Fortsätt till huvudinnehåll

Går ränderna aldrig ur

När jag gick i skolan på Hedenhös tid var jag en sån där jobbig unge som var som en svamp och bara sög in all information genom porerna. Det betyder inte att jag inte ansträngde mig, herregud vad jag ansträngde mig, det var blod svett och tårar, kanske med mest fokus på tårar. Grejen var att jag inte hade behövt anstränga mig, jag lärde mig det mesta genom att bara lyssna och läsa.
Vet jag nu.

Jag är fortfarande den där jobbiga jäkeln. Jag läser snabbt som attan och min hjärna drar iväg i analyser, slutsatser och frågor. Men jag anstränger mig fortfarande med blod, svett och tårar. Jag tar alla uppdrag jag får på största allvar, och jag tycker alltid att jag borde göra lite mer, och lite bättre.

Det hör nog ihop med den där tiden på Hedenhös. Att lära sig snabbt och enkelt var inte poppis i min klass. Bästa sättet att bli ifrågasatt var att få alla rätt. Det näst bästa sättet var att vilja vara duktig. På så sätt följde många år av: "Du tror att du är så himla duktig, va?", till dess att jag var helt 100 % säker på att duktig var det sista jag var. 

Så går hundra år. Nu är jag omgiven av människor som vill tala om för mig hur himla duktig jag är. Nu får jag höra: "Varför tror du inte att du är duktig?". Jag försöker, för varför ska det vara så svårt och kännas så fel att vara nöjd med all blod, svett och tårar jag lagt ner på att vara bra på det jag gör? Varför blir jag bara generad och väntar mig kritik om jag blir glad för att vara kompetent? 

Idag fick jag igenom en ändring i rutinerna för att ledningen förstod att jag behövde det i min tjänst. 
Jag blev bokad på två föreläsningar till våren.
Och, jag och min chef fick ett otroligt fint meddelande om hur uppskattad jag var som föreläsare och kallades för en av de bästa reklampelarna för verksamheten. 
Köpte jag det? Nix.
Blev jag supergenerad? Japp.
Kände jag mig superkompetent? Näpp.

Jag hoppas att jag kommer nå den platsen en dag, där jag kan sträcka på mig och ta emot komplimanger och känna att jag är bra på det jag gör. 
Lite mindre "Äsch då", lite mer så här:


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...

Dagens dag

Jag har ju helt glömt att berätta hur jag maxde den första sommarvarma och soliga dagen på året (i lördags)? Man följer med Cous-cous på en trip till Trosa. Där fanns Vintage sale med olika fynd: Klänning från Espirit. Jacka från Park Lane. Blus från Mixeri och fejkskinnbyxor från H&M. Blus från Vila. Alltsammans för 500:- Efter en promenad i hamnen och genom staden Tog vi en lunch. och glass Men man vill ju inte avsluta dagen när det känns som rena semestern. Så vi åkte till en handelsträdgård där jag inte kunde låta bli att spontanshoppa fler blommor jag inte har plats för. Som en plättar och två oxalis. Vi var ändå inte nöjda, så vi drog vidare till nödvändigheter på Granngården och mer secondhand. Klänning i behov av steamer från In wear. Vintage från Oravais. Efter 9 timmar rundade vi av dagen, alldeles fulltankade med D-vitamin och energi. En helt fantastisk dag.

Rysligt trevligt

Tillsammans med Cous-cous stod vi i kö innan portarna ens öppnat. Vädret var lagom grått och dystert för att passa in i att besöka Kolmårdens Halloween. Det hade på riktigt inte blivit särskilt effektfullt om solen hade skinit som den gjorde igår. Arvsmassorna var inte helt överens om vilken nivå av Halloween de ville utsättas för, så vi började med de mer barnvänliga delarna som Drakskogen och Pumpadalen , för att inte tala om att se alla djur. Snöleoparder ! Pyret hade innan vi åkte tänkt gå med Cous-cous i det lite rysligare delarna, de upplevelse aktiviteter de arrangerat. Men när det var dags att gå in i den första:  Hospitalet,  ville hon att vi så kallade vuxna skulle testa först. Och nä, jag tror inte att hon skulle uppskatta att gå på knölig mark i mörka trånga utrymmen med skådespelare som skriker och skräms. Cous-cous och jag testade på Bakgården också och fick hoppa ännu lite mer när några skrämdes. De får ju lätt mig att tappa kontrollen genom att göra det mörkt...