Fortsätt till huvudinnehåll

Går ränderna aldrig ur

När jag gick i skolan på Hedenhös tid var jag en sån där jobbig unge som var som en svamp och bara sög in all information genom porerna. Det betyder inte att jag inte ansträngde mig, herregud vad jag ansträngde mig, det var blod svett och tårar, kanske med mest fokus på tårar. Grejen var att jag inte hade behövt anstränga mig, jag lärde mig det mesta genom att bara lyssna och läsa.
Vet jag nu.

Jag är fortfarande den där jobbiga jäkeln. Jag läser snabbt som attan och min hjärna drar iväg i analyser, slutsatser och frågor. Men jag anstränger mig fortfarande med blod, svett och tårar. Jag tar alla uppdrag jag får på största allvar, och jag tycker alltid att jag borde göra lite mer, och lite bättre.

Det hör nog ihop med den där tiden på Hedenhös. Att lära sig snabbt och enkelt var inte poppis i min klass. Bästa sättet att bli ifrågasatt var att få alla rätt. Det näst bästa sättet var att vilja vara duktig. På så sätt följde många år av: "Du tror att du är så himla duktig, va?", till dess att jag var helt 100 % säker på att duktig var det sista jag var. 

Så går hundra år. Nu är jag omgiven av människor som vill tala om för mig hur himla duktig jag är. Nu får jag höra: "Varför tror du inte att du är duktig?". Jag försöker, för varför ska det vara så svårt och kännas så fel att vara nöjd med all blod, svett och tårar jag lagt ner på att vara bra på det jag gör? Varför blir jag bara generad och väntar mig kritik om jag blir glad för att vara kompetent? 

Idag fick jag igenom en ändring i rutinerna för att ledningen förstod att jag behövde det i min tjänst. 
Jag blev bokad på två föreläsningar till våren.
Och, jag och min chef fick ett otroligt fint meddelande om hur uppskattad jag var som föreläsare och kallades för en av de bästa reklampelarna för verksamheten. 
Köpte jag det? Nix.
Blev jag supergenerad? Japp.
Kände jag mig superkompetent? Näpp.

Jag hoppas att jag kommer nå den platsen en dag, där jag kan sträcka på mig och ta emot komplimanger och känna att jag är bra på det jag gör. 
Lite mindre "Äsch då", lite mer så här:


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.