attvarabob

Ena stunden går man omkring och irriterar sig på hur Försäkringskassan är så makalöst och fullkomligt onödigt struliga och hur de kräver så mycket av oss men kan ursäkta sig själva i all oändlighet. I nästa stund påminns man om hur skört livet är och hur fort saker kan förändras.  Det ger perspektiv på tillvaron och det gör ont i mig för de jag känner som fick så mycket värre besked via telefon idag än vad jag fick. Jag kan nog orka med att skicka in ett intyg än en gång, vad är väl det för bekymmer egentligen.

Jag köper att man "ska" vara trött när man är småbarnsförälder, det är ju knappast en kliché utan anledning. Men jag är så in i märgen trött att jag börjar bli orolig. Det är en sån där förlamande, utmärglande, nedtyngande trötthet som lägger sig som en dimma genom tillvaron. Och den blir bara värre. Herr B.o.B. tar alla nätter för att jag ska repa mig och jag har haft ett halvår till att rå om mig själv medan jag har skaffat mig mina 30 första högskolepoäng (jag har högskolepoäng förresten, hur coolt är inte det?!), men den där tröttheten bara växer. Stenåldersmänniskan till husläkare tog ju " alla prover man brukar ta på en kvinna som fött barn " och hittade bara ett stort minus på D-vitamin kontot, så jag antar att jag är okej på cell-nivå. Det som oroar mig är att jag ska vara på väg att ta kontakt med den där berömda väggen som så många andra kramar ofrivilligt. Om nu inte den dryge herr doktore missade några relevanta provrör, men den människan har jag fakti

Den där lilla Polarn vi har. Jag börjar tänka att hon har levt rätt gott på att vara charmiga lillasystern. Hon som ska ses och höras i skuggan av sin högljudda storasyster och lyckas värja sig mot Pyrets knuffar och tjuvnyp. Så växte hon lite och precis som det brukar så känns det som att de små liksom spurtar iväg i utvecklingen lite då och då. Polarn har nog spurtat nu för hon känns så mycket större helt plötsligt. Fram klev en kaxig, flirtig och busig liten retsticka. Plötsligt är det inte alls säkert att det är Pyret som har gjort något när båda två plötsligt ställer sig och gallskriker åt varandra. Polarn snor Pyrets grejer, går och petar små retsamma fingrar i Pyret och försöker bossa hej vilt med sin syster.  Dessutom har hon börjat visa den där retsamma sidan för oss, liksom att hon, precis som sin syster, har en vilja av stål. Spaggettiben och ilskna vrål kommer lika fort från den yngsta som den äldsta arvsmassan nu för tiden. Pyret kör med selektiv hörsel och ignorerar at

Vi drog iväg ungarna till en lekplats denna dag som visade sig bli skitvarm och solig. Min tälefön sa 16 grader, moln och 25% risk för regn så ja, jag brände mig. Konstigt nog var det väldigt lite folk så barnen fick vara hur pinsamma som helst och vi med. Men så dök nioåriga Agnes upp. Pyret blev förälskad på en halv hundradels sekund. - Får jag plats här? sa hon och trängde sig in i skeppet och sprang sedan vidare. Pyret följde efter. - Hon är som en sån där... vad heter det... som följer efter en... Spion! sa hon om vår lilla igel efter en stund. Eftersom det inte fanns så mycket andra barn där och hon talade om att hon hade en treårig styvsyster så tolererade hon vår avkomma med en ängels tålamod. I över en timme klättrade de, sprang, rullade och åkte kana, Agnes väntade och hjälpte. Vi var med i leken vi med, vilket tydligen uppskattades då Agnes var där med sin morfar, han ...är lite tråkig för han sitter mest och pratar... När vi skulle gå ville hon ha en hejdå-kram av

Idag jobbade jag mitt första arbetspass på nästan två år. Det känns ju helt galet att det gått så lång tid men tiden går ju fort även när man inte har det så roligt. Det blev en ganska lugn start med få patienter, tack och lov. Även om det mest var småsaker som ändrats så kan man väl konstatera att tanten var lite ringrostig.  Till på måndag ska jag se till att inte ligga vaken och oroa mig för att maken ligger död i ett dike för att han inte hör av sig när han blir jättesen. Jag tror att jag kommer jobba bättre med i alla fall lite sömn i kroppen. 

