänsla, och var en fröjd för ögat. För att öka på julkänslan var promenadstigen kantad av julkulor. Det underlättade promenaden i stort, eftersom Pyret och Polarn genast gjorde det till en tävling att hitta alla julkulor. Utöver allt annat vackert man kan se. Efter e

Jag klockade in och gjorde mina sista uppdrag för året. Nu är jag ledig fram till den 7:e januari. Wow liksom.  Dagen före julafton, förväntningarna är enorma. Det är väl ändå en klassisk allt är tillåtet-dag. Så jag åt stora mängder julgodis under dagen, inte det godaste man kan tänka sig, men skumhjärtan överdragna i choklad kan jag ändå klara mig på. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det bara var en nödlösning till morgondagen, då får man ju ordentligt godis.  Vad jag glömt var att herr B.o.B. fått uppdraget att inhandla julmat och tillbehör.  Jag sa: Köp julgodis! Han sa: Som vad då? Jag sa: Ta något bara. För att citera en riktigt skum film så här i backspegeln: Big mistake. Big. Huge. Detta är vad han köpte: Det var ett inlägg på Hej hej vardag nyligen som möttes av enorm kritik av männen. Ämnet var mäns förmåga, eller oförmåga, att engagera sig jämlikt i hem och hushåll. Männen klev genast in och "förklarade" att om de försökte engagera sig så

Arvsmassorna får ju vakna upp till "tomtespår" genom lägenheten, som visar var tomten gått för att lämna julklapparna.  Tomtespåren är papper från hålslagaren. I år kom jag på att jag jag inte alls behövde sitta och stämpla med hålslagaren halva kvällen innan julafton. Istället gick jag bara in i skrivarrummet på jobbet och tömde stora hålslagaren. Fixat!

Inget visar väl uppskattning som att få godis? säger sockerfantasten.  Så här lagom under sista sträckan blir man ju extra tacksam att komma till jobbet och upptäcka att man fått lite socker som kan få en att orka. Så får man lakrits Det finns de som gillar lakrits, det vet jag, jag tillhör inte dem. Att man sen förstör vit choklad på detta sätt är ju extra sorgligt. Jag försökte verkligen, jag är ju inte den som är kräsen med kolhydraterna, men jag klarade det inte. Glädjen över godis blev till besvikelse över lakrits. De i lakrisklubben kommer inte förstå, de i min klubb kommer förstå precis. Vi fick även hemgjord glögg, jag hoppas på trevligare smakupplevelse där.

Helg, det är ju inte riktigt vad det brukade vara. Jag är rätt less på helger, börjar bli löjligt uttråkad av dessa eviga promenader, filmer och pyssel vi försöker fylla tiden med. Visserligen finns det möjlighet att då och då öva upp nya intressen, såsom virkandet. Helt klart roligt att klara av lite mer avancerade beskrivningar, det kanske blir en sån där enhörningshalsduk till Polarn till slut. Inte jämnast och snyggast i stan, men dugligt. Men det lite mer avancerade virkandet kräver en del fokus,vilket inte är helt lätt att få till när arvsmassorna är lika rastlösa som en själv. Herr B.o.B. har någon evig deadline i några projekt och jobbar. Och jobbar, och jobbar, och jobbar, och jobbar och... ...ja, ni fattar. Därför riktas det eviga " Mamma!? " extra ofta åt mitt håll, i en tid när valmöjligheter angående allt begränsade. Yey. Pyret har ärvt min sida av rastlösheten och bad att få göra om i sitt rum. Jag är också sjukt less på vårt hem nu när man är hemma

Pyret bad att få ha en mamma-dag, bara hon och jag, ingen syster eller pappa som stör. Det är ju lite svårt att få till så här i Coronatider.  Vi löste det så gott det gick genom att hon och jag gjorde saker tillsammans som hon tycker om, minus att gå i secondhandbutiker och gå på café. Vad vill hon göra då tror ni? Vi ritade i hennes Topmodel-böcker och hon beställde teckningar utifrån bilder hon sparat på sin padda. När det nu visade sig vara sol ute för första gången på en evighet så insisterade jag på en promenad. Inte så oväntat. Även om vi gick ut tillsammans allihop fick jag och Pyret ensamtid eftersom Polarn ville cykla, så hon och herr B.o.B. var därför hela tiden en god bit framför oss. Istället för fika på café så köpte vi varsin bulle på macken och åt under promenaden. Corona-fika alltså. Vi upptäckte att en del har gjort vad de kan för att maxa julstämningen:   Så skulle jag också gjort om jag haft en häck runt tomten. Övrig tid under da

