Fortsätt till huvudinnehåll

Så 2020

Arbetsdagen började precis som vanligt. Ja, vanligt som i "under omständigheterna" - vanligt. Men det gick från "vanligt" till klassiskt 2020 på ca en timme. 

Under morgonmötet fick vi veta att cheferna satt i möte med ledningen om nya direktiv, utifrån nya riktlinjer från smittskyddsläkaren. Mindre än en timme senare satt vi alla med den utrustning vi för några veckor senare blivit ombedda att ha i beredskap.

Vid de patientbesök som måste ske på plats ska skydd på, men även när vi har kontakt med kollegor och så snart vi lämnar våra rum och rör oss i gemensamma utrymmen. Så dagens lunch blev på rummet, framför datorn, med kollegorna på Teams, eftersom det är svårt att äta med munskydd på.

Det är ju egentligen inget att säga om saken, vi har möjlighet att slippa mask och visir vid all dokumentation och distanskontakter, vi kan gå förbi varandra ha ett snack, vi kan ha Teams-luncher. En rätt behaglig Corona-arbetsmiljö ändå, jämfört med annan vårdpersonal eller alla som enbart jobbar hemifrån.

Vad är väl det obehag mask och visir medför, de komplikationer som uppstår i patientkonakter, och de extra arbetsmoment all rengöring medför, i det stora Corona-perspektivet?

Det finns ju faktiskt värre saker man ska stå ut med. Som att gaspatronerna var slut och man därför ska klara sig utan bubbelvatten. Det är ju plågsamt på riktigt. 2020 fortsätter visa sin ondska. 



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.