Ungefär klockan mitt i natten vaknar jag av att Pyret, som ligger i vår säng igen, viskar: - Mamma? - Ja? - Ankor är inte farliga. De bits bara för att de äter så fort. Som jag gör. - Äh? Ja? - Vi gå och mata ankorna, för de är inte farliga. - Ja, vi kan gå och mata ankorna imorgon, för nä, de är inte farliga. - Okej. Sen somnade hon om igen. Jag tog med henne till ankorna på morgonen men hon var modigare i sömnen, IRL tyckte hon fortfarande att de var lite läskiga. Fast smart som hon är skyllde hon på bebisen, det var hon som ville gå. Pyret släpade nämligen med sin dockvagn ut, som hon orkade knata runt med i en och en halv timme, på promenad och till affären. U t a n  u t b r o t t. Undrens tid är inte förbi.

Pyret sov i vår säng i natt. Eller vad man nu kallar det när hon vrider, vänder, piper, slänger iväg en näve och sparkar en i ansiktet med hälen halva natten. Jag sov väl sådär men fick istället ligga kvar ända till 7.45 och dra mig. Sen skulle Pyret spendera dagen hos sin farmor och farfar, så jag behövde bara hantera ett barn. Fatta vad lätt det är att handskas med ett barn, speciellt när man inte behöver iväg och hämta och lämna det andra barnet. Eller när det barnet fortfarande sover mitt på dagen.  Nu är Polarn rätt bra på att kompensera för bristen på röj, hon drar liksom i ytterligare en växel när hon agerar på egen hand, men hon är ändå sjukt lätt att jobba med. Så vi hängde lite, tog en promenad, käkade, kollade in traktorer, badade och hoppade i sängen. Sen drog jag. Ibland tar Fantomen på sig vanliga kläder och går på stan som en vanlig människa, det var dags för min middags-klubb att ha möte. Jag och pluggis snackade oss igenom en hög med mat på Jami Olivers Stockhol

Polarn har börjat prata. Eller vad man ska kalla det. Det är väl typ " Polarniska " som officiellt språk men väldigt ofta förstår vi det, vilket man kan säga underlättar kommunikationen oss emellan. Nu är det inga långa utläggningar eller ens nära den nivå av snicksnack som Pyret levererade i samma ålder men i alla fall identifierbara ord som boll, banan, namnam (som innebär mat eller ätbara saker alltså, hon är lärd utifrån intresse), bada, bok, bil, traktor, öppna eller klassikern min! . Den senare kombineras med ett ökat intresse för att sno saker, helst ätbara saker eller vad som helst som syrran visar intresse för. Det hon snor som inte går att äta har hon visat en förkärlek till att kasta, antingen bara hiva iväg saker, hårt, eller att söka upp närmaste papperskorg. Jag har hört talas om att barn gör sånt men Pyret visade ytterst lite intresse för den aktiviteten, hon har aldrig kastat prylar i smyg och vi har inte behövt vaka över papperskorgar och toalettstolar. Nu

För att kamma hem lite mammapoäng, det kanske är minus på kontot lite då och då, så var jag Årets morsa idag. Jag lyckades ta en dusch med båda barnen fria i hemmet. De slog inte ihjäl varken sig själva eller varandra, däremot frågade Pyret var tredje sekund: Mamma du duscha klart nu? vilket kanske stressade situationen ändå. Sen drog jag med hela minicirkusen på en liten promenad och besökte en lekpark de inte röjt på ännu. Den var awesome!! De sprang, snubblade och klättrade i över timmen och blev så trötta att de: A. Satte sig frivilligt i vagnen för att gå hem. B. Somnade på hemvägen och sov en redig stund. C. Båda åt upp hela sin lunch. Sen röjde de hela eftermiddagen med små utbrott här och där men, och det är det men:et som räknas, jag höjde inte rösten en enda gång. De fick frukost, äppelklyftor som rese-snacks, hemlagad lunch, frukt och yoghurt mellis och hemlagad middag med efterrätt. Jag lyckades inte bara laga, servera och plocka undan all mat, jag ordnade i

Jag är uttråkad. På vardagen. På hemmet. På mitt hår. Jag önskar att göra annat än att gå till ännu en lekpark, utfodra korta människor, byta blöjor och mota utbrotten i grind. Men om inte barn aktiveras så blir de ju makalöst jobbiga och mat och sånt ingår i arbetsuppgiften. Jag vill göra om hemma men vet inte hur eller var, vilket försvårar projektet lite antar jag. Jag tycker att mitt hår är det tråkigaste på planeten och mer passar en bibliotekarie, inte en sådan som på sin fritid är superhjälte eller något, utan jag menar det som " bibliotekarie " symboliserar. Ni vet vad jag menar. Egentligen vill jag typ tokblondera det men samtidigt så vet jag att jag inte orkar gå till frissan och fixa det jämt och ständigt. Låst läge.  Men vad ska jag göra med tillvaron, jag har ju så förbaskat tråkigt!

Efter ett besök på Bauhaus, där Pyret var övertygad om att Händige Mannys verktyg skulle finnas, kunde vi på allvar fixa till balkongen. Vi har liksom skjutit upp projektet ända sedan vi flyttade in i augusti av ursäkten att det snart skulle bli vinter. Så att sommaren har dröjt är väl vårt fel. Men nu är det klart! Alla golvplattor är på plats, en balkonglåda med lättskötta blommor och lite tyg som insynsskydd. En plastmatta och lite småpiff kanske behövs men det är väl bara petitesser i sammanhanget. Som belöning fick jag fina hantverksfingrar och Pyret höll med om att hennes mamma var väldigt stark. Sommaren: Varsågod och börja.

Pyret kommer med sin Bamse-kortlek. - Mamma, välj ett kort. - Okej, jag vill ha den. (Pekar på ett i mitten.) - Nä mamma, inte den, jag behöver den på jobbet. Välj ett kort. - Okej, den. (Pekar på ett annat i mitten.) - Nä, mamma. *suck* Jag behöver den på jobbet. Välj ett kort, det där. (Pekar på det översta.) - Okej, jag får välja men bara det kortet? - Ja. - Då väljer jag det. - Bra mamma ! Hon kommer bli politiker, jag känner det.

Efter att ha trotsat väder och trots och hängt, "diskuterat" och tittat på djuren i lekparken begav vi oss hemåt. Pyret ville fortsätta leka och ropade att jag skulle komma och gömma mig bredvid henne där hon stod och tryckte bakom dörröppningen. - Akta mamma, en drake! Kom och göm dig. -Nä, jag vill se draken. "Hej draken!" -Men mamma, den biter dina tår! -Jaha, det kittlas visst. "Hej draken!" Pyret suckar, kliver fram, går ner på knä (liten drake alltså), suckar igen och viskar till golvet: - Förlåt draken, men det är min mamma. ... Hade det varit på riktigt hade jag nog tagit lite illa upp där.

Pyret protesterade sig genom den regninga dagen och vädret gjorde att det lokala midsommarfirandet packades ihop innan klockan tre fast det stod att det skulle hålla på till åtta blecket. Så vi missade det och fick roa barnen i en tom lekpark istället, medan Pyret fick utbrott. Maten dissades av... ...en person, så vi andra fick äta utan hennes sällskap, men hon drog i sig två portioner jordgubbar till efterrätt. Så en helt vanlig dag och en helt vanlig midsommar. Nu för tiden. Belöningen kom när båda barnen sov i sina sängar innan klockan slagit halv åtta, trots att det har varit protest-bonanza den senaste veckan med läggtid runt halv nio - nio. Jag tänker fira med Häagen Dazs Cookie Dough.

Nu har Polarn gått på sommarlov. Yey. Hon rivstartade det med att hinna få utbrott (slänga sig raklång på golvet och gasta förtvivlat) över att: Det var fel kanal på tv:n. Hon inte skulle till förskolan. Hon inte fick släcka lampan hela tiden medan jag slet upp täcken och lakan ur vår säng som hon hade kissat i. De kapade träden utanför balkongen. De dumpade de kapade träden i en container. Hon hade ett gammalt skavsår på foten. Polarn tog hennes Elmo. Det regnade ute. Hon fick fel strumpor. Vagnen var smutsig. Allt mellan klockan 7 och 10. Sen fortsatte det väl ungefär i samma stil. Exempelvis blev hon skitförbannad när jag under vår promenad förklarade att traktorn som kom körande med några parkbänkar säkert hjälpte till att göra fint i parken inför midsommar, för det fick den tydligen inte. Jodå. Och nu ska man kunna fylla tomrummet efter 40 kompisar och 6 vuxna i 2 månader. Fast Pyret har ju sån " tur " som har " möjligheten " att slippa gå heltid

När jag var mindre, yngre, typ ett barn och gick på mellanstadiet ungefär, så var det här det fräckaste man kunde ha och min stora önskan: Alla  andra i skolan hade såna. Verkligen alla. Jag fick ett par mintgröna svettisbrallor istället. Inte. Samma. Sak. Och verkligen alla  andra hade en sån här: Jag fick inte en sån heller. Jag fick någon jäkla Adidas istället.  Inte. Samma. Sak. Till saken hör väl att på den tiden var det här inte det billigaste man kunde köpa och nope, jag var inte bortskämd. Så här i efterhand så säger de flesta i min generation att de också önskade såna här men inte heller fick, fast alla  andra hade.  Alla. Men om så många säger att de också var utan så var det ju kanske inte alla andra som hade, kanske var det bara de som var " coola " som hade, de som sågs och hördes, de som satte trenden, de som redan då fick saker att verka eftertraktade.  Jag tänker att det är lite lustigt att det tänket verkar hänga med oss in  i vu

Får man bli imponerad av sig själv? I så fall blir jag imponerad av att jag en gång i tiden sydde en massa lapptäcken varav ett var till vår 180 dubbelsäng. Det är ju typ sånt som ungarna kan få ärva som blivande släktklenoder. Gjord av äkta IKEA tyger och allt, tjusigt så det förslår. Tänk vad glada de kommer bli (mammor får leva i förnekelse). Det som glöms i garderober hittas efter flytt, eller hur man nu säger. Nu ska jag hitta några fler passande kuddfodral för att köra all in Carl Larsson.

Herr B.o.B. har sin pyjamasklubb, som hobby menar jag. En eller två gånger i veckan flyr han vardagen och hoppar, skuttar, sparkar och svettas samtidigt som han lär andra hur man gör detsamma. För att det inte ska bli sådär bittert och dufårminsannalltid eller jagfårminsannaldrig så har jag sedan något drygt halvår tillbaka skaffat mig en egen hobby. Någon gång i veckan, eller varannan vecka, går jag ut med någon av mina fina bönor och äter. Vi snackar skit, öser ur oss livets orättvisor, skrattar åt eländet och proppar magen full. Jag tycker att jag har värsta jackpotten här, jag har den ofantliga välsignelsen att känna så störtsköna brudar att hänga med och jag får äta. Jag tror att min klubb kommer ha fler medlemmar än pyjamasklubben snart. Idag var det vackra JL och jag som hängde över ett matbord tills vi började gäspa i ren matkoma. Idag känner jag mig lycklig, min hobby gör mig lycklig. Tack fina klubbmedlemmar.

En tvååring, en fyraåring, en sjuttonåring, en tjugoåring och en trettioåring. Det är de människor jag kan dra mig till minnes att jag läst om som inte har fått leva så länge som de borde. Den här veckan. Överkörd av en glassbil, en bilbomb, vi vet inte än varför eller hur, en bilkrock och påkörd av en taxibil. Så mycket liv som gått till spillo helt i onödan. Jag trycker inte " gilla " på sidorna, eller går med i grupperna, som hedrar den bortgångna sjuttonåringen, inte för att jag inte känner den djupaste empatin för hennes nära och kära. Inte för att jag inte tycker att det är en ofattbar tragedi. Inte för att jag inte kan låta bli att undra hur de nära och kära ska orka ta sig igenom det här. Utan bara för att det är många familjer, vänner och bekanta som förlorar nära och kära alldeles för tidigt. Vi får läsa om en del, andra hör vi aldrig talas om. En del är olyckor, andra är ondska, alla är ofattbart lidande. Alla bör skänkas en tanke. Alla bör hedras. För alla

Jag har väntat i två år. Det är tjugofyra månader, plus minus sådär. Sist var nämligen efter Pyrets ankomst men före Polarns upptäckt. Senast jag var på en av mina favorit sysselsättningar alltså: äta brunch. Idag var det dags. Arvsmassorna portionerades ut till ett kompani av barnvakter och vi drog iväg på årets sommardag, jaghoppasdetkommerflermenvågarintetropådet, till Sundby gård och deras exceptionellt fantastiska brunch i sagolik miljö. Det var två år sen. Tjugofyra månader. Kan ni fatta att jag hade lite att ta igen.

Jag bestämde mig för att göra dagen till en Supermorsa-dag istället för... ...något annat. Den började ju egentligen igår när jag stekte pannkakor till middag med Pyrets hjälp. Åh kära tålamod vad du var duktig då. Följt av att tvaga båda barnen i hemmets badkar, var för sig, eftersom Pyret vägrar bada med sin syster. Allt innan den andra hälften klev innanför dörren. Idag började jag med att kladda på lite nagellack på tårna eftersom sommaren har anlänt. Typ. Då ville Pyret också ha, jag lyckades dutta på rosa fläckar på de där ytte-pytte-små tåssingarna. Ren ingenjörs konst.   Sen bestämde jag mig för att gå till optikern och lämna tillbaka glasögonen, eftersom det visade sig vara nära på omöjligt att få tag i en "ortoptist" med en remiss i handen. Antingen var det 4-5 månaders väntetid eller så tog de bara emot remiss direkt från optikern. Jag ringde och talade om det för butiken i onsdags, de skulle höra av sig, det gjorde de inte. Idag fick jag pengarna tillbaka. Det

Alltså det där med att välja vagn... Jag är övertygad om att det är den pestigaste delen av att vara förälder. Mest för att man vet att den perfekta vagnen inte finns och därför kommer man att bli lite besviken vad man än väljer. Fast vår Emmaljunga vi köpte till Pyret var körd, chassit hade gett upp, och det behövs en singelvagn. Blä. Jag ville ha en som var nätt, gick bra i snö, med stor sufflett, punkteringsfria hjul (så jäkla less på punka!), stadig nog för en ståbräda och inte kostade multum. Det blev en Mountain buggy, igen, fast en Mini. Den var skön, fast det kan ju ha att göra med att det kändes som himmelriket att köra en liten vagn efter att ha kört traktor i över ett år. Och till det en Buggy board, för de skulle tydligen vara "bäst".  Med tanke på att jag monterade på den på en kvart utan minsta tendens till utbrott så får den redan högsta betyg. Det återstår att se vad Pyret tycker. Så, nu vill jag inte välja vagn igen. Jag säger som Pyret: "Ja klar

Pyret fick ett mindre utbrott på sin syster idag. Eller, först fick hon ett utbrott på maskrosen hon plockat för att den hade blåst sönder... Sen fick hon ett utbrott på sin syster, eftersom hon norpade knoppen på blomman medan Pyret satt och viftade runt den i sitt fullkomligt logiska utbrott. Varpå Pyret skriker, lutar sig mot sin syster och trycker in sin tumme i ögat på Polarn. Inte den trevligaste stunden att vara förälder. Polarn klarade sig och jag lyckades hålla mig lugn, även om jag ytterst bestämt förklarade att det är inte en av de saker vi har kommit överens om att hon får göra när hon blir arg. Bara drygt en halvtimme senare hör jag Pyret ropa efter mig medan jag fixar middagen. Från vardagsrummet hörs stoj och stim. Lika ont det gör i hjärtat av att se Pyret vara så arg på sin syster att hon försöker skada henne, lika mycket värme fylls jag av när jag kommer ut i vardagsrummet och ser två överlyckliga systrar som hoppar i soffan tillsammans tills de kiknar av skratt.

Var hos Specsavers idag. Igen. Ska vi ta det från början? 1:a besöket. En snabb undersökning och sedan runthausad till alla 4 i personalen innan jag var färdig. 2:a besöket. Blev först ombokat (av dem) sen en snabb ändring av parametrar utan undersökning. 3:e besöket. Blev först ombokat (av dem) och sen en snabb koll med hjälp av lösa linser framför glasögonen samtidigt som optikern hjälpte kunder utanför rummet. 4:e besöket. Blev först ombokat (av dem) och efter 30 minuters försening fick jag träffa optikern och jag sa att glasögonen gav mig huvudvärk även denna gång, jag har ett område på cirka ett mellanlångt ord som är i fokus men minsta flytt med blicken så är allt suddigt. Vilket var jätteekonstigt, för hen har såna glasögon och hen är jättenöjd. Nu fick jag en remiss till ortoptist, som jag själv ska leta rätt på, som ska undersöka vilket recept jag behöver. Jag är banne mig gråtfärdig vid det här laget och känner mig lite hjälplös. Något säger mig att det här hade gått at

Nu har ju jag inte någon vidare koll på hur barn fungerar i allmänhet, eller hur tvåochetthalvt åringar fungerar i synnerhet. Vad jag tänker är dock att någon kanske borde tala om för vår tvåochetthalvt åring att hon är just tvåochetthalvt. Senaste grejen är att hon pekar på alla färger och frågar: Va ä de för färg? Vi svarar. Följdfrågan blir då: Va ä de på ängelsk? Vi svarar och hon upprepar. På. Engelska. Annars är det former. Idag vid middagen sa hon: Ja vill ha en grej. Det var lagom specifikt för att vara hon men jag frågade ändå exakt vilken grej hon ville ha och hon börjar rita en ring i luften med fingret och säger: Ääää.. . En sån... äää... Cirkel! Jag är lika genialisk som hon och säger därför: Vaddå cirkel? Hennes svar: Det är en form! Sant. Väldigt sant. Det hon var ute efter var dock pepparkvarnen, fast visst, den är rund. Förlåt, en cirkel, sett uppifrån. Den lilla besserwissern brukar också ägna sig åt att räkna framlänges och baklänges när hon ser si

Hur lång tid det tog på första föräldralediga dagen på 5 månader innan Polarn ville spendera varje minut i famnen? Det beror lite på hur man räknar, om vi tar från att vi kom hem efter lämning av storasyster, vilket känns rimligt eftersom det var början på vår alone-together -tid, så ca 40. Hon somnade under den obligatoriska promenaden från förskolan men så snart hon vaknade var min PT i farten. Styrketräningen har dock uppgraderats, nu gäller inte bara hysteriska gråt- och skrikattacker när hon sätts ner på golvet för nu kan hon även klänga sig fast i benen, slå nävarna mot mina lår och tjata bäba (bära, min översättning). Hon är hård som flinta; ingen vila, ingen mat (förut hann jag inte äta, nu snor hon min mat) och ett tempo värdig ett spinning-pass. Innan den här sommaren får för sig att komma igång kommer min PT gett mig muskler värdig Linda Hamilton. Frågan är väl om jag överlever yttligare ett pass med den där slavdrivaren.

När man behöver tänka efter länge och använda associationer för att komma ihåg kompisens namn. När man 3 dagar efter tentan vaknar mitt i natten och genast rabblar Eriksons utvecklings teori. När man lyckas torrkoka potatis. När man kallar sin dotter för "han". När man glömmer bort att det finns en burk Nutella hemma. Alltså jag bara antar att det beror på trötthet, mest för att det kombineras med att jag känner mig så jäkla trött att jag skulle kunna somna stående, om jag hade ägt en simultankapacitet vill säga. Men det skulle väl lika gärna vara begynnande demens. Jag lämnar alla dörrar öppna.

För de som vet vad detta är så förstår ni några saker. 1. Det är världens mest praktiska pryl, kan för mitt liv inte förstå hur man klarar sig utan. B. När jag var liten hade min farmor och mormor sådan, nu är jag lycklig ägare till sådana själv. Det säger ju en del. För det tredje. 4 stycken kostade 10 spänn så om någon saknat en väldigt mycket så finns det ett par i reserv, alternativt kan jag tala om var de är inköpta. Fast då måste man kunna svara på vad det är. Ledtråd: Äntligen kommer jag orka få i mig C-vitamin igen!

Nationaldagen skulle firas på scenen utanför oss, vilket gjorde att Pyret hörde hur de ropade: Är det någon mer som vill ha en flagga? med jämna mellanrum. Hon ropade högt: Jaaaaag!! varje gång, varpå jag fick den sköna uppgiften att tala om att de nog inte nådde fram till henne. Efter att vårt besök för dagen hade åkt hem och två trötta gryn skulle utfodras efter lek och skoj gick vi till pizzerian. Så klart. Där på disken satt en flagga. Ja vill ha en flagga . snyftade Pyret. Tjejen i kassan sa efter en stund: Vill du ha flaggan? Det är den enda jag har men du får den, för du ska självklart inte vara ledsen. Jag tror att Pyret blev lyckligast på planeten just då. Den där flaggan satt som fastlimmad i näven resten av dagen. Så lite kan verkligen betyda allt. Jag blev lycklig när jag kom på att den fina blombuketten vi fick (i orangea toner, she so gets me) nu kan stå på parad på bordet. Ingen kissekatt kommer försöka äta upp den ju. Det har jag aldrig upplevt förut, alla bl

Dagens asgarv fick vi efter att ännu ett studentflak dragit förbi under dagens promenad och Pyret utbrister: Mamma! Dom va nakenfis!! (Flaket var fullt av barbröstade grabbar.)

Så var det klart, första terminen är avklarad. Det känns lite skumt och som att det har gått med en hiskelig fart. Klassen bestämde sig för att fira sista tentan och sommarlovet med lite bira och häng i Tanto, jag var tråkkärringen som inte följde med. Inte vet jag; PMS, lite depp, det faktum att det inte kommer bli så himla mycket härliga sommarlov och åldern hindrade mig väl, antar jag. Med åren har jag lärt mig att det där med förväntningar oftast leder till besvikelse, eftersom de bygger på ouppnåeliga fantasifoster, så jag tog dagen som en vanlig dag. Mitt parkhäng blev med stapplande, sluddrande och sjungande korta familjemedlemmar istället och avslutades med att jag nattade båda kortrockarna på egen hand. För trots att pyjamasklubben hade avslut i helgen så skulle det visst till ett litet möte istället. Som sagt, jag har lärt mig att det där med förväntningar sällan funkar något vidare. Nu är min semester över och det riktiga jobbet tar vid och det är på tiden, mina armmusk

Den där hudlösheten som uppstår när man blir förälder, den man hade hört talas om men inte kan riktigt greppa innan de drabbar en. Hur vänjer man sig? En rubrik om ett barn som förolyckas på en lekplats och ångesten väller in som en tsunami i själen. En bild på ett gråtande barn i ett fjärran land drabbat av krig och elände och hjälplösheten gör ont på ett sätt som får ett brutet ben att kännas lindrigt. En bok beskriver ett barns smärta och gråten blir ohejdbar.  All denna smärta och ångest som river och sliter i en på ett alldeles obarmhärtigt sätt bara på grund av ord och bilder som beskriver barn jag aldrig mött. Igenkänningsfaktorn, så klart, men den är så makalöst enorm. Det är så att jag inte vill läsa tidningar, se nyheter, läsa böcker, se filmer och serier eller ens höra längre för att den där ångesten som väcks är så utmattande. Kan inte alla barn bara ha det bra så att vi päron kan få slappna av och läsa Aftonbladet eller ha filmkväll någon gång ibland? Från och med nu.

Svar nej. Ett tredje försök hos optikern och.... ...jag såg lika illa den här gången. Nu sa jag till på en gång och förklarade att jag ser typ ett eller två ord fokuserat när jag läser, resten är suddigt, vilket gör det lite knepigt att läsa en hel rad. Jag behöver liksom flytta blicken för varje ord. Och nä, så skulle det inte vara. Jag fick möjlighet att förklara att: A. Jag har aldrig haft särskilt svårt att byta glasögon förut. B. Jag ser bättre i mina nuvarande glasögon än de nya. C. Jag har provat glasögonen i många, långa dagar innan jag har gått tillbaka varje gång och fått överjävlig huvudvärk och migrän som följd. Dagens resultat? Jag ska prova de nya till på måndag, då ska jag tillbaka igen. Jag tog upp ämnet kanske skriva remiss till ögonläkare. Optikern lovade att lösa saken. Så, fortsättning följer då. PS. Inte en chans att jag provar glasögonen imorgon, fem minuter med dem idag gav mig huvudvärk och imorgon är det tenta. Inget ska riskera en tenta. Inget.

Alltså jag trodde vi hade haft snacket, jag och spindelsamhället i våra krokar. Jag trodde att de var med på noterna. Jag hade fått intrycket att de accepterade att hålla sina affärer någon annanstans. Tydligen inte. Vårt hem är uppenbarligen Plattan för spindlar. Nu spelar de så lågt att de sätter sig i barnens rum, fullt synliga dessutom, lite uppkäftigt sådär.  Nu är det krig. På riktigt. Fast maken får utföra det.

Jag tog ett avbrott från tentaplugget för att gå och titta på resultatet av fotograferingen. Oh. My. Lord. Vi satt väl som små astmatiker och pep Åh!, flämtade Nämen! och suckade N aw under hela bildspelet. Lyckat med andra ord. Ni har så otroligt söta barn. sa fotografen och vi höll med. Livets lilla belöning för hårt arbete. Hårt pluggande med galet mycket information att memorera belönades med godis. Förra omgången plugg, gymnasienivån, belönades med att jag fick en härlig Greken att träffa och snacka skit med ibland. Eller att gå ut och äta middag med, som idag. När jag åkte hem på pendeln kom en kvinna och satte sig mitt emot mig. Hon var sliten, luktade surt och hostade och snöt sig. I handen hade hon en sliten plastpåse med allt möjligt i, som en gammal trasig Metro hon tog upp och läste. Kvinnan hon satte sig bredvid reste sig och gick till ett annat säte. En annan kvinna var vid stationen efter på väg att sätta dig bredvid mig men tittade på kvinnan och gick vidare