Vab!! En hel dag med Netflix och pyssel! Självklart fick pysslet ha jultema. Efter en hel dag med en övertänd Polarn är jag lite matt. Jisses vad den där ungen kan prata! Och hon har en sensationell förmåga att hitta på projekt att engagera sig, och mig, i.  Föräldramaffian får ju dåndimpen om man säger att det är ansträngande att vara hemma med sitt eget barn, för då ska man ju inte skaffa barn över huvud taget tydligen. Men eftersom jag är kvinna har jag en utmärkt simultankapacitet och kan därför tycka att hon är fantastisk i all sin energi och kreativitet, och samtidigt bli trött av alla intryck jag får. Alla tusen frågor och berättelser, ackompanjerat av hennes långa ben som är nära att snubbla en gång i kvarten (och ge mig en halv hjärtinfarkt), ihop med att försöka få till teckningar, gubbar, smällkarameller och handarbeten utefter hennes önskemål. Det är ju lite av ett maraton.  För frågorna och berättelserna är otroliga, hon får mig att skra

Får jag presentera årets mest dondöva julklapp: Japp, herr B.o.B. fick en resväska i julklapp från sitt jobb. För   just   nu   är   resor   det   vi   alla   planerar   för..? De fick även två flaskor vin. Självklart rött vin. Som vi inte dricker eftersom vi båda får migrän av det.  Vem hade kunnat ana att Regionen skulle ordna bättre julklapp än ett svinrikt bolag? 2020 kan allt hända. På tal om vin. Ni vet hur människor lite tjusigt står och sippar på ett glas medan de lagar mat? Jag tillhör en annan sort av människosläktet: Jag smygäter sötsaker jag.

Arbetsdagen började precis som vanligt. Ja, vanligt som i "under omständigheterna" - vanligt. Men det gick från "vanligt" till klassiskt 2020 på ca en timme.  Under morgonmötet fick vi veta att cheferna satt i möte med ledningen om nya direktiv, utifrån nya riktlinjer från smittskyddsläkaren. Mindre än en timme senare satt vi alla med den utrustning vi för några veckor senare blivit ombedda att ha i beredskap. Vid de patientbesök som måste ske på plats ska skydd på, men även när vi har kontakt med kollegor och så snart vi lämnar våra rum och rör oss i gemensamma utrymmen. Så dagens lunch blev på rummet, framför datorn, med kollegorna på Teams, eftersom det är svårt att äta med munskydd på. Det är ju egentligen inget att säga om saken, vi har möjlighet att slippa mask och visir vid all dokumentation och distanskontakter, vi kan gå förbi varandra ha ett snack, vi kan ha Teams-luncher. En rätt behaglig Corona-arbetsmiljö ändå, jämfört med annan vårdpersonal

Jag har läst böckerna Frisk utan fusk , och Frisk utan flum för att fylla på med lite sakliga tankar kring hälsa. Självklart tas ämnet träning upp, och jag tar med mig den viktiga kontentan:  Den bästa träningen är den som blir av.  Självklart står det mycket mer än så, men jag tycker att det är ett viktigt budskap i , vad jag kan känna, detta lite hetsiga klimat kring träning.  Jag har varken ork eller lust att ta mig iväg till gym eller att engagera mig i någon sport. Den träning som blir av på en vecka är: 2 x 4 km powerwalk (måndag till fredag) 1 powerwalk på 6 km (helg) 1 intervallträning på 4-5 kilometer (helg) 2-3 x 30 minuters cirkelpass (instruktion från boken Frisk utan fusk )  Inget avancerat eller komplicerat, men det blir av. För att variera mig lite, för det ska visst vara bra i träningsammanhang så bytte jag helgens powerwalk mot den här: Gamla favoriten crosstrainern!  Sen jag började gå så mycket ute har det inte lockat särskilt att använda den, jag har bl

Pyret fyllde år idag. Mitt i Coronarestriktioner. Det innebar att det inte blev något kalas med kompisar, vilket självklart gjorde att jag fick ångest och ville att hon skulle få så fantastisk födelsedag som bara möjligt. Mest innebar det att hon fick önska vad hon ville. Så jag klev upp i ottan för att Polarn och jag skulle kunna gå ner till affären och köpa fikabröd och nybakta frallor till frukost. Polarn och jag dukade både en frukostbricka och köksbordet. Sen smög vi in i sovrummet och väckte Pyret med sång, levande ljus, favoritfikabröd och presenter. Vi förflyttade oss till köket för att Pyret också skulle få sin favoritfrukost, även om den bara marginellt innehöll annat än fikabrödet. Efter frukost hade Pyret som önskemål att jag gjorde en kalasfrisyr. Hon hade tidigare sett en instruktion på nätet, och självklart tyckte hon att mamsen kunde fixa en sån frisyr. Jag gjorde mitt bästa, och det blev väl gott nog med tanke på hur usel jag är på frisyrer. Jag satte sedan

Jag vaknar rätt tidigt på morgonen, så det hör inte till vanligheterna att jag hör röster utanför sovrumsfönstret det första jag gör. Om det inte är röster av personer på väg hem från en blöt kväll så klart. Men imorse var det några som pratade utanför. Inte på ett "Åh kompis vilken kul kväll det här blev" sätt, utan med lugna, nyktra, toner. Det visade sig när jag drog upp rullgardinen lite senare, att det var anställda på det kommunala bostadsbolaget som varit runt i alla deras områden i hela kommunen, för att sprida lite ljus. Det rörde sig visst om mer än 6500 marschaller som tänts i ottan. Det var väldigt vackert att vakna till, och i dessa tider behövs väl lite ljus, värme och fina gester. Som att vi i år fick julklapp på jobbet. Det har inte hänt på många år. Presentkort på 660 kronor känns ju inte illa för en som inte är bortskämd. 

