Det som göms i litenheten.

Den där lilla Polarn vi har. Jag börjar tänka att hon har levt rätt gott på att vara charmiga lillasystern. Hon som ska ses och höras i skuggan av sin högljudda storasyster och lyckas värja sig mot Pyrets knuffar och tjuvnyp.
Så växte hon lite och precis som det brukar så känns det som att de små liksom spurtar iväg i utvecklingen lite då och då. Polarn har nog spurtat nu för hon känns så mycket större helt plötsligt. Fram klev en kaxig, flirtig och busig liten retsticka.
Plötsligt är det inte alls säkert att det är Pyret som har gjort något när båda två plötsligt ställer sig och gallskriker åt varandra. Polarn snor Pyrets grejer, går och petar små retsamma fingrar i Pyret och försöker bossa hej vilt med sin syster. 
Dessutom har hon börjat visa den där retsamma sidan för oss, liksom att hon, precis som sin syster, har en vilja av stål. Spaggettiben och ilskna vrål kommer lika fort från den yngsta som den äldsta arvsmassan nu för tiden. Pyret kör med selektiv hörsel och ignorerar att man ens är i samma universum när man säger åt henne. Polarn kör med jag-tittar-dig-rakt-i-ögonen-medan-jag-gör-om-det-du-just-sa-nej-till.
...
Så när folk ständigt frågar "Hur ska du orka plugga med två så små barn?" Är väl svaret i två delar:
Den långa delen lyder:
Heltidsplugg är 40 timmars jobb i veckan, precis som ett heltidsjobb, med möjlighet att sköta mycket arbete hemifrån. Är det många som frågar småbarnsföräldrar hur de ska orka jobba heltid med två så små hemma, eller antar man att det är så det ser ut för de flesta? Efter föräldraledigheten ägnar man sisådär 40 timmar i veckan åt jobb i någon form. Mitt jobb är plugg, ergo: varför skulle jag inte orka?
Den korta delen lyder:
Hur i helskotta ska jag orka att handskas med de femtioelva världskrigen per dag som lär inträffa om jag inte får göra något annat än leka fredsmäklare emellanåt?