Fortsätt till huvudinnehåll

Gissa vad?

Vab!!
En hel dag med Netflix och pyssel!

Självklart fick pysslet ha jultema.

Efter en hel dag med en övertänd Polarn är jag lite matt. Jisses vad den där ungen kan prata! Och hon har en sensationell förmåga att hitta på projekt att engagera sig, och mig, i. 

Föräldramaffian får ju dåndimpen om man säger att det är ansträngande att vara hemma med sitt eget barn, för då ska man ju inte skaffa barn över huvud taget tydligen. Men eftersom jag är kvinna har jag en utmärkt simultankapacitet och kan därför tycka att hon är fantastisk i all sin energi och kreativitet, och samtidigt bli trött av alla intryck jag får. Alla tusen frågor och berättelser, ackompanjerat av hennes långa ben som är nära att snubbla en gång i kvarten (och ge mig en halv hjärtinfarkt), ihop med att försöka få till teckningar, gubbar, smällkarameller och handarbeten utefter hennes önskemål. Det är ju lite av ett maraton. 
För frågorna och berättelserna är otroliga, hon får mig att skratta högt hela tiden, men samtidigt det så klart en ansträngning att hänga med i alla resonemang som, tro mig, pågår o.a.v.b.r.u.t.e.t.
Hennes energi är avundsvärd och smittar av sig, men eftersom hon alltid är på väg att ramla, välta något, halka, spilla eller tappa något, så är mina sinnen på beredskap nonstop. 
Att hon är så fantastiskt kreativ vill jag såklart uppmuntra och följa med i, men jag kanske inte upplever det som vansinnigt uppiggande att sitta på golvet och bygga gubbar av flirtkulor. 
Se, man kan både tycka om något, och ändå bli trött av det. Som att man kan tycka om att träna, och känna sig trött efteråt. 

Imorgon har vi maraton dag två. Bäst att försöka sova lite så jag är redo för att vara världens bästa och sämsta mamma, i exakt samma ögonblick. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.