När jag gick i skolan på Hedenhös tid var jag en sån där jobbig unge som var som en svamp och bara sög in all information genom porerna. Det betyder inte att jag inte ansträngde mig, herregud vad jag ansträngde mig, det var blod svett och tårar, kanske med mest fokus på tårar. Grejen var att jag inte hade behövt anstränga mig, jag lärde mig det mesta genom att bara lyssna och läsa. Vet jag nu. Jag är fortfarande den där jobbiga jäkeln. Jag läser snabbt som attan och min hjärna drar iväg i analyser, slutsatser och frågor. Men jag anstränger mig fortfarande med blod, svett och tårar. Jag tar alla uppdrag jag får på största allvar, och jag tycker alltid att jag borde göra lite mer, och lite bättre. Det hör nog ihop med den där tiden på Hedenhös. Att lära sig snabbt och enkelt var inte poppis i min klass. Bästa sättet att bli ifrågasatt var att få alla rätt. Det näst bästa sättet var att vilja vara duktig. På så sätt följde många år av: " Du tror att du är så himla duktig, va? ",

Så var årets lönesamtal äntligen avklarat. Nya lönen, och det retroaktiva, kommer i februari, alltså lagom till nästa löneförhandling. Det medarbetarsamtalet kommer ju kännas märkligt.  Jag lyckades tydligen i tidigare medarbetarsamtalet argumentera för min roll, mina arbetsuppgifter och vad jag bidrar med utöver det som krävs av mig. För beskedet var att jag får mer än det genomsnittliga lönepåslaget, dels även för att chefen, och HR, höll med om att min tjänst är mer krävande än kollegornas vilket skulle kompenseras för.  Känns skönt att ha blivit lyssnad på, och kunnat driva igenom en sådan sak i en organisation som är känd för sin strama lönesättning. Kanske är jag vuxen och lite kompetent ändå. Hade jag inte haft årets värsta mensvärk och varit helt slut av all decemberplanering, hade jag kanske firat mer än att bara äta upp överblivet  lördagsgodis. 

När man har ett jobb där man får se vad de sämre sidorna hos människor kan göra, behövs det en motpol för att balansera upp sinnesstämningen.  Vad är bättre än att hämta två sprudlande arvsmassor och ta en omväg på promenaden hem.  Att få höra om alla tankar och funderingar de har och påminnas om hur självklart och enkelt saker kan vara.  Som lyckan i att få ge fröknarna en hemmagjord present och få uppleva stoltheten i att göra någon glad.  Som att få dela med sig av att ha fått lära sig något nytt.  Som att få berätta om hur himla rolig den nya kompisen är.  Som att få fundera på om skrönorna om läskiga figurer är sanna eller inte.  Som att få sjunga den nya sången de övar på. Som att berätta om den helt fantastiska lunchen. Som att avslöja vad skolans egen kalender innehöll. Hela tiden håller de i varsin hand för att de ännu inte blivit för stora för att låta bli. Och jag låter stegen trava på lite extra långsamt för att det värmer så att höra de där uppspelta, nyfikna och snälla rö

Som oftast är så blev jag väckt av Polarn, sådär 6.20 en söndagsmorgon. Den här morgonen ville hon följa med på min "morgonrunda". Jag har förklarat att jag går fort, och springer, under en ganska lång stund, men det var inga problem, sa hon. Grejen är att med hennes energinivå så är det inget problem, egentligen, hon skulle kunna klå mig med hästlängder - om hon vill. Och jag fattar att det mest är spännande att få följa med, speciellt när det bara är hon och jag. Det är mest det hon är ute efter såklart; lite egentid med mamma. Och det började bra, hon kunde inte sluta prata om hur mysigt, roligt och skönt det var. De öde gatorna innan solen gått upp gjorde det nog extra spännande. Och hon orkade hålla i alla fall lite tempo och springa ett par intervaller. Sen satt byxorna lite knasigt. Och någonting började stickas i skon. Och det var ju lite jobbigt att springa.  Jag som kände att det gick sådär extra lätt att springa just idag, trots mensvärk och dålig sömn. Och även om

Polarn har lärt sig knyta japansk snodd i skolan, och hade idag lektioner för oss andra. Hon tillverkade varsin platta åt oss och visade oss sedan, en och en, hur man lyfter vart tredje snöre och sätter fast i en ledig skåra.  Resultatet blev detta: Riktigt kul faktiskt. Fint att hon tog sig tid att visa oss det när hon var så upptagen med sitt julpresent-pyssel till fröknarna. Hon har bestämt att de ska få varsin av hennes egentillverkade påsar. Hon har tagit reda på deras favoritfärger, och broderat in deras namn (på baksidan).  Själv har jag virkat mig genom större delen av dagen, när jag inte har fixat måltider, varit assistent åt pysselmästaren och konstnären, och gett katterna päls- och klovård.  En helt vanlig Corona-lördag.