Går ränderna aldrig ur

När jag gick i skolan på Hedenhös tid var jag en sån där jobbig unge som var som en svamp och bara sög in all information genom porerna. Det betyder inte att jag inte ansträngde mig, herregud vad jag ansträngde mig, det var blod svett och tårar, kanske med mest fokus på tårar. Grejen var att jag inte hade behövt anstränga mig, jag lärde mig det mesta genom att bara lyssna och läsa.

Vet jag nu.

Jag är fortfarande den där jobbiga jäkeln. Jag läser snabbt som attan och min hjärna drar iväg i analyser, slutsatser och frågor. Men jag anstränger mig fortfarande med blod, svett och tårar. Jag tar alla uppdrag jag får på största allvar, och jag tycker alltid att jag borde göra lite mer, och lite bättre.

Det hör nog ihop med den där tiden på Hedenhös. Att lära sig snabbt och enkelt var inte poppis i min klass. Bästa sättet att bli ifrågasatt var att få alla rätt. Det näst bästa sättet var att vilja vara duktig. På så sätt följde många år av: "Du tror att du är så himla duktig, va?", till dess att jag var helt 100 % säker på att duktig var det sista jag var.

Så går hundra år. Nu är jag omgiven av människor som vill tala om för mig hur himla duktig jag är. Nu får jag höra: "Varför tror du inte att du är duktig?". Jag försöker, för varför ska det vara så svårt och kännas så fel att vara nöjd med all blod, svett och tårar jag lagt ner på att vara bra på det jag gör? Varför blir jag bara generad och väntar mig kritik om jag blir glad för att vara kompetent?

Idag fick jag igenom en ändring i rutinerna för att ledningen förstod att jag behövde det i min tjänst.

Jag blev bokad på två föreläsningar till våren.

Och, jag och min chef fick ett otroligt fint meddelande om hur uppskattad jag var som föreläsare och kallades för en av de bästa reklampelarna för verksamheten.

Köpte jag det? Nix.

Blev jag supergenerad? Japp.

Kände jag mig superkompetent? Näpp.

Jag hoppas att jag kommer nå den platsen en dag, där jag kan sträcka på mig och ta emot komplimanger och känna att jag är bra på det jag gör.

Lite mindre "Äsch då", lite mer så här:

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen