Jag köper att man "ska" vara trött när man är småbarnsförälder, det är ju knappast en kliché utan anledning. Men jag är så in i märgen trött att jag börjar bli orolig. Det är en sån där förlamande, utmärglande, nedtyngande trötthet som lägger sig som en dimma genom tillvaron. Och den blir bara värre.
Herr B.o.B. tar alla nätter för att jag ska repa mig och jag har haft ett halvår till att rå om mig själv medan jag har skaffat mig mina 30 första högskolepoäng (jag har högskolepoäng förresten, hur coolt är inte det?!), men den där tröttheten bara växer.
Stenåldersmänniskan till husläkare tog ju "alla prover man brukar ta på en kvinna som fött barn" och hittade bara ett stort minus på D-vitamin kontot, så jag antar att jag är okej på cell-nivå. Det som oroar mig är att jag ska vara på väg att ta kontakt med den där berömda väggen som så många andra kramar ofrivilligt. Om nu inte den dryge herr doktore missade några relevanta provrör, men den människan har jag faktiskt ingen lust att träffa igen.
Jag tänker som jag brukar, är det något allvarligt så märks det förr eller senare, är det inte det så går det väl över.
Tills svaret dyker upp väntar en heldag (imorgon) och tre halvdagar med två sanslösa energiknippen som ska roas, utfodras och skötas om, med mina minimala reserver, innan herrn i huset har semester. Det kommer bli intressant.
Kommentarer